Elbusz Albovskij

Elbusz Albovskij är den kanske mest berömde skådespelaren i Sandukars historia. Med sina galna, stirrande ögon, och sin dovt iskalla stämma, gestaltade han nästan enbart skurkar, något han avgudades för tack vare sin perfektion. Flera av hans filmer är idag kultstämplade. Det är svårt att säga om Elbusz hade varit lika legendarisk om han inte hade blivit ihjälskjuten för sex år sedan, vid fyrtiosju års ålder.

Han hade en lång erfarenhet av teaterskådespelande, innan han vid tjugonio års ålder gjorde sin filmdebut, i klassikern ”Blodad”. De första femton minuterna filmar bara hans ansikte, när han håller en monolog till en osedd person samtidigt som han tycks utföra något. Vid scenens slut kommer det fram att han har varit i färd med att stycka ett mordoffer, och att han talat med en tavla som föreställer hans mor. Detta var den första i en lång rad av succéer. Trots att hans filmer ofta hade djupa psykologiska undertoner, och ibland var väl ”konstnärliga och svåra”, så var han alltid älskad av publiken. Andra berömda rollgestaltningar är till exempel den av den verklige mördaren Zjanto Ikarov, eller i filmen ”Vargtimman”, där en av hans mest kända scener figurerar. Han börjar då scenen med ett psykotiskt fnitter, som fortsätter, och fortsätter, för att sedan långsamt glida över till gråt. Äktheten i det hela sägs ha fått åtskilliga i publiken att svimma.

Han var själv knappast problemfri utanför vita duken. Hans första fru dog sedan hon utfört en illegal abort, och det är ännu idag oklart om Elbusz var fader till barnet, om han insisterade på aborten, eller om han ens kända till det hela. Flera vittnar dessutom om hans stora problem med så väl alkohol som mer eller mindre tunga droger. Han gifte om sig vid fyrtio års ålder, med en tjugoen år yngre skandalmodeller, med vilken han sägs ha haft ett lyckligt äktenskap, och som han fick två barn med. Efter ytterligare en kultfilm, ”Clownen Zit”, i vilken han 44 år gammal spelade en mycket suspekt cirkusdirektör, drabbades han av hjärtinfarkt och befann sig i ett år på sjukhus. Han gjorde tämligen snabbt debut efter sitt tillfrisknande, då i rollen som en dödsdömd fånge, som lyckas rymma. Den mycket fartfyllda filmen var en av de få som ansågs vara mindre lyckad, och när Elbuszs barnflicka kort därpå dog på ett ganska mystiskt vis, så var det många som trodde att fyrtiofemåringens karriär var över. Herr Albovskij köpte sig därtill kort efteråt en lyxvilla på Andioritogatan i Glitterdalen, där flera berömda före detta filmstjärnor framlever sina år efter att de pensionerat sig. Elbusz medverkade dock i två filmer till innan hans karriär var över. Den första av dessa kom endast några månader efter skandalen, och förlänade Elbusz en full portion återfådd populäritet, och dessutom flera pris. Han gestaltade då en alkoholiserad polis som i sin vrede över att tvingas gå i pension mördar flera av sina gamla kollegor.

Hans sista och trettiotredje film, skrev han själv manus till. Konceptet kändes igen – en dödsdömd fånge lyckas rymma. Konceptet var dock annorlunda. Istället för en ytlig, fartfylld sak, med skottlossning som främsta karaktärsmässiga pådrivning, så kom en film om något helt annat. Han spelade själv huvudrollen, men hade inga repliker. Istället får man följa hur han tar sig tillbaka till sin mycket fattiga barndomsgata, där han gömmer sig på en gammal vind. Flera av scenerna är återblickar från hans barndom, andra utspelar sig i de olika hem kring den innergård varvid vinden ligger, hem som fången kan följa från sin plats däruppe. De små enkla historierna vävs samman, och man får bitvis också se polisens arbete och efterforskningar kring det hela. Detta är mest för att påvisa kontrasten mellan den bild de har av rymlingen, så som en mordgalen psykopat, och den bild som ges av den vilsne gamle mannen på vinden (rymlingen, alltså), som med outgrundligt ansikte betraktar gamla foton från förr, och läser sina gamla dagböcker. Filmen slutar med att kvinnan han älskar från avstånd, meddelar polisen att det lyser från den gamla övergivna vinden i huset. Dessa är då fången på spåren och dyker upp med det tunga artilleriet. Eftertexterna har redan börjat rulla när man ser dem störta in, och hur de med ett femtiotal skott skjuter sönder mannen vid det gamla skrivbordet. Denne har då ej ens vänt sig om.

Filmen hyllades givetvis. Två månader senare blev Elbusz Albovskij skjuten i huvudet med tre skott från ett hagelgevär, i närheten av Biografpalatset Zoya, mitt på öppen gata. Hundratals vittnen kunde peka ut mördaren. När man senare undersökte dennes hem fann man att väggarna var helt tapetserade med filmaffischer och tidningsutklipp där skådespelaren figurerade, och att en nästan färdig skulptur föreställandes honom, tronade i köket. Man gick ut med sanningen, att Elbusz Albovskij hade blivit skjuten till döds av en hängiven, psykiskt störd anhängare, och en hel stad sörjde.