tjalvar
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 20 |   |
Öde: 2
|
Sv:Visslaren - 2012-12-28 09:32
"I det var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, men Mörkret kommer övervinna det och få makten därmed"
Till en början kände vi hans namn endast som en hemsk skröna. Den typen som man gärna skrämmer barnen tysta med på kvällen när de inte kan sova. Som medelklassen älskar att läsa om på tåget hem från arbetet i Sandukars inre delar. Som människor på gatan, som aldrig har råd att köpa en tidning, viskar oroade om. Visslaren.
Allt började med en tågresa. En lång, blek man klev ombord på pendeltåget. Resenärerna på vagnen tystnade snabbt och efter bara ett fåtal stopp var vagnen tom förutom vi och den långe mannen. En av oss bestämde sig i sin dårskap för att följa efter honom och kunde se honom kliva in i en väntande lyxbil med tonade rutor. När han bad en taxichaufför att följa efter bilen, vägrade chauffören som sa "du fattar inte vem det där är!", men vägrade berätta mer. Människor i stadsdelen Ikonen var rädda för honom, men ingen vågade berätta varför.
Alltför snart skulle vi förstå att den långe mannens själ var besatt av ett mörker vi inte trodde fanns. När vi följde spåren efter en försvunnen motståndsman, Adrian Staahl, ledde de först till Gyllene Salongen, sedan familjen Liger och slutligen en förening kallad Lustskymning. Spåren ledde oss sedan till ett tegelradhus i Septemberstaden, där vi fann ett av sammanslutningen Lustskymnings fruktansvärda "museiföremål". En kvinna som torterats till oigenkännlighet och nu hölls vid liv som en lustig begivenhet för maktens män. Detta ledde oss till slut till en herrgård i Berekiaskogen.
När vi närmade oss herrgården i skymningen såg vi hur den långe mannens bil rullade fram på gårdsplanen och hur han gick in för att lämna något stort och tungt, som han släpade i en jutesäck. En av oss kände igen emblemet på svärdet han bar på ryggen - ätten Arkady.
I huset fann vi de döda resterna av poliser i full kravalluniform. På de övre våningarna fann vi också utsvultna poliser som i galenskap fortsatt slåss mot vad de kallade "Mörkret". I ett rum på de övre våningarna fann vi en polisman omgiven av flugor, men flugorna stod stilla i luften. Det var då vi hörde ett fasansfullt ljud, tyst men öronbedövande, likt en kall vissling. Sedan det knastrande ljudet av kackerlackor som vällde fram över golvet. Och snart rörde sig något mot oss som förtärde allt ljus. När det kom närmare falnade ljuset i våra ficklampor och vi flydde nedför våningarna. I husets källare fann vi vår vän, motståndsmannen Adrian, lemlästad i en labyrint med glastak. Dess tak var golvet till en salong med sköna fåtöljer och en bardisk, där Lustskymnings medlemmar kunde roa sig åt kattens lek med råttan. Vi försökte fly det slakthus som vi funnit men två av oss blev kvar i Mörkret, kackerlackornas och Visslarens våld.
Jag har hört om mina kamrater i sin vansinnesjakt efter "sanning" fortsatte sin motståndskamp och lärde sig den långe mannens namn, Herr Casper - ättemedlem och ledare i Lustskymning. Vem Visslaren var förblev ett mysterium. Slutligen fann de svar som de borde ha förstått att de inte ville ha i en nedlagd gruva på Kopparöarna. Två av dem blev kvar i gruvans gångar. De andra vill inte berätta om vad de såg. Men när jag tar fram min fiol för att spela en celenkisk visa, bleknar de ibland av skräck när stråkarna får fram en visslande ton. För dem, liksom för mig, förtär mörkret fortfarande allt ljus. Och det är därför, min käre vän, jag ber dig att inte följa detta spår du fått upp. Det finns spel som man aldrig kan vinna. Och det finns sanningar som mår bäst av att bli kvar i Mörkrets djup.
Din vän Jozef,
gatumusikant och, en gång för länge sedan, motståndsman
|
