Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
- 2006-10-28 18:04
Hennes parfym får det att tåras i mina ögon. Vet inte varför, men hon doftar som en ängel.
En röd figurnära klänning avslöjar alla de detaljer jag älskar med kvinnor.
Höfter, mage och bröst.
Hon är min första erövring ikväll. Det kommer att bli många fler. Jag är omättlig. Ingen kan ge mig tillräckligt med njutning för att jag ska sluta leta efter mer.
Hennes silkeslena fingrar retar min hud. Hon må dofta som en ängel, men hon är Djävulen.
Hon är Djävulen, men jag kunde inte bry mig mindre. I natten är det bara min njutning som är viktig. Inget annat.
Vi är båda berusade. Från grammofonen ljuder ’Rothstein’. Musiken har förbannats av många. Dess sensuella natur är för stark för svaga hjärtan.
Hon dansar långsamt framför mig där jag sitter på sängkanten. Hon njuter av hur mina ögon smeker varje tum av hnnes fulländade kropp, jag ser det på hennes ofrivilliga leende.
Jag tänder en cigarr och ser ner på mig själv. Om mor kunde se mig nu skulle hon antagligen göra mig arvlös.
Jag sitter med filthatten ännu på mig. Min ena sko avsparkad. Skjortan helt uppknäppt och slipsen löst runt halsen. Mina byxor är också öppna och jag sitter oblygt med min penis fritt stående. Jag är inte det minsta generad och inte hon heller.
Hon tar tag i vinflaskan för att dricka ur den med ett silverklingande skratt.
Hon snubblar till och får ta stöd mot bordet i mitten av rummet. Hon skrattar och jag skrattar med henne.
Hon är Djävulen, men vad fan bryr jag mig om det?
På skolan är jag Ioseph Czaniak de Arkady, en excellent student och med många vänner. Jag är populär, folk tycker om mig. Jag ordnar fantastiska fester, lärarna ger mig de bästa betygen och jag gör som jag vill.
Mitt liv är fantastiskt.
Utanför sitter Petiya, min "Hund" som jag brukar kalla honom. Inte så att han hör förstås.
Han arbetar åt Horvat, som väl skulle kunna beskrivas som min pappas "hund".
Petiya har inget liv. Han enda uppgift i livet är att se till att jag mår bra.
Och det gör jag just nu.
Hon skrattar. Hennes smala spagetti-axelband har halkat ner för att avslöja ett stort välformat bröst.
Henns hud är gyllenbrun. Hon ser varm ut.
Jag suger på cigarren och nickar uppskattande när hon kastar en frågande blick mot mig och pekar mot minibaren.
Hon går ostadigt fram mot den, drar upp axelbandet igen och böjer sig klumpigt framåt för att se vad baren har att erbjuda.
Jag andas ut en lång puff av rök och ser hur den virvlar och dansar i det ljus gatan kastar upp mot oss här i vårt penthouse.
Hon kvittrar lyckligt som av triumf och när jag sänker blicken igen står hon med en flaska rött från Sadovia. Underbart. Jag älskar det.
Hon kommer emot mig.
Jag super in hela situationen. Hennes steg är ostadiga och hennes blick ofokuserad. Hon är vacker. Det bruna håret utsläppt. Ja, hon är vacker.
Hon frågar om jag vill dricka.
Jag säger nej.
Hon undrar vad jag vill då. Hon står nära mig. Jag känner doften av henne. Hon luktar som en ängel, men hon är Djävulen.
Mina händer brinner när jag rör vid henne.
Mina läppar brinner när jag kysser henne.
Jag slänger henne på sängen. Hennes skratt klingar åter och hon rycker mig nära.
Vi darrar i natten. De öppna fönstrerna får gardinerna att fladdra och hennes hud att knottras.
Jag kysser henne och vi älskar.
Jag smeker henne och hon ler med slutna ögon.
Jag låter mig nästan förloras i passionen, men jag minns alltid; Hon är Djävulen.
Min händer brinner när jag smeker upp mot hennes hals. Hennes nacke är len och hon spinner förnöjt när jag lägger mina händer runt den.
Först verkar hon inte förstå vad som händer. Hon har sina ögon slutna när jag börjar klämma åt.
Efter ett tag öppnar hon dem.
Hennes bruna ögon utstrålar en misstrogen min. Hon förstår fortfarande inte.
Jag klämmer åt ännu hårdare och nu reagerar hon. Hennes händer fäster sig vid mina. Så gör de alltid. De lär sig aldrig. De förstår inte att jag är starkare.
Hennes rena drag förvrids i en desperat min och hon ålar sig för att komma loss.
Inte ljud släpper hon ifrån sig, så hårt kan jag hålla. Så skicklig i mitt värv har jag blivit.
Hon kämpar ganska länge. När hon slutat sprattla håller jag länge kvar mitt grepp. Jag trycker ihop hennes hals ännu hårdare.
Hon ligger kvar när jag reser mig upp. ansiktet för evigt fruset i en skrämd och förvånad min.
Jag röker upp det lilla som finns kvar av cigarren medan jag klär på mig.
Jag rättar till slipsen sist och hänger kavajen över armen, trycker ner hatten på huvudet. Jag ger henne en sista blick innan jag stiger ut ur rummet.
Petiya sitter på en stol utanför. Han ser upp på mig långsamt. Outgrundligt ansikte. Tomma ögon.
Utan att tala reser han sig och går in i rummet. Jag tar fram en cigarett ur mitt etui, tänder den och släpper lättat ut röken.
Jag går fram mot eskalatorn och trycker på knappen.
"Ned, herrn?" frågar den unge mannen i hissen.
"Absolut." svarar jag.
Jag stiger in i hissen. Jag känner mig stark. Frisk. Upplyft.
Petiya ordnar med allt.
Hon var Djävulen.
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2006-10-28 20:27
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
Sen tycker jag att du ska kolla igenom texten en gång till för det är lite bokstäver som saknas här och var och på sina ställen är det inte 100 procent tajt, men annars, jäkligt otrevligt att läsa och jag ser fram mot eventuella framtida noveller 
