JorX
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 12 |   |
Öde: 3
|
- 2008-06-22 02:54
En välputsad guldram ger det inramade föremålet en betydligt mer imponerande karaktär än vad en likadan oputsad guldram gör, konstaterade Kâlac förnöjsam åt sin uppmärksamhetsförmåga. Det var ett snabbt förbipasserande sken som hade letat sig in genom hans kontorsfönster och dragit hans uppmärksamhet mot sina diplom - som alltså var inramade med en sådan ram som inte gav ifrån sin särdeles imponerande reflektioner utan det var främst den bleka tapeten som lysts upp i det tillfälliga skenet från vägen utanför hans fönster. Tidigare under dagen hade han varit inne i kontoret intill hans eget, vilket tillhörde den ständige följeslagaren Vrabac, och deras väggar pryddes av precis identiska samlingar med diplom och intyg. Det var nämligen så att Kâlac och Vrabac varit just ständiga följeslagare genom livet fram tills de båda tog anställning på samma avdelning; de började med internatskolan Kluges Internat för unga män, därefter Margolins Realskola och sedan ville det sig så att båda klarade inträdesprovet för den mer prestigefyllda "Den korpsvarta akademin" eller som den lite dystra men hårda skolan egentligen hette Korpbergs & Swartmanns Akademi för Administration, Byråkrati & Förvaltning. Att Kâlac och Vrabac följts åt genom sina studieår, och nu också yrkesliv, berodde inte på något sätt på att de delade en djupare vänskap eller ens någon större rivalitet, utan det var som Vrabac prudentliga mor påpekade vid deras gemensamma examen från akademin att "ödet har då ännu inte velat behaga skilja er åt, pojkar". Hur som helst så var alltså diplomen på de båda arbetskollegornas väggar identiska, samma lärare hade skrivit under dem och diplomen var inramade med identiska ramar - förutom den lilla detaljen att Arkiveringshandläggare Grighore Vrabac var en noggrann man som alltid tillsåg att kontoret alltid såg välputsat och mycket respektabelt ut, vilket alltså innefattade att diplomens guldramar var exemplariskt högglansiga och stoffbefriade.
Jacob Kâlac tittade åter ned på pappersarken som låg utplacerade över hans skrivbord. Det var en ansenlig hög med statliga papper han hade lyckats gå igenom under dagen och nu även kvällen. De bearbetade arken låg i prydliga högar, i en större hög låg de nystämplade ark som nu godkänts för arkivering och intill låg några mindre högar av ärenden som av olika anledningar inte hade klarat Arkiveringshandläggarnas prov och därmed inte fått sina Godkänt-stämplar. Den största högen av de som hade underkänts var den som bestod av de ärenden underkänts på grund av Referensbrister - "Vem vill söka svar i ett arkiv fyllt med återvändsgränder?" brukar Avdelningschefen muntert och plikttroget påpeka. Påminnelsen om statens arkiv fick honom att sucka tröttsamt och han tog fram sin plunta ur skrivbordslådan för att stärka sig. Han såg ut genom fönstret och besåg det uppfriskande regnet falla ned kring gatlyktorna. Att dricka alkohol var strängeligen förbjudet men inte ens chefen eller lojala medarbetare som han själv brydde sig om den reglen - förens någon hade gjort ett misstag. På tal om misstag, på bordet framför honom låg den sista av dagens blivande arkiverade ting. Han la ned pluntan i skrivbordslådan, rättade till de runda glasögonen som vilade lätt på hans krökta höknäsa och han läste.
Vet du vad jag talar om när jag berättar om känslan när man inser att något illa håller på att hända? Man ser att något värdefullt håller på att ramla i golvet, att någon håller på att ramla och slå sig fördärvad i en brant trappa eller kanske att en konstapel tittar lite för länge på din medborgarlicens. Hur som helst, din kropp gör sig redo för det hemska som den tror ska hända; hudens porer öppnar sig och du kallsvettas, blodflödet i kroppen ökar men du blir kall om händer och fötter - en fysiologisk reaktion då människokroppen gör sig redo för strid eller flykt. I det här läget, när Kâlac läste dagens sista pappersark reagerade hans kropp just på det sättet: den ville ta till flykten. Han kände svetten rinna och han blev kall. Med darriga fingrar försökte han värma sina händer genom att knåda dem med varandra allt medan han läste de sista raderna i vad som visat sig vara arkiveringen av ett såkallat "Nålsticksprov i brevgången". Det var med skräckblandad konfundering han betraktade detaljerna.
Mottagare: Arkiveringshandläggare Grighore Vrabac, Tofsvipargränd 63A 2tr, Spiran.
Statligt intresse: Bevisning i brottsmål och registrering av oliktänkande/mental sjukdom
Kâlacs ögon tåradens av skräck när han med darrande röst åter läste sammanfattningen av det underliga brevet denna gången högt som för att försäkra sig om att det som stod verkligen existerade på riktigt, ty han själv kände inte igen brevet men likväl stod han som avsändare.
"Brevet är författat likt ett poetiskt kärleksbrev mitt i en tidigare pågående brevväxling mellan den undertecknade 'Din älskade Jacob Kâlac' och en mottagare som benämns 'min underbara Grigg' och 'ljuvaste man Vrabac'."
Förvirringen var enorm i Arkiveringshandläggare Jacob Kâlacs skräckslagna huvud. Han satt ensam på det tysta kontoret och betraktade dagens sista ärende som han nu höll med darriga händer och insåg att han aldrig ens skulle ha tilldelats det på grund av sin inblandning i ärendet. Dagens sista ärende var ett godkännande av arkivering av ett av staten upptäckt sodomitiskt kärleksbrev skrivet som om det var författat av honom själv till sin kollega Grighore Vrabac! Det han höll i handen var bevis för att han var sodomit och kunde beläggas med tvångsvård, avsked och vräkning! Kâlac studerade panikslaget det bifogade brevet - som tydligt inte var skrivet med hans spetsiga vassa handstil utan med rundade bokstäver och perfekt vänsterjustering... I en förvirrande paus av klarhet insåg Kâlac vem som hade sådan handstil. Det var Grighore Vrabac - mannen som stod som mottagare för detta underliga katastrofala brev och som Kâlac spenderat hela sin utbildning och yrkesliv med - hade skrivit brevet. Kâlac huvud snurrade. Hans annars så klipska huvud försökte nu få ihop 1 och 1 för att bli 2 medan han lutade sig bakåt i sin välbekanta kontorstol och kallsvetten på ryggen gjorde sig påmind. De bleka tapeterna lystes åter upp av ett passerande sken från vägen utanför - och guldramen glänste inte. I handen höll han nu ett krampaktigt tag i arkiveringsexemplaret av ett nålsticksprov som innehöll ett sodomitiskt kärleksbrev skrivet av Vrabac till Vrabac men med honom själv som avsändare.
"Jag är inte sodomit - jag ska inte tvångsvårdas eller få sparken" kommenterade han högt och tydligt som för att trösta sig själv men han var livrädd. Kommisarien som hade fått ärendet och kopian av brevet skickat till sig hade ingen anledning att tro att Vrabac skrivit brevet till sig själv, och därför skulle Kâlac själv dömas som sodomit! Panikslaget funderade han vad han skulle göra medan hans små ögon vandrade stirrigt genom rummet. Skåp med pärmar, diplom med guldramar, dörr med "Arkiveringshandläggare J. Kâlac" skrivet på glaset (före detta kommer det snart stå, tänkte han tragikomiskt) och sedan hamnade blicken på en väggprydnad alla Arkiveringshandläggare hade på väggen - ett av avdelningschefens muntra citat skrivet på en billig träskylt.
"I arkivet finns Imperiets sanningar" läste den nu mycket uppskrämde Kâlac. En tystnad utbröt. Ett ögonblick av insikt. Ett ögonblick av hopp spred sig i rummet, han mindes ytterligare ett av avdelningschefens muntra citat och utbrast minst lika entusiatiskt och muntert:
"Står det inte i arkivet, har det inte hänt!" Med en närmast blixtrande snabb rörelse från den smale högnäsade glasögonförsedde kontoristen hade arket, beviset och brevet i orginal placerats i dokumentförstöraren. Papprena strimlades i smala strimmor vilka tycktes lika lyckobringade som ett uppfriskande sommarregn, ärendet skulle lätt kunna ogiltigförklaras i en domstol på grund av att orginalen inte fanns att tillgå. Hans lycka var fullkomlig medan reste sig från sin stol som knarrade klagande, varefter han släckte sin skrivbordslampa och började gå ifrån hemskheten som nyss avvärjts. Han tog sin tunna regnrock över armen, sin gråa hatt i handen och styrde stegen hemmåt. Hans lycka dog av något när han passerade sin kollegas dörr, sodomiten Grighore Vrabacs dörr. Kâlac funderade olyckligt och lite äcklat varför hans gamla skolkamrat och kollega kunde blivit så sjuk trots att de haft en så snarlik uppväxt? Och varför hade Vrabac i hela friden blandat in honom?
De tomma korridorerna ekade dystert medan Arkiveringshandläggare Jacob Kâlac styrde stegen hemmåt - det var med blandade känslor han funderade över statens goda arbete som Korrespondanskontrollanterna utförde. Visserligen hade en sodomit avslöjats men det var verkligen farligt nära att han själv hade blivit anklagad och dömd för detsamma, nu skulle det tack vare en miss på Ärendesorteringen stanna vid en kommisaries anklagelser och en friande dom i brist på bevis. Usch, tänk vilka rykten som kanske börjar gå! Kâlac insåg att han mådde väldigt illa av nervanspänningen han blivit utsatt för.
|
