Suk

Suk är en av de ursprungliga tre mänskliga familjerna som skapades av Den Ende enligt maurismen och siferismen. Suks ätt aborteras av Den Ende efter att de har startat de första kriget. Efter detta dåd stiger nästan aldrig Den Ende ned på jorden igen, utan agerar i stället genom mellanhänder såsom änglar och profeter. Varför ges ingen förklaring.

I janoismens bok omnäms inte Suk över huvud taget. Ätten suk sägs aldrig ha existerat. Det är kättiskt och tabu att tala om Suks döttrar då det dessutom har en viss rasistiskt, pro-hragisk stämpel.

Suks döttrar

Under det första kriget rövade de tre ätterna bort varandras döttrar och äktade dem som hustrur. Det gjorde att det trots att Den Ende aborterade Suks ätt från världens yta lever deras blod kvar i de kvarvarande människorna.

Vissa maurister och majoriteten av alla siferister menar att det är från denna infektion som människans inre ondska kommer från. Hos vissa människor rinnes Suks blod tjockare, och hos andra rinner det knappt alls. Det är detta som gör att vissa människor helt enkelt föds onda, och det är i den här teorin som är grunden i att just hragherna ska härska över världen enligt siferismen. Hragerna är nämligen det folkslag som är friast från smitta.

Suks evangelium

Suk som egentligen enligt legenden är namnet på en ätt eller familj, tar ibland formen av en slags personlighet eller demon. I fuktskadade luntar och dammiga esoteriska passager kan man läsa om Suk och det själsliga gift som Viram och Mruki blev smittade av.

Det sägs att giftet lever sitt eget liv i de svagas sinne, likt en levande tjärpitt som förgiftar människans annars så vackra skogstjärnar av glasklart själsligt vatten. Suks ätt är måhända död rent fysiskt men deras demoniska ondska lever ett helt eget liv i människans blod och har en egen vilja som aktivt konspirerar för att förpesta hela världen. Det är Suks hämd mot självaste Gud, Den Ende.

Bland mer konspiratoriskt lagda kan man hitta teorier om att Den Ende är mördad eller på något sätt förhindrad av Suk att stiga ner på världens blomsterängar. Vissa menar att det är därför Den Ende inte har förhindrat ondskan i världen och att det är därför Den Ende inte har uppenbarat sig sedan skapelseberättelsen.

Ytterligare ett fåtal gravt kättiska hierofanter, som kanske faktiskt gör sig bättre steglade än levande, menar att Suk och Den Ende är ett och samma. Argumentet är att om Den Ende faktiskt vore god och allsmäktig, så skulle det aldrig ha kunnat skapas ondska från första början. Idén har levt i flera århundraden inom slutna ordnar men har på senare tid gjort sig mer uppmärksammad inom samhället, oftast i form av dekadenta och perverterade sällskap vars lekar avslöjas i skvallerpressen.

De som tror att Suk lever i deras blod och sinnen tenderar ofta att vända sig innåt och granska sig själva allt mer och mer. För om deras egna blod är en del av Suk, hur kan de då veta att deras egna tankar och handlingar inte är kuggar i en konspiratorisk plan för att förvilla och förleda?