Innehåll 1 Författaren 2 Maurism 2.1 Den Ende 3 Lärorna 3.1 Skapelseboken 3.2 Asaturs Bok 3.3 Maurevangeliet 3.4 Apokryferna 4 Helgon 5 Riter och högtider 6 Hierarki

Författaren

xor har skrivit detta, det är inte en del av det officiella Noir. Men det hade varit väldigt kul om det blev det :)

Maurism

Maurismen är en av de tre stora fraktionerna inom Kyrkan. Ingen av de tre är speciellt vänligt inställd mot varandra. Maurismen är känd för att vara diciplinär, hård och oförlåtande.

Maurismen är den minsta av religionstolkningarna. Det kan vara direkt farligt att utge sig för att vara maurist i Imperiet och speciellt i Sandukar. Om inte annat så tar byråkratin alltid extra lång tid på sig och det händer att utpekade maurister råkar ut för slumpmässiga polisinsatser, får sitt bagage genomrotat och sina brev uppångade av Statens osedda ämbetsmän. Staten har hittills inte tagit i med några krafttag, sanktionerna är ganska slentriala vilket ändå har gjort att maurismen har tillåtits att överleva. Vissa menar att det kanske är bäst så, eftersom polisens långa arm annars kanske fastnar i någon av ätternas slutna tillställningar, likt en klåpig hand i en tom syltburk.

Den Ende

Den Ende framställs i Maurismen som en osedd, okänd makt som man bara möter genom de änglar, helgon och profeter som talar i Den Endes ställe.

Lärorna

Maurismen har inte någon enskilld bok som framställer alla dess läror i en lättläst helhet. I stället består kyrkans läror av ett antal böcker, brev och evangelier som tillsammans bildar den skrivna delen av religionen. Det finns ett tiotal texter som utgör stommen i Maurismen, och oräkniga andra som inte har lika hög status men ändå inkluderas i olika grader. Maurismen kan ibland skilja sig något från biskop till biskop. Allt för stora avvikelser har historiskt sett resulterat i att människor anklagats för kätteri och sedan steglats mer eller mindre levande. Idag, i en tid där maurister metodiskt förföljs av Staten kan inte Biskoparna mötas lika ofta, vilket har lett till vidare splittring. Trots detta, eller kanske på grund av det, har maurismen behållit sina läror intakta och få hänger sig åt Suks evangelium.

Maurismen är en levande religion, dess litterära verk utökas långsamt med åren med nya brev och böcker som skrivs av de präster, hierofanter och biskopar som bär upp religionen. Under de sista hundra åren har det uppstått ett behov av att författa texter med korrekt historiebeskrivning, i och med att man uppmärksammat att Statens sanningsministrerium förmodligen skriver om de officiella historieböckerna för att skapa en, i deras ögon, bättre värld. Vissa av texterna som författas behandlar teologiska frågeställningar och uppenbarelser som med tiden uppnår kultstatus och saligförklaras. Under de sista femtio åren har texterna kommit att handla om väldigt komplexa idéer. Det är möjligt att det är ur sådana strömningar som siferismen har sina rötter.

Skapelseboken

Maurismen delar Janoismens och Siferismens skapelseberättelse. Skapelseboken som berättelsen kallas för, är urgammal. Den finns omnämd lika långt tillbaka i tiden som historieskrivningen sträcker sig. De äldsta nu kända böckerna är skrivna på gammal malisk vers. Det är möjligt att skapelseboken kommer från en, eller flera, ännu äldre religioner som sedan länge har dött ut.

Enligt kyrkan skapades världen på fem dagar av Den Ende.

• Vid den första dagen lät Den Ende en bit av sitt väsen dra sig undan för att skapa rum i den allomfattande, tidlösa kärlek som fanns innan. Rummet fylls av bottenlöst grottvatten och de första änglarna öppnar sina ögon i dess djup.

• Den andra dagen skapar Den Ende berget, svart lera och den världsliga kärleken som Den Ende kommunicerar med stjärnorna. Himlavalvet öppnar sig och den första natten bereder ut sig över världen. Mellan den första och den andra dagen finns det alltså ingen natt.

• Den tredje dagen skapar Den Ende växter, som han låter slå rot i havet, jorden och i berget. Mineraler skapas (I många äldre kulturer är metaller döpta efter växter. Ketiska för silver är t.ex. "bergsnässlor" -- man talar inte om silver i singularis) och Den Ende avslutar dagen med att instruera änglarna i livets läror.

• På den fjärde dagen skapar Den Ende djuren och människorna. Det första djuret Den Ende skapar är honungsbiet, en art som man allt mer sällan ser. De sista Den Ende skapar är de tre familjer som är de första människorna, och som alla härstammar från: Viram, Mruki och Suk. Den Ende visar sig för de tre familjerna och berättar för dem om kärleken, havet, blommorna, djuren och att de ska föröka sig för att populera hela världen.

• På natten mellan den fjärde och den femte dagen skapar Den Ende månen, morgonstjärnan och vandringsstjärnorna. Den Ende skapar också en mytisk himlakropp som sedan aldrig igen omnämns: Systersolen.

• Den sista dagen skapar Den Ende regnet, vindarna och tårar. Den Ende skapar regnet för att vattna blommorna och vindarna för att föra regnet in över land. Tårar skapar Den Ende för att ge människorna en möjlighet till kärlek och självförståelse.

Skapelseboken fortsätter med att de tre familjerna sprider sig över världen. Till att börja med blandar de sig inte med varandra, men efter att ha befolkat hela världen mot slutet av boken kommer de första krigen och de stjäl varandras hustrur. Den Ende tar sig återigen in i världen och aborterar Suk för att ha varit de som skapat det första kriget, och för att inte ha visat respekt för livet och kärleken. Maurister påpekar ibland att Suks hustrur då redan beblandat sig med de andra ätterna, och att delar av ondskan redan nästlat sig in i människosläktets sinnen.

Skapelseboken avslutas med att sju änglar stiger ner på jordens blomsterängar, där de lär ut hur man brukar jorden så att människosläktet kan slå sig ner och bilda civilisationer. En stad grundas vid varje ängel.

Den Ende visar sig sällan igen, utan kommunicerar via änglar, och sedan via profeter och helgon allt eftersom historien fortlöper.

Asaturs Bok

En liten samling texter om sju kapitel, stort nog för att fylla en tunn pocketbok, innehåller föreskrifter och påbud om hur man ska leva. Varje kapitel omfattar elva bud och kapitlen är indelade i ärkesynder. Boken skrevs för runt åttahundra år sedan av en lärd abbot som blev känd framför allt för att ha dirigerat belägringen av en strategiskt viktig borg och för att ha revolutionerat amputationskonsten. Det finns ett antal andra böcker skrivna av Asatur som mest handlar om medecin, örter och strategi. Vissa böcker handlar om steganografi. Asatur är känd för att tidvis vara dunkel och skriva djupt esoteriska texter: I en av sina örtböcker, skriven i ett mystiskt chifferspråk som ännu idag inte har knäckts, finns avbilder av växter som aldrig har funnits, tillsammans med texter som förmodligen beskriver hur de kan användas.

De sju ärkesynderna som beskrivs i Asaturs Bok är:

• Svartkonst
• Förräderi
• Feghet
• Att förgifta själar
• Att skada oskyldiga
• Dekadens
• Högfärdighet

Ytterligare en synd finns beskriven, men det finns inget bot mot den på grund av dess allvarlighet: Begår man självmord är själen bortom allt vad förlåtelse heter. Det är som att spotta Den Ende och allt som är skönt i ansiktet. Varje kapitel innehåller elva stycken som var och ett behandlar en del av synden, ett exempel eller ett botemedel mot den. Det har talats en hel del om hurvida de 77 paragraferna kanske har en djupare innebörd, att de i sina ketiska ursprungstext innehåller ett dolt budskap. Vissa hraghiska texter verkar spinna vidare på Asaturs läror, och talet sjuttiosju återkommer här och var.

Mycket gamla texter verkar ibland blanda ihop högfärdighet och depression, som om det vore samma synd. Det fanns en anonym strömning inom maurismen för drygt 300 år sedan som menade att de hade nyckeln till Asaturs chiffer. De menade att synderna var vapen som skulle användas för att förtära de inre demonerna. Depression var något man skulle akta sig för, eftersom det var en av de demoner som drack av själens vatten. Sekten deklarerades kättisk och försvann. Vissa av deras riter och läror har dock levt vidare. Många av de föremål som används för självspäkning kommer härifrån.

Maurevangeliet

Den text som födde maurismen var maurevangeliet. Texten är främst uppdelad i tre brev, skrivna av minst fem separat författare. Exakt när evangeliet kom till är osäkert, präster inom janoismen påstår att det var ganska nyligen. Många maurister hävdar det motsatta, och påstår att janoismen undanröjer arkeologiska och historiska bevis. Till och med att Statens sanningsministrerium hjälper till för att underminera och diskreditera den i Statens ögon farliga religionen. Sanningen kanske inte ligger så långt därifrån.

Det är allmänt accepterat att det mauristiska evangeliet är uppdelat i Födelse, Liv och till sist död:

• Maurevangeliets första brev handlar om Kärlek. Brevet tar också upp rent metafysiska aspekter av skapelsen och Den Ende. När Den Ende förde in mörker i sitt eviga ljus, under den första dagen skapades möjlighet till ondska, men samtidigt skapades också möjligheten till liv, känslor, tårar och valfrihet. Brevet handlar sedan om hur själen är beskaffad, men behandlar ämnet i världigt esoteriska uttryck. Brevet avslutas med instruktioner för hur man ska leva ett liv utan att falla offer för synder. Brevet beskriver i vaga ordalag varför och hur världen skapades.

• Det andra brevet behandlar förlåtandet. Tonvikt ligger på diciplin och självförståelse. Brevet beskriver hur man ska hjälpa andra att inse sina fel och brister, och fortsätter med rent brutala metoder för hur man ska förkasta syndare som inte tar till sig läran, kärleken eller de som vägrar att förlåta.

• Det tredje brevet beskriver döden, världens död och själsligt gift. Brevet ger elva tecken som man ska vara aktsam för inför världens slut och hur förräderi och feghet kommer att vara viktiga egenskaper i de människor som till slut förseglar ödet. Brevet avslutas med ett par väldigt mystiska verser om änglar och mörker.

Vid sidan av de tre breven som utgör stommen till maurevangeliet finns det ytterligare ett par som är mindre kända utanför prästerskapet. Vissa brev består av dikter, böner och direktiv för meditation eller vilka rökelser som ska brännas vid olika tillfällen. Sådant är inte något man talar om på mässorna, men det används ändock inom prästerskapet.

Apokryferna

Det finns ett mycket stort antal böcker, brev och textfragment vars ställning som heliga skrifter är omstridda. Sådana texter kan handla om vad som helst och flera av dem återger en väldigt skild bild av den mauristiska Kyrkan än den man vanligtvis ser. Texterna kan till exempel handla om stordåd, medeltida förhörsmetoder, cannabisodling och omstridda helgon. Dessa texter kallas gemensamt för Apokryferna och exempel på apokryfiska texter är:

• Iamblichos Ars Theurgia. En tjock och svårfunnen bok som behandlar världens skapelse ur ett protomatematiskt och esoteriskt perspektiv. Boken handlar också om "gudomlig moral" som man ska leva efter, och vilka daemoner man väcker i sinnet när man inte gör det. Boken har kallats kättisk och har varit undangömd genom historien eftersom den innehåller en väl detaljerad beskrivning av de inre demoner man kan väcka ur själarnas murkna brunnar. På så sätt klassar sig boken som en katalog över demoner, vilket har gjort att prästskapet har försökt att begränsa tillgången till boken för utomstående som kan använda kunskapen felaktigt. Att boken beskriver en annan bakomliggande teori för hur världen fungerar än vad Maurismen i övrigt gör är officiellt den främsta anledning till dess kättiska status. Att boken sägs vara kättisk gör i verkligheten att bara de invigda, högt uppsatta biskoparna och hierofanterna haft tillgång till boken, vilket också är avsikten. Kunskap om demoner måste hållas borta från den vanlige arbetaren, kunskapen är för farlig. Flera hemliga kyrkliga ordnar har funnits som centrerats runt bokens innehåll.

• St. Peters Metempsychosis. Nästan alla exemplar av den här boken verkar ha kommit från en piratpress för något tiotal år sedan och därför återfinns boken nästan alltid i form av en sliten pocketbok med ett gulnande sidor. Omslagsbilden består av en drake som biter sig själv i svansen. Boken handlar om återfödsel och hur alla människors själar är odödliga. Det yttersta målet med varje människas liv ska därför vara att avsluta den onda cirkeln och återgå till Intet genom att leva ett liv i perfekt godhet. Varje människa är en del av Den Ende, och det enda sättet Den Ende kan bringa evig kärlek till allt som existerar är att återgå till tillståndet som fanns innan Den Ende skapade världen. Boken visar en uråldrig gren av Maurismen som alltid har funnits vid Kyrkans sida, men aldrig blivit erkänd. Dess anhängare, som förmodligen är fler än vad man tror, har fått hänge sig åt sin religion i skymundan. Det har varit extra svårt att sätta dit kättarna eftersom de inte verkar ha något emot att ta sina liv, för att skydda sina hemliga kontakter. De räds inte döden eftersom de tror att de kommer att återfödas. Boken är bara toppen på ett isberg av liknande kättisk litteratur.

• Ivan Drotejiskis Droskan är en bok som innehåller en helt alternativ historieåtergivning. Boken beskriver världen på ett mundant och enkelt sätt och har mycket gemensamt med den normala historieskrivningen men skiljer sig i att vissa platser ibland kallas för andra saker. Boken beskriver kungar som aldrig har levat, deras krig och erövringståg samt innehåller beskrivningar av hjältar som heller aldrig funnits, eller bara finns i folksagor och så vidare. Boken överlappar ganska väl med Statens arkiv och där de fiktiva kungarna har slagits visar det sig i Statens arkiv ha varit andra kungar som stridit med varandra. Vissa hävdar att Droskan består av sanna historieskildringar och att det är Staten som genom århundraden av korrupt totalitär makt har skrivit om alla historieböcker för att passa deras värld bättre. Maurister som tror på detta är ofta väldigt konspiratoriska och menar dessutom att Staten har funnits väldigt mycket längre än vad som ofta påstås. Som tur är är dessa virrpannor i minoritet.

Under de senare åren då Staten har tagit över Kyrkans makt och slagit sönder Maurismens hieraki har det blivit enklare för sekter att blomma ut. Det är inte helt osannolikt att man möter på sådana apokryfiska sekter, snarare än "rena" maurister. Frågar man medlemmarna ur dessa sällskap så ser de sig själva oftast inte som speciellt dolda eller undangömda (annat än från Staten och samhället..), för vad som har ansetts som kättiskt eller heligt har varierat från biskop till biskop, och mellan olika epoker. Det finns heller inte längre någon tillrättavisande auktoritet inom maurismen, så irrlärorna får växa fritt i sina slutna kulturer.

Helgon

Inom maurismen finns det ett hundratal allmänt accepterade helgon. Till detta hör ett oräkneligt antal andra helgon som dyrkas lokalt eller inom vissa grupperingar, sekter och ordnar. Helgon är traditionellt de dödliga människor som har kommunicerat Den Endes ord inom maurismen. Det är dessa heliga människor som har blivit belönade med Den Endes närhet, något man inte tar lätt på inom kyrkan.

• St. Anastasia - En martyr som torterades ihjäl av kyrkan innan den splittrades i maurism och janoism. Det visade sig sedan att hon höll viktig information som skulle skada kyrkan och att det var därför hon vägrade att tala. För detta dåd blev hon heligförklarad och ett vagnshjul symboliserar idag hennes fromhet.
• Asatur - Abbot och tidig hierofant. Författare till Asaturs Bok.
• St. Michael - Den första människan som blev prästvigd och som startade maurismen. Texterna menar att det var en ängel som gav honom makten att vara Den Endes ställföreträdare på jorden. Helgonet finns inte i janoismen.
• St. Maur - Tårarnas apostel. Bringar förlåtande till de otrogna i maurevangeliet med sitt svärd. Det händer att maurister visar sin tro genom att hänga ett litet svärd runt halsen.
• Pseudoceiros - En spökförfattare som man aldrig har avslöjat identiteten hos. Ger under de tidiga krigen mot Fienden i norr kryptiska beskrivningar av taktik och truppförflyttningar. Många menar att det aldrig var en människa som skrev breven, utan snarare någon form av inkarnation eller ängel. Pseudoceiros är beskyddare av trupper bakom fiendelinjer och dold skrift - något som är viktigt för alla maurister idag.

Riter och högtider

• Binda Ek - En mycket gammal tradition inom maurismen är att binda ek. Det går ut på att man planterar en ek i en liten kruka och sedan väldigt noggrannt beskär den så att den hindras från att växa. Genom att linda trädet kan man dessutom få grenarna att växa dit man vill. Resultatet är ett mycket litet träd. Träden kommer ursprungligen från Madorstav och används för att ge en extra makt till löften som avges. I maurismen binder man ek vid bildandet av en ny ordern eller när de sista stenarna läggs i byggandet av en större katedral. När den sista grenen har dött efter runt trehundra år, om man har skött eken väl, sägs ordern eller katedralen ha förborgat sitt öde i historien och blir en permanent instutition. De bundna ekarna symboliserar det första liv som Den Ende skapade vid den tredje dagen. Att binda fast eken symboliserar diciplin och att den nya kroppen inom kyrkan har ett väldefinerat mål, avgränsat av löften. Väldigt få träd finns idag kvar och till mauristernas förtret ägs endel av dem av rika ättemedlemmar som tagit över kloster och gamla katedraler.

• Exkommunikation - Ett brev skrivs, och signeras med ett stilerat vagnshjul, oftast med fyra ekrar. Detta kan bara göras av en biskop. Den person som exkommuniceras blir laglös och offrets själ döms till en evighet i mörker. Det är varje rättfärdig mans rätt att dräpa den exkommunicerade. Brevet skickas till de biskopar i vars provinser den uteslutne kan tänkas befinna sig.

• Späkning - Genom att piska sig själv eller att ha ett nålband om låret som man drar åt kan man påminna sig själv om att inte falla offer för synder. Maurismen ger inte Den Endes förlåtelse så som janoismens bikt gör; Om man har förlorats kan man bara hoppas på att ett i övrigt gott liv fyllt av goda gärningar kan rädda själen. Späkningen och nålbandet påminner om detta. Inte alla troende plågar sig själva, speciellt inte de som bara är församlingsmedlemmar.

• Stegling - Att krossa alla ben och sedan ibland stycka kroppen innan man hänger upp den på ett eller flera vagnshjul, där kråkor får kalasa på slamsorna, kallas för att stegla någon. Om brottet är speciellt allvarligt styckas inte kroppen, i stället låter man den dömde långsamt lida ihjäl. I nästan alla fall torteras den dömde i flera dygn innan själva avrättningen verkställs. Hjulen tillåts stå kvar tills de bryts ner av naturen och fungerar som ett varnande finger för kättare. Idag steglas inte människor annat än inom sefirismen. Man kan se dem på slagfälten i öst om man har otur. Vagnshjulet är en symbol för fromhet, dömmande rätt och rättvis dom. Ibland kan man se vagnshjulet som signetsring hos biskopar.

• Vårdagjämning - De troende fastar i tre dagar, för att påminna sig om att inte falla offer för synderna och för att göra sig spirituellt redo för en nattvard som kommer på den fjärde dagen. Nattvarden firas med att man äter rikligt med mat och ber till Den Ende. Det nya året planneras (nyår verkar ha firats vid vårdagjämningen förr i tiden) och man avger löften.

Hierarki

Kyrkans struktur beskrivs i ett par gamla rullar och dammiga böcker som numera sällan öppnas annat än på konklaver då man t.ex. ska välja nya viktiga ämbetsmän. Texterna innehåller en stor mängd uråldriga och udda ämbeten som idag aldrig utövas inom Maurismen. Texterna är dikterade av änglar för mauristiska munkar för drygt tusen år sedan.

Det händer inte så ofta att kvinnor blir högre än diakoner, men det finns ingenting i texterna som förbjuder dem att stiga högre i rang. Traditionellt har det funnits en viss rädsla bland trogna att Suks döttrar ska förgifta kyrkan innifrån med själsligt gift. Rädslan lever ännu idag.

• Diakon - En ämbetsman eller kvinna som fungerar som hjälpande hand åt prästerskapet. Alla som studerar till präster är diakoner.
• Präst - En person som håller i gudstjänster i den mån det går. Vissa präster inom maurismen har inte några församlingar helt enkelt därför att det inte är möjligt när de förföljs. I stället grupperar de sig i celler med ett fåtal invigda. Med ett par undantag i den fallna staden är prästerna i stort okända.
• Hierofant - En mycket lärd prästvigd person som studerar de heliga skrifternas inre innebörd. De saknar i regel församlingar och talar bara med införstådda. Hierofanter har en ganska tvivelaktig ställning inom maurismen då de rör sig i utkanterna av den accepterade litterära kroppen och det händer ibland att de förklaras kättiska. Det är möjligt att förintelsens apostlar styrs av en kättisk mauristisk hierofant.
• Abbot och Abbedissa - Den person som styr ett kloster. Idag finns det inga kloster kvar. De som inte ligger i ruiner ägs generellt av någon ätt.
• Biskop - Det högsta ämbetet inom maurismen. Dessa ska enligt maurismen styra provinser eller större statsstater i Den Endes namn. Biskopar väljs i konklaver där ett råd av biskopar möts för att diskutera. Det händer numera att biskopar sköter sådant via brev eller sändebud, då Statens förföljelse kan sätta käppar i hjulen. I värsta fall väljs biskopen av de präster som finns i området.

Den här sidan blev senast ändrad 17 september 2008 kl.13.09.