Sjunde Inseglet
Användare
Frilansare
| Inlägg: 108 |   |
Öde: 19
|
- 2008-05-05 20:49
VISKNINGAR FRÅN ANASTAZIA
Mässandet har pågått i över två dygn och jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag har försökt sova på en gammal stol jag hittade i ett patientrum längre bort i den mörka korridoren men jag vaknar hela tiden till av ljuden i Anastazias övergivna korridorer. Det knakar i de gamla träväggarna, vatten droppar från stora fläckar av fukt och mögel i taket och jag kan inte skaka av mig känslan av att vara betraktad. Viskande röster tycks dölja sig i vindens vinanden genom trasiga fönster och murkna dörrar. Det är som om mentalsjukhusets patienter lever kvar i de trånga mörka cellerna. Det är som om de försöker tala till mig från åratal tillbaka då korridorerna ekade av plågade skrik och skötarnas träskor mot stengolven.
Jag sitter utanför dörren in till den gamla bönesalen och röker en cigarett medan jag väntar på att de ska bli klara med flickan. Min herre Otmar van Hrûzda de Arkady, en galning men också en mycket förmögen sådan, är där inne tillsammans med krypet Hubert Vit och bara Den Ende vet vad de håller på med. Det enda jag vet är att barnen jag hämtar åt dem alltid är döda när de är klara. Det tog emot till en början att stycka de små kropparna och slänga dem i syrabadet, men nu, efter fem år i Otmars tjänst är det som vilket jobb som helst.
Jag tar barnen från Fallna staden. Åker runt med bilen tills jag ser något av stadsdelens många ensamma övergivna barn. Det är inte svårt att få med dem in i bilen. Jag bjuder dem på karameller som jag köper på Nermans konditori vid Sternerallén och deras små smutsiga ansikten skiner upp när jag erbjuder dem hela påsen. När vi åker över till Gränslandet är de oftast trötta av allt socker de har proppat i sig och tror att jag är snäll. Sedan följer de villigt med mig in i den slitna porten under Anastazias trasiga kakelväggar. Mörkret skrämmer dem inte när jag är med dem. En så snäll man skadar inte barn. Nej, jag skadar dem inte själv, men jag ger dem till Otmar och han skadar dem ordentligt...
Plötsligt hör jag hur flickan börja skrika, högt och gällt, inne i salen. Otmars mässande, upprepande strofer på vadaska, blir intensivare. Hon har skrikit förut men inte så här. Skriken skär igenom mig genom väggarna ut mot korridoren. De tycks genomsyra Anastazia, oroa den gamla byggnaden, och viskandet, ekona från förr, blir starkare. Jag griper Caldern i sidohölstret. Plötsligt känner jag mig hotad, som om skuggorna skulle gripa efter mig. Skriken fortsätter, det värker i huvudet av dygnen utan ordentlig sömn. Jag släpper cigaretten mot det smutsiga golvet. Reser mig upp med automatpistolen i handen.
Skriken tystnar, likaså mässandet. Jag hör Otmars röst, ”Håll i henne, din idiot. Släpp henne inte!” Huberts röst, exalterad, ”Nej, herr Hrûzda, jag håller i.” Jag vet att det är över nu. Hölstrar pistolen och öppnar dörren in till salen.
Jag ser hur Hubert trycker ner barnets blodiga kropp i järnkistan som Otmar alltid har haft ståendes invid det blodinstänkta stenaltaret. Både Otmar och Hubert är nakna och nerblodade. De två männen är så olika varandra; Otmar lång, smärt och finlemmad. Hans bleka hy nästan lyser i stearinljusens sken. Hubert, kort och knotig, det buskiga skägger är fyllt av saliv som om han dreglat. Båda tittar på mig med konstiga nästan upphetsade blickar. Otmar ser trött ut, pupillerna i de grå ögonen är så små att de nästan är obefintliga. Han stryker en blodig hand över sitt ljusblonda nästan vita hår och verkar anstränga sig för att inte falla ihop.
”Kistan”, säger han, ”Du måste se till så att kistan förflyttas till en säker plats.” Hans ansikte är mycket allvarligt, jag ser att han inte orkar länge till.
”Och du min Herre”, frågar jag.
”Ta mig till Sant Justyn i Innerstaden”, svarar han, ”Det är över nu, Jan. Jag lyckades.” Jag nickar åt honom, förstår att han i sitt vansinne tror att hans magi har fungerat.
Hubert Vit stirrar på Otmar. Han ser desperat ut, nästan sträcker sig efter järnkistan. ”M-m-men, över! Ni kan inte mena det”, stammar han fram och griper oförsiktigt tag om Otmars ena arm.
Min knytnäve slår in i det rynkiga ansiktet och Hubert faller till golvet innan han har förstått vad som träffade honom.
Otmar tittar på mig, sansad, med ett lurande vansinne i blicken, ”Ge Hubert de pengar jag är skyldig honom och se sedan till att järnkistan aldrig kommer i närheten av honom eller någon annan igen.” Jag nickar. För min herres kappa över hans axlar och räcker honom käppen med dess demonhuvud i silver.
Vi går ut ur mentalsjukhuset och Otmar sätter sig i baksätet på bilen. Jag har släpat ut Huberts avsvimmade kropp, med blod rinnande ur den brutna näsan, och stuckit in femhundrazovrinerssedlarna, hans sista lön, i hans kavajficka. Järnkistan lyfte jag med stor möda genom det övergivna mentalsjukhusets mörka korridorer och placerade i bagaget.
Otmar stirrar trött framför sig. ”Jag kommer inte att behöva dina tjänster på ett bra tag efter idag”, säger han, ”Var vänlig och hjälp mig in på Sant Justyn. Visa dem bara min medborgarlicens så vet de vad de ska göra”, jag nickar, ”Och kom ihåg”, han lägger en smal hand på min axel och trycker den hårt, ”Ingen kan få öppna den kistan”, han andas tungt och verkar försöka koncentrera sig, ”Ingen kan få öppna den någonsin igen. Förstår du, Jan?” Efteråt blir hans blick tom, apatisk, han har inte ork kvar till att hålla vansinnet, sjukdomen, borta.
”Som du vill, herre”, svarar jag, gasar iväg och lämnar den förbannade byggnaden, Anastazias plågade viskningar, bakom mig.
- Jan Milos, den 22 november år 138 i den sjätte eran.
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2008-05-05 22:51
”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner.”
(Uppenbarelseboken 8:16) |
