Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Novell: Bentoni part IX - 2008-04-30 12:54
Som liten hade jag en elak djävel i skolan som brukade klå upp mig så mycket han orkade. Han hette Nikolaj Valujev, men kallades hinken eftersom det ryktades att han en sommar försökte fylla en hink med sitt eget blod. Hans föräldrar hittade honom tydligen medvetslös i trapphuset. Vad han skulle ha den till? Inte fan vet jag, fråga hinken.
Det är få saker som etsar sig fast så väl som hat i ung ålder. Jag kan inte ha varit mer än sex-sju år, men jag minns fanimej varenda slag den där översittaren utdelade. Han flyttade till en annan del av stan senare. Hans farsa var tydligen någon höjdare inom koko-vården.
Här sitter jag nu i en liten cell som inte ens rymmer min fulla kroppslängd med armarna fästa i var sin sida av väggen. När den tunga dörren öppnas med ett gnällande stiger en liten man in genom öppningen. Bakom honom står beväpnade vakter.
Hjärtat bultar så högt att jag inte ens kan höra vad han säger. Svetten rinner ner längs min rygg och kedjorna rasslar när jag reser mig upp. Den lille mannen med den perfekta sidbenan och de guldkantade glasögonen står och läser direkt ifrån ett papper. Det är som om jag sakta men säkert täcks i ett varmt, skyddande hölje.
Han ser inte på mig. Undviker min blick. Ansiktet är helt avslappnat och han rör inte en min där han står.
Men en liten, knappt synlig droppe av svett börjar sakta leta sig ner för hans tinning. Ett djuriskt leende sprider sig på mina läppar. Jag kan knappt hålla tillbaka skrattet.
”Hinken?”
Mannen rycker till. Osäkert lyfter han blicken och slickar sig om läpparna. Han stammar, det märker jag på hur han rör läpparna, men jag hör inte ett skit. Sakta går jag mor honom. Han tar nervösa steg bakåt mot dörren och slänger ängsliga blickar mot vakterna.
Jag ser bara på honom.
”Hinken, minns du mig? Kaleb Bentoni. Jag gick i din skola. Vad var det du brukade kalla mig? Räkan var det ja!”
Han slutar att gå bakåt. Istället står han bara helt stilla med gapande mun och uppspärrade ögon. Fältläkarna brukade kalla det för ”Akut katatoni”. Vi brukade bara säga ”skallekramp”. Nu ler jag så mycket att jag nästan får kramp i käkarna. Det här är hysteriskt roligt.
Jag griper tag i hans käke. Han lyfter från golvet som en docka. Mina armar arbetar och med ett vansinnigt vrål driver jag hans skalle upp i det låga taket så att han huvud kläcks som ett ägg.
Vakterna försöker dra sina vapen. Jag släpper ”hinken” och tar ett par steg mot dem. Kedjorna rycker tag i mina armar när jag spänt dem till deras yttersta läge. En av vakterna ler lättat och drar pistolen långsamt.
Jag spänner armarna och lutar mig framåt. Kedjorna klagar tills plötsligt en av kättingarna ger vika på ena sidan och strax därefter lossar även den svagaste länken på andra sidan.
Nu ler jag istället.
När jag tar mitt nästa steg springer den ena vakten därifrån. Den andra pissar ner sig.
Jag sparkar honom i bröstet så att han faller baklänges in i betongväggen bakom. Han hostar blod och kippar efter andan när jag går förbi honom.
Den andra vakten rycker panikartat i dörren längst bort i korridoren. Han tycks inte få upp den.
Mina nakna fötter ger ifrån sig platta, korta ljud i den trånga korridoren och kedjorna raspar mot golvet efter mig när jag nästan som i trans skrider fram mot honom.
Han gråter som en liten pojke och ju närmre jag kommer desto mer panikartat blir hans ryckande i dörren och i nycklarna i låset. Han ser bara på mig nu och det skräckslagna gråtandet övergår mer i ett tjutande och han sjunker sakta ner i en liten hög på golvet.
Med båda armarna höja över sitt huvud ber han mig på hundars vis att inte skada honom.
Med hans blod på knogarna och med hans nycklar går jag från korridor till korridor och dödar alla jag träffar på tills jag till slut hittar en väg ut. Det sista är det ingen i vägen för mig och några dörrar står öppna.
Det verkar nästan som om de ville ha ut mig därifrån. Ja, ja, man kan ju inte vara älskad av alla.
Fri luft, kall luft. Det måste vara vinter. Barfota letar jag mig ner längs de snötäckta gatorna från sanatoriet ner mot staden. Det är en lång väg ner. Jag behöver tiden för att samla tankarna. Det finns en del jobb att göra.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
