Noir Forum

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-04-29 08:24 Här kommer första delen igen, något omarbetad. Jag gillar dock inledningen så inte så mycket nytt.

-----------------------------------------------

Rummet

Det var ohyggligt varmt. En ovanligt varm och klar dag i Sandukar. Förmiddag, ljuset lyste upp den slitna hallen i ett blekt vitt sken. Det såg ut som om hundratals små älvor for runt i hallen där ljuset fångade dammet. Trots detta ovanliga vackra och varma väder frös Andrei. Han hukade bakom en soptunna på tolfte våningen i ett hyreshus i Marna-kvarteret. Ingen borde kunna känna sig så kall en sådan här varm dag tänkte Andrei förtvivlat. Han skiftade position för vad som måste vara hundrade gången. Framför honom och den skyddande soptunnan, som han tatt med sig från en städare ett par trappor nedanför, stod en trädörr på glänt. Hans revolver riktade rakt mot mitten av dörren fast han visste att bakom dörren fanns en trappa upp till våning tretton. Ett gammalt felbygge hade "de" berättat för honom innan Andrei och de två agenterna rusat upp för alla trapporna, hämtat en soptunna och hunsat folk från korridorerna. "De" var två specialagenter från Sektion 137.
Sektion 137 finns inte omnämnt i polisskolan. Om man däremot besöker Stapo's högkvarter kanske man har bättre tur...
Andrei torkade svetten med ärmen. Den var genomblöt och gjorde föga för att förbättra situationen. Det var mitt på dagen! Det var ljust ute, det var varmt och två agenter hade gått in i lägenheten. Varför kände han sig då så rädd?
Andre var inte med i sektion 137.
Stanken från rummet var ohygglig. Andrei hade inte fått reda på vad som hade hänt eller varför just han var med. Enligt de två agenterna så hade han kontaktats för att deras kapten fattat tycke för Andrei under en utredning för ett år sedan.
Sektion 137 arbetar med fall som rör den högre gräddan, oftast genom att hantera problem som sjuder långt under ytan.
Då hade Andrei varit rykande färsk från polishögskolan och stod som lovande polis under beskydd av sin kapten Daparov. Efter en serie ovanligt bestialiska mord hade polisens vägar korsats med Sektion 137. Andrei som var ny hade inte förstått de små intrigerna mellan de olika sektionerna och de vanliga poliserna. Andrei ville naivt lösa fallet.
Sektion 137 har liksom alla Stapo sektioner mer makt än polisen.
Efter en händelse som ständigt gjorde sig påmind genom mardrömmar och paranoia, hade Andrei fått en ny beskyddare. Kapten Kitri. Han var en man i närmare 50 årsåldern. En lapp för högra ögat, svart hår som grånat i tinningarna och började tävla med sidorna om dominans från de svarta håren. Han rörde sig som en krigsveteran, högra benet stelare en det vänstra. Ögat. Hans enda öga var stålgrått och kunde få Andrei att svettas bara Kitri såg på honom. Andrei förmodade att just det ögat hade sett mer än vad ett öga skulle behöva stå ut med.
Kitri finns inte med i telefonkatalogen, och ingen visste vem Kitri var. Andreis visste att han var fel man att bråka med.
Andrei torkade mer svett från ögonbrynet. Han såg med förakt på sig själv då hans revolver skakade. Han bet ihop och ändrade sin ställning till något bekvämare. Något med lukten kanske? Det var något som slog an en sträng inom honom, något som ligger dolt under ytan och hotar. Något som hänt, ett ont minne?
Sektion 137 rekryterar enbart medborgare som tjänar staten med idog frenesi.
Kitri hade ringt Andrei och bett honom att ta sig till 12:e gatan i Marna kvarteret och där möta två personer som skulle känna igen honom på plats. Andrei hade knappt tänkt på förfrågan, en man som Kitri från en av sektionerna sade man helt enkelt inte emot. Sigar och Piotr hade känt igen honom när han anlände tjugo minuter senare. Själva var de klädda i mörka rockar och undertill anandes lätt kritstrecksrandiga kostymer. De såg ut att ha samma skräddare. De hade inte ödslat någon tid utan hade raskt förklarat vad som förväntades av honom.
Prata med värden, få fram nyckel, information, håll folk lugna. Om något hände och folk började fråga saker, få ut dem ur huset, och sist men inte minst, om han såg något misstänkt - skjut! Klassisk backup och viktig symbol i sin mörkblåa poliskostym.
Sektion 137 uppträder inte i uniform.
Det hade inte tagit Andrei lång tid att få nyckeln från värden och han hade redan fått ut grannen och fått en äldre misstänksam dam att återvända till sitt rum. Sigar och Piotr hade dragit av sig sina rockar, dragit fram sina Calder pistoler, varsin kniv och försiktigt öppnat dörren till rum 1235. Andrei hade skymtat trappan och sett hur de två männen försvann smygandes uppåt.
De som känner till sektion 137 önskar oftast att de inte gjorde det.
Det var bara någon minut sedan de hade gått in. Det kändes som en evighet. Andrei drog återigen sin ärm över pannan och ögonbrynen. Han hulkade till när ytterligare en vindpust blåste ut från lägenheten.
Stanken, något som skymtat på tapeten.
Han visste inte vad, men ett obehagligt minne hade försökt göra sig påmint.
Flugorna.
Flugornas surrande gjorde honom vansinnig.
En halvöppen dörr. Ett mönster. Ett minne, mörker, fara...
Plötsligt hördes ett skrik tätt följt av det karaktäristiska ljudet från Calder 45:or som tömde sina magasin. Ett skrik igen, svordomar. Mer eldgivning och tumult. Skrik, fotsteg. Hitåt.
Andrei greppade revolvern i ett krampaktigt tag och fokuserade på dörren. Stegen kom ner för trappan.
Nu!
Dörren slog upp och Andrei kramade av avtryckaren. Han hann se Piotr och hann ändra riktningen på sin revolver. Kulan slog in i dörrkarmen och skickade pulvriserade flisor som gnistrade till i eftermiddagssolen.
"Andrei!" skrek Piotr till, "Det är jag, håll igen med elden!".
"Du skrämde mig halvt från vettet" skrek Andrei och blundade till hårt och lyfte pistolen mot pannan. Metallen var varm. Han öppnade ögonen sakta och tittade på Piotr. Han tittade tillbaka. Piotrs Calder hade slutstycket låst efter att ha avlossat sista kulan. Piotr hade en mörk röd fläck på vänstra byxbenet. Han saknade sin kniv. Han var blek och det vanliga lugnet var bortblåst. Blicken var vild och adrenalinets spår syntes tydligt.
"Kom med mig" sa Piotr "Sigar är skadad. Jag vet inte hur alvarligt. Men kom då!"
Sektion 137 är egentligen endast ett nummer av många bland Stapo's alla olika underkontor.
Andrei följde efter Piotr upp för trappan som i trans. Väggarna var mörkbruna, eller rättare sagt, mörka fläckar och ränder täckte nästan en gammal ful randig tapet. Blod. Mönstret!
Om du överlever tjänsten får du efter 25 års tjänst en guldklocka.
Väl uppe i trappan tryckte Piotr äntligen in ett nytt magasin och vinkade till Andrei att följa honom. De stod i en korridor där blodspår syntes tydligt på golvet och på väggarna. Något ofattbart hade skett här inne. Solen som trängde in via dörrar och dåliga persienner spelade spratt med vad som fanns här genom att komma i starka vita strålar och brytas av mot väggen, ett telefonbord, ett ben...
Andrei tvingade tillbaka reflexen att kräkas. Benet var gammalt, levrat och fullt med flugor. Piotr tittade skarpt på Andrei. En tyst uppmaning om att skärpa till sig men även ett förstående uttryck. Han vinkade åter med sig Andrei och styrde mot en dörr som hängde på ena gångjärnet. Solen bländade igenom öppningen och skapade ett vitt sken av renhet i den besudlade lägenheten. Ett rosslande hördes från rummet.
Den som tjänat Sektion 137 har tjänat Sandukar, den som tjänar Sandukar kan tjäna på det själv.
Inne i rummet testades Andreis nerver åter, Sigar satt mot väggen, han riktade sin Calder mot en kvinna som låg i mitten av rummet. I hennes ena axeln stack en kniv fram. Den andra låg in under ett bord med ett ganska färskt lik. Bredvid kniven låg en såg. Kulhål fanns över allt runt bordet med liket. Ett par hade gått ut genom persiennerna och släppte in behaglig Sandukar luft. Ett par kulor hade tagit i magtrakten med tanke på allt blod som vällt fram och skapat en morbid inramning till kvinnans kropp. Det var dock inte kvinnan eller hennes makabra utseende som påfrestade hans sinne. Han hade sett döda personer innan. Runt omkring i rummet fanns det likdelar. En arm där, ett par händer i en tvättbalja. På ett klädsträck i taket hänge det öron. Kannibal!
Ordet slog till som en shock och en ilning som hotade hela hans existens vibrerade i honom. Minnet ville inte komma men hotade att bryta igenom. Mönstret, stanken, likdelarna, slaktbordet och flugorna. Någon gång i hans liv hade han sett detta innan. Han behövde inte det gamla minnet. Detta var nog för honom.
Skärp dig Andrei! skrek han mentalt till sig själv, skärp dig!
Andrei tittade upp, rakt in i Piotrs Calder 45:a.
Ingen slutar Sektion 137.
Andrei tittade tomt tillbaka. Ett test? Visste han för mycket?
Jag vet ju inget!
"Du jobbar för sektion 137 nu" Piotrs tonläge var övertydligt. Det fanns bara ett svar som gällde.
"Självklart kamrat Piotr!" Andrei sturskade upp sig för att förtydliga att han förstått.
Piotr tittade på honom över pistolen. Deras ögon möttes och Andrei visste att om han svarat "nej" eller "va" hade han med största sannolikhet gått in i rummet först och fått en kula eller annat faligt verktyg i sig innan de båda agenterna kommit till hans undsättningen.
Andrei svalde, Piotr sänkte pistolen.
Uppenbarligen nöjd med svaret nickade Piotr och pekade på Sigar. "Hjälp honom medans jag ringer efter städservice."
Det var inget test bara ett prov, ett prov som Andrei tydligen klarat. Han visste inte varför men han kände sig lite stolt. En blick runt rummet tog bort den lilla glädjen han känt.
Andrei böjde sig ner över Sigar och tog fram en liten väska med första hjälpen kit.
"Välkommen till Sektion 137" rosslade Sigar fram. Han hade ett stort jack i sin kostym som blivit ännu nörkare av blod, hans vänstra arm hade ett otrevligt sår, förmodligen från sågen, och i högerhanden såg han märken efter ett bett.
Andrei tillhörde nu Sektion 137.
"Låt mig vara nysnuten och säkra spår, jag klarar mig!" Fräste Sigar till.
Det skulle bli en lång natt.

Inlägg ändrat av Wolfgir, den 2008-06-03 07:59 //Howl

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-05-05 05:33 Uppdaterad.
----------------------------------
Andreis dilemma

Sandukars gator var inte riktigt de samma som jag patrullerat, växt upp på och lärt mig att älska under min uppväxt. Efter ett år ungefär i tjänst hos Sektion 137 så har min iver, min naivitet, mina drömmar, mina förebilder, kort sagt allt jag trott på sakteligen krossats framför mina ögon. Jag är inte längre den nervöse naive polis som med spänning såg fram emot ännu ett uppdrag som skulle föra mig närmare en sektionsjobb på Stapo. Nu när jag sitter fast i klorna så inser jag att det inte på något sätt har ändrats. Bara lite högre spel, lite mer subtila saker men samma kontroll, samma övervakning och samma orättvisor. Jag trodde verkligen att vi skulle göra något för människorna i Sandukar på sektion 137 genom att slå till mot de stora bovarna, smugglarna, maffian och de som levde på människornas misär. Till viss del blir det en effekt av det hela men det är precis som på polisen. De rika och mäktiga går oftast fria eller blir inte ens bokförda som misstänkta. Är det allvarliga anklagelser så förs det inte ut i dagspressen. Sektion 137 är bara ett vassare redskap i Sandukar än vad polisen är.

Piotr har sagt till mig flera gånger att vara försiktig och att inte tänka för mycket på det. Han har också varnat mig för att yttra mina tankar högt. Ja till och med att ens tänka dom. Piotr är förresten min partner nu. Efter incidenten i rum 1235 så dog Sigar. Vi fick aldrig reda på varför. Vi visste bara att han spenderade en längre tid på sjukhus avdelningen för att sedan kremeras. En läkare på Stapo som var med vid efterförhören sa att jag hade tur som inte fick hjälpa Sigar med hans sår. Officiellt gick det ut på att han dog av skadorna på vitala organ efter ett tillslag mot pysykotisk persons tillhåll. Kitri sade inget till oss heller. Han mumlade något om att vi inte behövde veta och skickade iväg oss på ett annat uppdrag. Vare sig jag eller Piotr fick fortsätta med fallet. Vi hade förhör i flera veckor, vi hade ständigt någon i närheten av oss och jag är säker på att min lägenhet hade undersökts flera gånger. På Piotrs rekommendation slutade jag att prata om hemligheter innanför väggarna både på stamkrogen, hemmet och framför allt på jobbet. Allt är dock inte fel här. Jag har fått träning i kampsport, skytte och brottsundersökning. Jag får också en del i potten av tillslagen. Den riktiga lönen som dom säger här. Sektion 137 verkas tycka att jag är en bra resurs att skicka in tillsammans med Piotr, vi bildar ett bra team. Jag som är lugnare och mer eftertänksam, gillar att analysera och undersöka samt säkra bevis, Piotr för att han verkar älska när det dras vapen eller när någon hötter nävarna åt honom. Han är stor, stark snabb och under den brutala fasaden vilar ett vasst intellekt som jag misstänker att han döljer för sina överordnade. Han är musklerna, men också, har jag märkt, min instruktör till Sandukars maktkorridorer. Piotr vet mer än vad man anar.

Jag drar upp min rock och tänder en cigarett, min egna cigarett. De vanliga som vi får ta ut hos Stapo slänger jag hemma. Jag köper egen tobak, papper och filter på olika ställen. Härom veckan hörde en journalist på ett kaffe som viskade till sin kompanjon om att hon fått nys om att cigaretterna innehöll ett medel som dämpar medvetandet hos poliser. Det räckte för att jag skulle hålla mig bort från Stapo cigaretterna.

Jag var glad för den bredbrättade hatten som skyddade glöden från det sura regnet. På andra sidan gatan såg jag Piotr titta upp mot lägenheten vi vaktade. Han bar aldrig hatt, han sa att det hindrade både hans uppmärksamhet och hörsel. Piotr rökte inte. Han använde sig av Vodka. Vi stod här blöt och trötta på vad som verkades vara ett meningslöst bevakningsjobb. Vad hade vi gjort denna gång tro för att få detta usla uppdrag? Förmodligen ingenting, eller hade det något att göra med att vi återigen kommit på ett spår som bar finare adelsmärken och som luktade ätte-göra värre en soptippen här i Marnakvarteret?

Marnakvarteret. En plats där vi tjänstgör, oftast. Ett litet projektområde som ligger mellan Ikonen och Vattengraven. Här testade Arthur Cimon, en känd arkitekt, ett nytt grepp. I en ovanligt släpphänt tid av statens byråkrater så testade Arthur att restaurera området i en blandning av sten och trähus. Det blev färre gargoyler som vaktade innevånarna nedanför och mer öppna ytor och bredare gator. Marnakvarteret känns främmande första gången man kommer hit och går längs gatorna runt bostadskvarteren. Här ligger ett par mindre affärer, skräddare och många lägenhetslokaler tjänstgör för mindre skumma företag. Det har blivit ett tillflyktsplats för många mellanskurkar, inte nog rika för att kunna inkvartera sig väl i Ikonen och inte nog brutala eller chanslösa nog att bosätta sig i Vattengraven. Mitt emelnna, man kan pendla till jobbet så att säga. Utanför på gatorna flyter trafiken och mitt i vägen går rälsbanor. Det som har hänt här är dock förfall. Marnakvarteret har varit eldhärjat ett flertal gånger och de trädhus som gått ner byggs tillbaka upp i den klassiska mörka stenstil som resten av Sandukar. Gargoyler och valv och allt. Ibland byggs det inte alls så därför ligger här öde tomter, källarruiner och kråkslott granne med relativt nybygda hus. Kontrastrikt. Detta gör det också svårt att få känn på den undre världen. Man förflyttar sig mellan källare, övergivna lägenheter till festlokare, vindsvångingar, bygger fuskrum i större bostadshus. I ena källaren finner man ett speltillhåll bakom tvättmaskinerna, i en annan säljer man vapen coh i en tredje är det enbart tvättstuga. Den undre världen frodas här och det är en bra plats att få reda på information.

Jag darrar till av kylan och inser att det här har blivit mitt liv nu. Jag har dragit mig bort från släkten, jag vill inte blanda in dem i detta. Jag har försakat mina vanliga vänner och jag är på jobbet mer eller mindre alla mina vakna timmar. Alla på sektion 137 har en fältsäng på kontoret.

Jag kan fortfarande inte släppa rum 1235 och vad jag såg där eller mer exakt, de minnen som väcktes till liv. Vilket groteskt minne! Alla dessa likdelar, tuggade på, tillagat, ruttet och alla dessa flugor och larver. Det gjorde det inte bättre att jag sett det i dagsljus, alla detaljer fast-etsade i minnet. Både jag och Piotr hade fnyst åt idén att det var en enskild massmördare som försökt att dölja kropparna. Ingen skulle vara så klantig som kommit undan med så många mord. Att de hade styckning på plats visade bara på att det fanns något mer bakom det hela. Det krävs resurser för att kunna muta bort problem, att hitta folk och att komma åt dom till att börja med. De bitmärken och tillagning av vissa delar vi sett i rummet tydde på något man knappt fick andas om. Befläckelse ritualer. Något med kannibalism att göra. En snabb fråga till värden hade gett oss viss insikt i att ett flertal personer hade besökt rummet. Han ville inte säga mer en så. Han var rädd, mycket rädd. Han blev ännu mer rädd efter ett par kvällar i Stapo's källare men vi fick inte reda på vad han sagt. Kitri höll i förhöret. Han hängde sig senare i sin cell. Sa dom. Fallet avskrevs som en enskild galnings verk. Högst osannolikt. Att jag ifrågasatt det officiella uttalandet ledde till mer övervakning, både av mig och mitt jobb. Sena regniga nätter ute i hamnområdet, industriparker och enskilda personer blev min lott att övervaka. Inget hände så klart under alla dessa nätter. Piotr som min kollega fick dela straffet för min dumhet. Han sa inget om det. Jag var skyldig Piotr många tjänster nu. Om han visste om att jag hade en mapp med mina egna spaningar och misstankar om vad som skett i rum 1235 skulle han bli vansinnig, kanske till och med rensa bort mig själv. Vid senare tillfälle kanske.

Cigaretten är slut och värmen från glöden bränner till i huden och jag snärtar iväg det som är kvar. Piotr vinkar till mig. Aktion, äntligen. Det var länge sedan vi fick göra något. Denna bevakningen verkar ha lett till något. Piotr, sin vana trogen, rör sig som en panter med vittring och har redan sin pistol uppe när han klättrar tyst uppför brandstegen. Min respekt för den mannen ökar varje gång jag ser honom göra något. En brandtrappa är en ren varningssignal. Det bullrar och gungar och ekar, men inte för Piotr. Jag rusar över vägen, fram till dörren ser mig om en sista gång och går in i trappuppgången. Mörkt, en ensam lampa som fladdrar till svagt. Det känns inte bra. Jag känner det i magen. Bara ännu en dåligt underhållen foajé intalar jag mig själv.

Oron sprider sig i kroppen och jag vet inte varför jag plötsligt blev så orolig. För säkerhets skull nedtecknar jag en liten lapp och lägger i min skjortficka. Jag vet att om något händer mig så kommer Piotr att titta där först. Rutin för oss i frontlinjen, sa han till mig, och jag lyder som en duktig hund. En plats, en person, ett kodord. Min farbrors hemtelefon nummer min sista önskan i kort lista. Pengar till min syster och hennes barn. Min klippbok till min farbror. Platsen, personen och kodordet är till Piotr. En sista ledtråd som har med rum 1235 att göra. Jag hoppas att han kommer att hitta min dagbok och att han vill ta i det hela och inte bara slänger den.

Jag andas in en gång, två gånger och tar fram min Calder 45:a. Piotrs fel. Den blånade metallen blinkar till i lampans fladdrande. Det känns inte förtroende ingivande att denna lilla tingest som skjuter iväg mantlat bly som är drygt en centimeter i diameter är mitt skydd mot allt som vill skada mig. Liten, jag är liten. Argt börjar jag att ta mig uppför trappan, Piotr är sedan länge på plats utanför fönstret beredd på att hoppa in. Knacka på, tackla sig in, kolla om det är målet eller om målet är på plats. Ta fast och ta med målet till sektionens närmsta uppsamlingsplats.
Låter lätt?
Glasklart.
Jag tittar upp och ser att jag nästan är framme redan. Hur gick det till, undrar jag och ställer mig med ryggen mot väggen bredvid dörröppning. Detta är inte rätt tid att fastna i tankar. Jag vill inte synas innan. Efterklok som jag är går jag tillbaks och släcker lamporna i hallen. Ingen fördel av att titta genom dörren här inte. Större fördel för mig, jag ser ljuset skina igenom glaslinsen.
Knack
Knack
Jag hör hur det stökar till lite, och en röst hörs:
"Vem där?"
"Det är från vattenbolaget, det har rapporterats att ert vattenfilter har avvikelser! Det är av yttersta vikt att vi får tillgång till vattenkranar i er lägenhet enligt paragraf fem i enlighet med avtal med husets ägare med fullmakt av Vattenverket och staden Sandukar."
Jag hör en svordom och någon närmar sig. Ljuset försvinner från glaslinsen, jag slutar nästan att andas.
Smärta!
Dånet som ekar i mina öron ackompanjeras av hur världen vrider på sig. Hallen vänder sig 90 grader och jag ser förvånat på hur hallen bryter mot tyngdlagen.
Krutdoft!
Jag inser när jag slår i golvet att korridoren är stilla, det är jag som fallit. Hjälp mig Piotr! Men inte ett ljud. Jag vänder mig förtvivlat om och ser ett mörkt hål med krutrök precis i höjd där min rygg varit. Puts, betong och träflisor landar runt omkring mig.
Lurad!
En kula hade inte gått så lätt igenom väggen, det var förberett. Jag lyfter pistolen men allting rinner iväg och mitt synfält försvinner raskt. Till slut ser jag en liten prick som är dörren och med ett leende hör jag hur Piotrs Calder ryter oavbrutet inifrån rummet.
Hämnas mig.
Mörda mina mördare.
Mamma..?
Mamma, jag fryser och är rädd.
Mamma, varför? Varför skall det sluta så här?
Mamma.... hjäl.....

Inlägg ändrat av Wolfgir, den 2008-06-03 10:18 //Howl

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-05-07 08:50 Lätt uppdaterad, förhoppningsvis så har vissa av glappen blivit tillrättade...
--------------------------

En man vid namn Piotr

Regn, regn och åter förbannat regn. Varför utsätter jag mig för detta? Detta förbannade regn, det tar sig in överallt till slut, om det inte rinner ner för nacken och innanför kragen kommer det som dimma, från vattenpölarna från bilstänk... Förbannade regn!
Sigar
Andrei
Kitri
Därför. Så enkelt är det. Mina "vänner". Ha, eller så mycket man nu kan kalla dom för vänner. Man har inga vänner i statens tjänst, bara kollegor. Sektionen är utbränd, jag befinner mig i ett Limbo av hemlighet, polisen och omorganisation. Omorganisation, ett ord för att något gått fel eller att något måste döljas. Just nu sitter jag på två säkerhetskort, ett för Stapo och ett från Sektion C, en utredande sektion som behövde mina tjänster. Piotr sa de, Sandukar behöver din hjälp. Sektion 137 finns inte längre, vi har splittrat den och placerat ut folk där de behövs. Hjälpen bestod i att springa ärenden, övervaka, allt, utom att undersöka vidare i Sigars död, i Andrei's död men framför allt, för att se till att jag inte befann mig i närheten av Kitri. Kitri din satans skitstövel. Du fick inte en enda med dig i döden. Stackars gamle sate vad sur du måste vara när djävulen drar i din själ. Jag gillade dig aldrig din fan. Sur och insyltad var du. Alltid frikostig med att dela ut offrens saker till oss, aldrig någonsin delade du med dig av vad du visste. Jag fick ett meddelande av en annan "vän" om att något hade hänt Kitri. Hon hade sett en notis i tidningen. Hon sökte, läste och förstod. Jag var glad att jag kände henne. Jag tog det försiktigt och kom dit i vanligt blåställ. Ingen tänkte mer på det. Såg honom gjorde jag. Han satt där med ett förvridet grin och ett tredje öga i pannan. Perfekt. Jag stannade inte ens upp utan gick bara vidare. Visst har vi vetat att vi alla kommer att dö och det snabbt. Men inte än!
Först skall hämnden bli min!

Nerför vägen bara ett stenkast bort med fladdrande ljus i regnet, på en skön stol med en varm soppa framför sig sitter det feta svinet Rugov. Tjallaren Rugov, liket Rugov, han är död. Han har bara inte träffat döden ännu. Jag ler, jag är döden och jag har bokat möte. Min Calder är laddad och klar, den är hungrig.

Rugovs ena framtand flyger i en perfekt båge över rummet. Efter den en kaskad av blod som ansluter sig till blodet på golvet. Jag knäcker till knogen och ler när Rugov med skräck och hat tittar upp på mig.
- "Rugov ditt feta svin, du skall veta att jag verkligen gillar det här, så snälla... säg inget!"
- "Ditt avskum, jag skall se till att dör! Dina föräldrar! Din mor jag skall... "
Slaget träffar rätt över näsan och den redan svulna brutna köttklumpen trycks ut ytterligare över det tjocka ansiktet.
- "Nämn aldrig min mor Rugov", väser jag fram. "Då blir jag riktigt elak!"
Rugov säger inget, tårarna rinner ner och blandar sig med blodet på kinderna. Rännilarna som ett sjukt delta i smärtans ansikte. Jag hatar Rugov. Jag ljög inte, jag gillar detta.
- "Ta en drink Rugov!", jag slänger ett halvt glas vodka i ansiktet på honom, han vrålar av smärta. "Brukar du inte sälja ut dina vänner för en drink, ett par horor eller mindre?"
Han mummlar och tiden börjar närma sig. Han vet att han skall dö, min Calder måste verka som ett svart hål i mörkret. Slutet och lösningen, allt i ett.
- "Rugov, det kan gå över snabbt, inte för att jag vill göra dig en tjänst utan för att jag har bråttom. Svara på mina frågor och det går över snabbt, svara inte eller ljug, och det kommer att ta lång tid". Jag nickar mot en rostig såg som ligger på bordet brevid en tång. Smutsigt, brutalt, perfekt.
-"Okej, jag skall tala" paniken i hans röst talar om för mig att jag knäckt honom, "jag säger vad du vill veta, men ingen mer smärta." snyftar han fram.

Han berättar allt för mig. Om gruppen som han har arbetat med och försett med lokaler, som han har hjälpt med att finna bra offer. Kannibaler hela bunten, riktigt knäppa sådana. Det låter helt osanolikt men hans brustna röst gör att jag tror honom. Corpus kulten är en riktigt sjuk organisation. Rugov kom nära toppen och han erkänner att han deltagit i ett par ritualer, annars hade han aldrig fått jobben. Det feta svinet!
Kultens syfte är att bekämpa staten ,så klart, genom att äta människokött och lura med sig samhällstoppar djupt in i det förbjudna, att sätta klorna i makthavare. Att föringa dom, att sprida de sjukdomar som förs med när man förtär köttet av sina egna. De som styr är sjuka gormander. De äter tillagat, de lägst ner äter sina offer råa, gamla och halvt föruttnade. Det är inte klokt vad folk försöker med tänker jag. Av alla ideér och sjuka sätt att nå sitt mål tar nog detta priset. Det måste ju ta en evighet att kultiverar så många sjukdomar och hur i alla helveten skall man kunna kontrollera detta? Jag tänker tillbaka på rummet som jag, Sagir och Andrei slog till mot. Den galna kvinna, hon måste ha haft en sjukdom, en riktigt hemsk sjukdom. Sigar måste fått den och kommentarern från läkaren till Andrei att det var bra att han inte behandlade Sigar förklarar mer för mig. Även min förhärdade mage vänder sig men jag klarar av att hålla det inom mig. Det är inte liken som skrämmer mig, det som skrämmer mig är att den sjuka kulten möter ett sjukt system.

När Rugov ger sina sista bekännelser känner jag hur min mage och hjärta blir till is. Inget är för rått mot "det" som sitter framför mig. Till råge på allt ler han nu. Bekännelsen, uppgivenheten, det enda han har kvar är hatet och förhoppningen av att jag skall brinna i helvetet.
Du först Rugov.
Min Calder låter som åskan, ljudet rättfärdigande i det lilla rummet. Så många som hört åskan utan att lystna, utan att sluta ögonen och trösta sig med att det mktigaste av ljud ledsagar en till helvetet. Rugov hör den inte längre, många undviker att lystna. Det sista ljudet innan ljuset släcks är det av tre tomhylsor som skrammlar runt på betonggolvet. Han är död. Egentligen hade jag velat göra det långsamt, men jag vågar inte lämna något bakom mig. Tre skott, standard rutin, två i bröstet och ett i huvudet. Jag bränner broar, jag är ute på gungfly. Ända sättet att överleva på gungfly är att röra sig framåt, framåt framåt, stanna inte för att tänka, gå och tänk, framåt. Nästa tuva...

Andrei's dagbok var svår att hitta, han hade lärt sig bra. I den stod det inte mycket av värde tyvärr. Andrei överskattade sin förmåga att luska reda på saker i korridorerna. Alla visste att han var skarp så de slutade prata om viktiga saker när han kom. Jag, ett råbarkat stycke var däremot ofarlig, bara ett steg eller två neanderthalare enligt de flesta. Andrei har skrivit ner ett par bra saker dock. Ett par av hans tankar, ideér och om hans mardrömmar. Jag bortfärdade dom först tills jag läste en passage som påminde om rum 1235. Samma beskrivning dock så hävdade Andrei att han var ung när han såg detta. En vän till hans familj, hans mor. Han kom inte ihåg riktigt. Hans sabla dröm, så som den störde honom när vi var på övervakningar och han sov lätt. Han mumlade och vände sig. Fan, jag är väl ingen barnvakt heller. Jag försökte lära honom att dränka skiten med Vodka men han höll sig till sina cigaretter och martyskap.
Jag kollade upp hans familjs historia, hans far hade arbetat som chaför för de rika och mäktiga minsann. Abrupt hade han slutat och börjat köra vanlig taxi. Hans hus och familjs leverna var dock bättre än vad en taxichaffis drar in. Mutad, betalad eller på något annat sätt uppmuntrad på att hålla tyst om något. Jag ville inte pressa hans farsa, bytt ett par ord med honom på begravningen bara. Han väste fram ett namn dock.
"Detar. hitta Detar, han var nyckeln". Sedan gick han bort i regnet, den tillfälliga glöden slocknade snabbt i ögonen på honom. Gammal, uppgiven förlorad.
Ännu en i Sandukar.

Nästa tuva är ett större tillhåll, jag behöver något som passar och jag tror jag vet vem som har det. Dags att bränna fler broar, inkassera tjänster. Jag är Piotr och jag är döden, men jag har varit charmant...

Biblioteket är nästan helt öde. Katrina öppnade för mig. Hon öppnar alltid för mig. Hennes vackra hårda ansikte ler till försiktigt när hon ser mig stå där på trappan som en halvdränkt råtta. Jag kan inte hålla mig utan ler fånigt tillbaka. Så lämpligt att jag känner henne och hon mig. Hon vet att jag har både bricka och vapen, inget av dessa tvekar jag att använda när jag måste. Men mot Katrina funkar det bättre att le. Som om jag skulle kunna göra annat. Kusligt att en sådan trevlig liten sak skall kännas så främmande. Vi går in till hennes arbetsrum, hon bor och jobbar på biblioteket. Hon häller upp en whiskey till mig och frågar vad jag söker för något.

Hon röker en egen rullad cigarett, jag lärde henne hur, och tittar på mig medans jag går igenom folkbokföring, släkthistoria och gamla dokument om kriget. Allt är hemligstämplat men inte med yttersta säkerhetskoden. Jag kommer åt det och biblioteket för lagra det. Få vet om det bara. Katarina jobbar här och sköter om biblioteket. Inte din vanliga femme fatale, men något säger mig att hon vet bra mycket mer än vad hon låter andra se. Hon passar och passar inte här, med sin sensuella röst, vackra ansikte och hår som sitter på en kurvig kropp hade hon lätt kunnat förvrida män på vilket klassigt ställe som helst. Hennes ögon är dock inte som andras. Hon har inte pengahungern eller manslukeriblicken. Hon ser inte heller hjälplös ut. Hon har jobbat med att straffa män som varit "olydiga". Hur långt hon har gått utanför sin gamla bordell vet jag inte. Aldrig har jag känt att trots min massa, mina stora nävar eller för den delen att jag jobbar för en hemlig gren inom polisen, har hon någonsin varit rädd för mig. Visst, det skakar om mitt ego lite men gjorde att jag hittade någon jag kände mig trygg med. Jag gillar att hon inte är rädd för mig, få är annat. Vi umgås inte ofta, jag vill inte att andra skall försöka utnytja henne mot mig, eller för den delen lägga ett blodigt spår till hennes dörr. Jag har nog med folk att hämnas. Att hämnas Katarina skulle jag inte klara, världen räcker inte till för att bestraffas.

Det står där, om än i den refuserade texten jag vant mig vid att hitta i känsliga dokument, att skaparen finns. Han som startade Corpus Corruptissima kulten. Den första tidningsartikeln ger mig ett dåligt grovt rastrerat foto av en man med kortklippt hår, vasst ansikte med klara och kalla ögon. Avlägsen släkt med Arkady ätten.
Självklart.
Detar Robodjar, tidigare av ädel börd har blivit förskjuten från sin släkt efter att det uppdagas att hans kompani som stred mot fienden hade hängivit sig åt kannibalism under vintermånaderna vi fronten, läser jag. Artikeln skriver lite mer men utan mening och jag bläddrar vidare. En kort notis omnämner att ett antal mord med kannibalistiska företeelser har begåtts i slumkvarteren. Den sista notisen jag hittar om Detar är artikel som var den sista om honom. "Detar Robodjar kannibalist och mördare skjuten av polis vid våldsam aktion mot ett kannibalistiskt tillhåll. Detar har under ett par veckor varit målet för en omfattande aktion av polisen mot -överstruket- som misstänks ha djupa kontakter med -överstruket-, -överstruket-, -överstruket- och även vara sammankopplad med familjen -överstruket- som vid ett flertal tillfällen setts konversa ofta och länge med familjen -överstruket- vid en rad sociala aktiviteter.
Detar misstänks för att ha lett en kult av kannibalister som kallats sig själva för Corupus Corruptissima, en kult som hr haft klorna djupt in i de ädla familjernas yngre kretsar. Bland de arresterade fanns bl.a -överstruken lång lista-. Detars efterlevande har tagit det hela hårt och efter överinseende med staten valt att leva under ny identitet."
Ny identitet?
Jag rotar frenestiskt bland papprena. Inget syns, inga spår. Detars familj är svår att hitta. Det närmsta jag kommer är via en stor bok om familjeätten Arkady's avlägsna släktingar. Författare okänd.
Tacka fan för det! Arkady hade låtit honom andas ungefär en gång inna de hade raderat honom! Att Katarina har denna bok kan jag förstå, men om någon skulle veta...
Jag hittar familjen Robodjar och ser att Detar och hans fru hade en födsel. Boken är gammal och förmodligen så publicerades den precis innan födseln så mer information finns inte.
Varför intresserar jag mig för familjen? Jag vet inte, men något verkar inte rätt. Det stinker, mer än på ett sätt inser jag hysteriskt och skrattar till.
- "Hittat något kul", frågar Katarina skeptiskt och fimpar en cigarett.
- "Inte direkt" svarar jag lite lätt och tittar upp mot henne.
Hon tittar på mig på ett sätt som få andra gör. Det finns inga murar som funkar mot henne. Det korpsvarta håret, den mörka ögonen, den sensuella munnen. Allt för att dra bort uppmärksamheten från en av de mest perceptiva och smarta kvinnorna i hela den här ruttna staden. Katarina, dominatrixen som bytte bana. Som slutade att göra det hon älskade efter att ha haft en lite väl högt uppsatt kund. Träffade en ung Piotr. En man som inte blev förblindad, då, av hennes sensualism och skönhet men som såg det sårade bakom fasaden. Sedan dess har ingen av oss haft förmågan att dölja något för den andre.
- "Vad är det du håller på med Piotr? Att blanda sig in i ätterna är inte hälsosamt, inte ens för en som jobbar med sektionerna. Särskilt inte för er.."
Visheten ligger kvar i luften mellan oss. Vi vet det, men säger inget. Jag reser mig upp och går fram till henne och ger henne en kram. Jag viskar att kommer att bli bra och att vi kommer ses igen. Lögnerna stockar sig i min hals och jag håller bara om henne.
- "Du kommer inte tillbaka" säger hon och jag ser en tår i hennes öga. Den spetsar mitt hjärta och för en gångs skull funderar jag på det där igen. En varm kvinna, en obetydligt jobb, bara hon och jag. Katarina den starka och tysta, den enda kvinna jag respekterat...
För mycket bagage. Jag är redan dömd.
- "Nej" är allt jag kan svara henne och går långsamt med tunga steg ut igen på Sandukars regniga mörka gator.

Åh Sandukar vad jag hatar dig!

Det finns bara ett ställe som kan berätta för mig sanning om Detar och hans familj.
Sjukhuset.
Bilen stannar en bit bort och jag tar mig försiktigt ut och runt på gatorna. Vem vet vem som spanar en sådan här regnig natt? Ingen verkar det som och jag beger mig raskt till en sidodörr. Låst, men inte länge. Dyrkarna jag fått via sektionen tar sig snabbt förbi den låsta dörren och jag rör mig snabbt in i sjukhuset. En vit rock får byta med min mörka ytterock och med ett upphittat klippblock och ett stetoskop så är jag hemma och inne. Det jobbar inte många men ingen tänker på en tankspridd doktor som ibland tittar upp lite förvånat. Det tar mig ett tag att hitta till sjukhusets egna arkiv. Gammalt, dammigt och förmodligen så refuserat att det knappt kan finnas någon information här. Jag kan bara hoppas på att just den infomation jag letar efter skall anses som oviktig. Låda efter låda, det bläddras och letas, svårt att hitta. Inget riktigt samordnat men till slut. Detar och hans fru skrev in sina söner som Karakov och Simon.
Tvillingar.
Varför känns det som om det är viktigt? Skärp dig Piotr! Du tror att allt är viktigt.
Modern dog av komplikationer från en svår födsel. Tragiskt. Oviktigt?
Jag lägger tillbaka filen och håller precis på att stänga lådan då dörren öppnas. En man står som silhuett i öppningen, hans pistol letar sig mot mig och åskan slår till. Jag är inte kvar. Jag har respekt för åskan. Min Calder befinner sig redan i min hand då jag landar bakom en bunt med böcker som slits upp när kulorna jagar mig. Det ekar och min hörsel flyr, jag riktar pistolen mot dörren och avlossar två skott. Hans slutar och jag siktar in mig på lampan.
Åska.
Mörker.
Jag ler och förflyttar mig. Mörkret min vän, göm mig väl.
Jakten börjar och då jag ser en rock fladdra till och försvinna från dörren följer jag efter. Därute är det ljust och stort. Min hörsel gör sig påmind genom att registrera smattret av skor mot stengolvet.
Han flyr.
Jag är rovdjuret som jagar. Korridor efter korridor. Uppskrämda människar vars ansikten skrämt försvinner i min jakt. Mitt offer vänder sig om, hans ögon är uppspärrade hans skott är desperata och det enda han lyckas med är att slita ut sten ur väggarna. Sprintandes i en lång korridor mellan två byggnader ser jag min chans, jag stannar till går ner på knä och fattar Caldern i två händer och kramar försiktigt av ett skott. Den mjuka behandlingen av min bästa kollega belönar sig. Mannen skriker till när hans ben kastas åt sidan och den vita väggen färgas röd. Skrammlet av hans vapen bekräftar segern. Han är min.
Få är sturska med en varm mynning från en Calder under hakan. Den amatörmässiga mördaren är inget undantag. Han berättar. Inte mycket men tillräckligt. Ett namn kommer fram, Karakov Remunov. Karakov. Remunov, en magnat som jobbat sig upp inom de lägre kretsarna runt omkring ätterna. Karakov, inte alltför ovanligt men under omständigheterna alltför ovanligt för att bara vara en slump. Ledtrådarna kommer till mig. Jag skrattar till cyniskt när jag går bort från mördaren. Även om han är på ett sjukhus är han bortom deras räddning. Odjuret har sett till att han inte skadar mer. Jag smiter ut från sjukhuset bort mot min bil.
Oråd.
Jag stannar till och går förbi bilen in i en telefonhytt. Jag låtsas mata in ett par mynt och slå ett nummer. Spanar.
Där!
I gränden sitter en man som skall ge sken av att vara uteliggare. Lustigt nog har han bra på fötterna. Hans rock må vara sliten, en mössa som är klassiskt fäst mot huvudet med en sjal, typiskt för vintermånaderna i Sandukar, men inte så här tidigt på hösten. Jag hade två val, jag valde det enklast, gick ur telefonkiosken och vandrade vidare på Sandukars gator. Dags att hoppa till nästa tuva, och jag tänker landa hårt.

Inlägg ändrat av Wolfgir, den 2008-06-03 10:55 //Howl

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-05-09 11:36 Också lite lätt omarbetad.

------------------------------------------------
Vem var Kitri?

Kulorna viner runt mig, jag känner hur fasa gör min hals näst intill obrukbar. Vilken demon har besatt honom? Vem är det egentligen och varför i helvete dör han aldrig? Jag ser Piotr resa sig upp igen, hans vänstra sida är mörkfärgad av blod, hans högra ben lyder honom inte riktigt och det vänstra ögat har slocknat och där det en gång fans ett öra är det nu bara något kvar som ger ifrån sig blod i en strid ström. Hans hår står på ända och hans högra öga stirrar maniskt mot oss då hans Calder återigen ryter. Den ryter och ryter och för varje skott som avlossas, ju mer ensam blir han i lokalen. Piotr skjuter igen och igen och igen. Min sista hejduk träffas rätt i munnen, tänder och bakhuvud träffar väggen bakom honom i ett sjukt mönster. Jag är så glad att jag knappt kan höra något just nu. Piotr sjunker ihop och tittar på sin Calder vars slutstycke har låst sig i öppet läge - ingen mer ammo. Han skrattar till och sträcker sig efter något. Ett nytt magasin? Jag ryser till när jag ser att det är en cigarett, helt lugnt sitter han på golvet som om inget hänt, cigarettens rök sprider sig i rummet. Hade jag kunnat kontrolerat mig själv bättre hade jag också velat röka. Jag greppar revolvern krampaktigt och går ut från mitt gömställe bakom en pelare snett till hans vänstra sida. Jag närmar mig sakta.
- "Kom fram du, jag har ingen ammunition kvar till en råtta som dig", säger han. " Han tittar på mig och då går det upp för honom, först då förstår han.
"Kitri!"
- "Inte längre Piotr, Kitri dog alla dom veckorna sedan."
Han tittar på mig och suger in mer rök, vad gör det för skillnad nu? Han vet, jag vet. Allt som krävs är ett beslut ,vilket många gör med en axelryckning i Sandukar, och som styr en liten krampaktigmuskelrörelse i ditt pekfinger. Det får kollosala konsekvenser dock. En kula åker ut med flera hundra meter i sekunden, plattas till något då den träffar kraniet och kulan svampar sig och gör en stor kanal genom hjärnan innan den antingen studsar runt och lever rövare inne i huvudet eller trycker ut på baksidan av skallen. 98 kilo muskler och organism slutar tvärt att fungera, tusentals tankar och miljoners ögonblick av erfarenhet, möten, tal, känslor försvinner från den här världen för att aldrig komma tillbaks...

Jag förbannar mig själv tyst, jag gör detta varje gång jag står här naken framför någon. Jag är inte längre Kitri, jag är inte längre Samal, Jörg, Pietr, Hans eller någon av mina alter egon. Jag är bara jag, och jag håller en tung revolver riktade mot en man som anförtrodde sitt liv till mig. Han trodde jag var hans operativa chef som ledde honom i en rättfärdig jakt, en jakt mot de som var värre en de flesta andra, en jakt som ibland tog oss för nära systemet som slog backut mot oss. Jag var hans buffert, jag var hans kapten, hans ledsagare och bundförvant. Jag var bufferten mot systemet som ville införliva oss, som ville få fast oss i byråkratin. Jag är inte hans kapten, jag är inte hans vän påminner jag mig själv om. Jag ljög, jag gömde, dolde och förvred sanningen. Han visste förmodligen att jag var ett svin redan då. Mina romantiska tankar är bara önskedrömmar om vad jag önskar att jag kundde betytt. Svetten rinner i min panna, den blandas ut med regnet som hans blod rinner med regnet. Vi ser på varandra och jag undrar vad han tänker. Hans ögon lika förundrande, lika minnandes som mina? Går han igenom de tusentals mötena vi haft? Tänker han på alla samtal över en kopp kaffe? De kvällar vi suttit och övervakat och fyllt ut med en stark whiskey i kaffet för att få värme? Eller tänker han liksom jag enbart på sveket? Hur han blivit vilseledd och förådd? Piotrs öga dras ihop till ett ilsket öga, ett öga som vill se mig sönderslagen och blodig. Jag bländas och en shock går igenom min arm. Piotrs sista öga spärras upp och hans minnen finns svårtydda på väggen bakom honom. Jag är shockad över att jag skjutit honom. Jag ser på hans kropp och mitt liv känns tommare nu.
"Jag är inte Kitri" säger jag och går därifrån. Regnet skyler min sista förnedring. Regnet, orent och surt som det är, är det enda rena dena natt.

Hon tittar på mig och jag ser att hennes ögon är som två rovdjur i sig själva. Hennes ögon fångar mig för en tid och rummet liksom försvinner. Denna vackra kvinna är farlig känner jag. Inte farlig som att hon kan döda mig, snabbt, men farlig för att jag känner att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att vinna hennes förtroende, hennes värme. Något i hennes sätt får mig att känna mig som när jag stod framför min fröken i sjätte klass. Jag erinrar mig om att jag kände mig helt handlingsförlamad, de första tankarna om det motsatta könet frös mitt blod till is. Hennes ögon släpper mig och jag släpper ett andetag jag inte visste att jag höll inne på. Minnet om min fröken försvinner. Jag tar en klunk kaffe. Jag grimaserar inombords, om kaffet är så här illa på biblioteken så är det inte förundrat att det är så få människor i den lilla serveringen. Det hjälper mig att dölja min skakande hand. Det är efter att biblioteket är stängt. Min polislegitimation såg till att ge mig tillgång till Katarina och min täckmantel ligger djupt och bra. Kommisarie Lubomir.
-"Så ni vill alltså veta igen när jag sist såg Piotr?" säger hon med betonig på igen. Hennes läppar omfamnar kanten på muggen och utan att spilla tar hon en liten sipp av kaffet.
-"Ja, alltså, jag vet att ni redan svarat på detta fru Linka men..."
-"Fröken!, Linka, tack" korrigerar hon mig.
-"Fröken Linka", upprepar jag, "förlåt mig, det har varit en lång dag för oss. Det är viktigt att vi får in all information som kan vara till hjälp för oss". Hon undviker min befattning och jag inser att jag redan förlorat chansen till att ha dignitet.
-"Jag har ju redan berättat för er att jag såg honom för två veckor sedan på kvällen. Han kom och tog nästan farväl av mig, han tittade i ett par geografi böcker här".
-"Var det det ända han tittade på?"
-"Det enda jag såg, jag brukar inte övervaka mina vänner när dom är här, jag har få vänner och nu en mindre".
Det svider till när hon betonar ordet "vän" samtidigt som hennes vackra ögon blixtrar till. Det var tänkt att jag skulle få henne att bli tveksam. Hennes profil sa att hon förmodligen jobbat inom ljusskyggare klubbar innan med stora möjligheter att hon varit Piotrs älskarinna samt gjort en del eskort jobb. Hennes svar på om Piotr var hennes älskarinna ekar fortfarande i mitt huvud: "Jag ligger inte med mina vänner, jag har för stor respekt för att se dom förnedra sig..."
Jag har inte fått reda på så mycket men det känns som om tvillingarna kan andas ut, Katarina är inget hot mot dom.
-"Nej det är förstås", säger jag och gör en sista anteckning. "Har ni en telefon jag kan få låna?".
-"Självklart, det finns en telefon i motagningen. Den kan ni använda. Säg till mig när ni är klar så kan jag låsa efter att ni gått.
-"Bor ni här?" frågar jag överaskat.
-"Jag hyr ett rum på vindsvåningen här, ingen spenderar så mycket tid som jag här. Och sedan man sparat in på nattvakten då inte ens tjuvar intresserar sig för kultur längre, så tyckte biblioteksledningen att det var bra att någon dock var här kvällstid". Hennes ögonbryn avslutar det hela med att skjutas upp lite frågande.
Jag tackar för hennes tid och intygar att jag skall säga till henne när jag är klar.

Det är Karakov som svarar efter tio signaler. Hans röst låter som en skrovlig viskning som inte passar hans ljusa ansikte och försiktiga uppenbarelse. Monstret och skönheten, allt i ett. Jag berättar att Katarina inte vet något och väntar med frukatn på att få det bekräftat. Karakov säger sedan meningen jag inte vill höra.
-"Döda henne".
-"Men hon vet inget..", svarar jag svagt.
-"Inte nu, inte ikväll, om en vecka eller två. Jag tror nog att hon kände Piotr bättre än vad hon säger sig göra och Piotr skadade oss illa. Han sköt sönder tre celler och dödade flera av våra viktigaste kontaktpersoner. Slynan får betala".
-"OK".

Och bara så där har jag godkänt att jag skall bringa henne om livet. Jag fantiserar snabbt att jag skall förklara för henne, ta med henne bort härifrån. Stadga oss, leva som ett par kaniner och bara insupa hennes förtrollande uppenbarelse. Sedan kommer uppenbarelsen tillbaka. Jag är tillbaka i ett litet rum, sängen är blöt med blod, jag skriker okontrolerat men inget ljud kommer ut. Karakov håller upp min älskades huvud i håret, vid sidan av mig står Simon och gör något med hennes kropp. Jag kan inte röra mig och min värld svartnar när Karakov vänder på hennes huvud och häller det varma blodet i sin mun och sluter ögonen i njutning...
"Ursäkta mig men mår ni inte riktigt bra?" Katarina väcker mig från mardrömmen hennes fråga backas inte upp av hennes utseende. Hon tycker inte om mig det ser jag på henne. Hennes ögon och kroppsspråk säger mig att hon vill bara ha mig härifrån. Visst, jag går. Men jag kommer tillbaka!
-"Ursäkta mig, ett migränanfall, det går snart över. Tack för er tid Fröken Linka". Jag bugar kort och går ut i natten. Jodå, jag skall komma tillbaka och då skall dina ögon inte hålla förakt eller hån, de skall innehålla respekt och vädjan. Mina fantasier är tillbaka till mer lustfyllda ideér och vad jag skulle vilja göra. Cigaretten i min hand ramlar plötsligt ur den..

Smärtan är olidlig!
Vad?
I
Helvete
Hände?
Mörker, smärta.

Sakta kommer min syn tillbaks, jag kan inte röra mig och det brinner i ryggen och mina lungor. Lite längre bort försvinner den enda person i mitt synfält, han tittar sig snabbt omkring och försvinner in i en gränd. Han rörde sig så tyst, så smidigt, så effektivt och så snabbt. Jag blundar hårt och kommer knappt ur mörkret igen. Jag försöker att kalla på hjälp men det enda som kommer från min mun är en kaskad av blod och bubblor. Den djäveln! Han högg mig i ryggen så illa att min rygg måste ha skadats och nu dränks jag när mina lungor fylls med blod. Jag drunknar hjälp!

Det svartnar och i mörkret ser jag en person.

Piotr!

Hans öga är blodigt och det stirrar på mig. Hans ansikte lys upps snabbt och halucination är fullbordad. Han står där med en nytänd cigarett i munnen och stirrar på mig. Det lyser genom hans hål i huvudet. Piotr vänder sig om och går mot ljuset. Ljuset, det blir större och större då det lyser ut genom Piotrs bakhuvud. Till slut så tat det över helt, allt är vitt.

Nej nu blev det svart...

Inlägg ändrat av Wolfgir, den 2008-06-03 11:16 //Howl

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-06-03 11:56 Mer omskriven och nytt slut på denna näst sista delen.
------------------------------------------------------------

Katarina

Det är mörkt ute och min betalde mördare går vidare i mörkernatten åt ett annat håll. Själv tittar jag bara bort mot den falske polisens kropp som ligger som en mörk hög i gatuskenet. Må han brinna i helvetet. Mördarens nummer fick jag via en kontakt. Han kom välmeriterad. Jag ville njuta av detta, därför gjorde jag det inte själv.

Jag skyndar mig nu, snart är polisen här och ställer frågor. Jag har inte så lång tid på mig, Piotr hade lämnat mig en plan, en möjlighet. Taxin har stannat på andra sidan av biblioteket och chafören hjälper mig med väskorna. Ett litet ställe långt utanför Sandukar, en liten by, Piotr's?, en litet hus som till viss del är självförsörjande med en liten odlingsplätt och hönshus till. Jag ler inåt åt bilderna av mig själv som krockar. Mansförakterskan som fått många mäktiga män att böna på sina knän för min ynnest. Den sista bilden är på mig själv, skitig, höns runt omkring mig och ett höckle på huvudet, skitig i ansiktet svärandes och jagar en höna. Åh Piotr din tok. Din idé skulle funka, ingen som känner mig skulle hitta mig där, inte jag heller.

Taxin kommer iväg till slut och efter att ha stirrat argt tillbaks ett par gånger i bakspegeln på mannen får jag så äntligen vara ifred med mina tankar. Kyla. Det är vad jag känner medans bilen glider fram i mörkret. Vi stoppas två gånger av poliser, det närmar sig till de Dödas dag och förberedelserna är rigorösa. Jag har inget att dölja, utom allt jag är, så det är inte svårt att ljuga för poliserna:
"Nej, jag har inget att dölja, och jag vet inget om ett överfall utanför bilbioteket jag jobbar på. Nej, jag har inga släktingar som dött i kriget mot fienden och jag har inga planer på att vara med i någon osanktionerat möte." Rutinfrågor och följdfrågor växlas i natten. Insinuationer och leednden och blygsamhet blandat med ett vågat möte mellan ett par ögon. Det tar inte lång tid innan vi får glida vidare i mörkret. Taxin skumpar till och jag tänder en av mina egenrullade cigaretter, Piotr's trick. Ett litet filter i ena änden och tobaken löst packad i resten. Avsluta med att låta tungan glida längs med pappret. Chaufören får svårt att köra ett par ögonblick. Det gör inget, vi är snart framme. Om ett par timmar stämplar han ut, kvitterer sina körloggar och om han har tur vill inte Stapo eller någon annan maktmyndighet gå igenom dom så att han kommer hem innan det gryr. Förmodligen till sitt arbetarkvarter långt ifrån centrum och långt ifrån Marna kvarteret. Min tändare lyser upp baksätet medans jag tänder cigaretten. Första blosset är för att stärka mina nerver, det andra för att koncentrera mig och det sista för att förbereda mig. Jag vet att Piotrs dagbok har blivit läst av någon. Kanske Fjodors vänner, hur som helst förväntar jag mig att på resan träffa på de män som ämnar döda mig. Fjodor misstänkte aldrig att jag lyssnade på hans samtal. Biblioteken är officiella byggnader och därmed är telefonerna avlyssnade, man går bara in i ett litet rum bakom receptionen så hör man allt. Inte särskilt svårt när det har byggts in från början. Förmodligen har Fjodors död gett mig ett par timmar men kulten som Piotr har sökt efter är utanför mitt grepp, just nu. Ikväll har jag en tågbiljett som går till en liten by, till en liten idyll, på vägen dit skall jag bli mördad.

Var det tänkt i alla fall. Jag har ingen tanke på att fly till en liten by. Jag är en kvinna formad av Sandukar.

Perongen är tom vid den här tiden, ett par soldater hänger i bakgrunden och väntar på ett tåg som med all sannolikhet skall ta dom till fronten. Ett par personer ser på dem med stora ögon. De stolta soldaterna som försvarar oss mot fienden. Eller som jag ser det, förskrämda pojkar med vapen och utan vett som är som lydiga hundar som skrämt springer runt i ingemansland och skjuter bort ytterligare en generation av unga människor som hade behövts för att våga ändra på den här staden, eller rättare sagt hela detta område.

Lagonm långt bakom mig står en herre i trenchcoat som försöker att se obebrydd ut läsandes en tidning och röker en cigarett. Högen av fimpar runt hans fötter säger mig att han stått här ganska länge. En backup kanske? Han stampar då och då frustrerat till, som om han väntat länge och hans ben är stumma. Jag nästan ler efter att ha tittat runt på perrongen. Den nervöse mannen har fått en kompis, en person som står i skuggorna längre bort. En mördare till om den förste är för klantig, eller för att ta hand om mördaren efter dådet kanske? Jag manar mig själv till att förbli lugn, kall i sinnet. Bilden av Piotr dyker upp inom mig och jag känner plötsligt att vägen är klar.

Tåget kommer inrullandes, det slår och väser om den stora maskinen och pistonger jobbar frenetiskt i bromsarna och ångan som släpps ut ur bestens mage ger ett gällt tjut som strax ackompanjeras av att de få på perrongen börjar röra sig mot tåget. Folk går av och en stins gestikulerar vilt och skriker på folk att det är dags att stiga på och att biljetter kan köpas i vagn 2 eller av honom när han går runt. Jag tar min väska men blir snabbt erbjuden hjälp av en ung man. Jag tackar honom och vi följs åt in i tåget. Han har plats i en anna vagn så våra vägar skiljs. Bra.

Min kupé än nästan helt tom, en äldre dam sitter och tittar på mig när hon tror att jag inte ser. Hon ser förmögen ut och hennes kläder tyder på både klass och rik börd. Jag som är kontorsklädd med högklackat med bredare klack för stabilitet och en lagom lång dräkt i svart, en liten hatt med nät, ja, jag ser alldaglig ut förutom min blick och mina röda läppar. Jag tar upp ett propagandablad och läser förstrött statens meddelanden till de goda medborgarna. Det står något om vattnet i våra kranar, det står om de dödas dag och man förtydligar att även i år är det inte tillåtet att bryta mot samlingslagen i samband med minnesdag. De dödas dag, en ros till dig min Piotr. Även om du bara var min vän är du den käraste jag har haft. Ditt lugn och ditt tålamod skall jag aldrig glömma. Minnen av kvällar i biblioteket, jag och den stora argsinte mannen som visade sig ha ett intelekt och sinne som han bara gömt för andra. Han visade det för mig och våra diskussioner om staten, filosofi och författare kunde pågå långt in på natten väl ackompanjerat till ett par glas whiskey. Inget mer av det. Det svarta i Sandukar har åter gjort sig påmind om dess inverkan på mitt liv.

Damen lämnar mig således ensam i kupén ett par stationer senare. Vi tuffar på i stadig takt ut mot Sandukars gränser. Vagnen är nästan helt tom nu. Den nervöse mannen och så jag, kunduktören har gått sin runda och noggrant kontrolerat våra biljetter. Perfekt timing.

Jag anar rörelse i vagnen och är inte förvånad när dörren svängs upp för att visa den nervösa mannen. Han håller en sliten Calder i sin hand och ser närmast förvånad ut. Var det puffen tro eller har det inte gått upp för honom att han är skjuten? Jag skjuter honom en gång till med min ljuddämpade Molov. Mitt mellan ögonen denna gången. Ingen idé att osäkert gå till de dödas rike med de dödas dag så nära. Han faller raklång till golvet. Jag tittar försiktigt ut i gången genom att använda en spegel. Mycket riktigt, där kommer kompisen springandes, han har sin pistol dragen men är också oförberedd. Bibliotikarie tänker han med all säkerhet. Jag har handskats med män som är både mäktigare och farligare än dessa två. Min Molov hostar till när jag böjer mig ut lågt och sätter en kula i hans mellangärde. Han sätter sig på baken och tittar förvånat på mig, och sedan på det snabbt växande området av rött på hans skjorta. Nästa kula tar rätt i hjärtat och han lägger sig ner som slagen av blixten.

Då var hundarna avklarade tänker jag och samlar upp mina tomhylsor. Kallt kan tänkas, men jag bryr mig inte. Jag muddrar de åda och tittar igenom deras plånböcker. Isak och Martinj. Jag lyfter på fötterna och går ut i en av de angränsande vagnarna. Ingen vetskap, bara en chansning, men det känns som om herren finns med i tåget. Han som styr det hela kanske vill veta och se. Så sjuka som dom är i denna kulten kan man aldrig veta. Jag tittar in i nästa vagn och går fram till första kupén. Jag kan inte ha sådan tur, där sitter en man som ser ut som en ängel. Hans ljusa hy och hår är en stark kontrast mot kupén. Hans stiliga mörka kostym med väst och oklanderligt knytna slips matchar hans fina hår. Jag skjuter försiktigt upp dörren.
"Isak?" säger han frågandes. "Fick hon Martinj?"
"Nej." säger jag och sätter mig ner mitt emot honom.
Hans ögon är dock allt annat än en ängels. Ljusblå och kalla, de saknar liv och studerar mig som ett stycke kött. Jag förundras själv över den bistra ironin i det hela.
"Fröken Linka" säger han och ler ett kusligt leende.
Jag borde skjuta svinet nu men min Molov känns tung. Han ler ett förstående leende och något ont drar snabbt över hans anletsdrag. Han tittar på mig igen och jag dras in i hans ögon, in i vansinnet. Jag tappar fokus och tappar uppfattningen om tid och rum. Hans röst är som ett otydligt sorl i bakgrunden, den enda fasta punkten hans ögon. Jag ger upp, mitt huvud faller och jag ser in i spegeln. Ett öga, Piotrs öga, det andra utskjutet, han pekar på mig jag vaknar.
Min Molov håller jag mot huvudet, Karakov tittar argt på mig. När han inser att han tappat kontrollen över mig övergår det till raseri, han reser sig. Min Molov svänger till och gör det den gör bäst. Den sätter Karakov på plats. Ett tredje öga gråter på hans panna. Han sitter återigen lugnt och sansat mitt emot mig. Han andas inte och den vansinniga glöden i hans ögon har slocknat. Tårarna når hans näsa, sipprar ner mot hans mun. En avskedsdrink från mig till dig din sjuke fan!
Min Molov hostar till som en sjuk som fastnat i en hostattack. Hans fula huvud är genomborrat av kulor och jag går tillbaks till min kupé.

Jag tar min väska och går ut till nästa vagn går in på toaletten. Jag vänder på min dräkt och istället för att vara svart så blir den grå. Jag tar av min hatt och drar en blond peruk över mitt redan hårt uppsatta hår. Ett par snabba manövrar med sminket och istället för en hård dam så tittat jag på en främling i spegeln. En blond sak som kommit till den stora staden. Vid nästa stopp smiter jag obemärkt ut ur vagnen och sällar mig till den stora massan som skall på tåget in till Sandukars kärna. Det är morgonpassets tid att bege sig in till jobben och jag smälter in i massan. Skrik hörs men ingen lägger märke till det. Folk har bråttom och folk är trötta. Det är ju onsdagsmorgon och flera dagar kvar till helgen. En blond dam på väg in till stan bland andra lycksökerskor väcker ingen uppmärksamhet. Jag är dock ingen lycksökerska tänker jag när så mitt tåg med min riktiga destination börjar rulla. Djupt i Sandukar, runt Ikonen så skall det finnas en broder kvar som jag vill få tag på. Åh Piotr, hur kunde du tro att jag skulle kunna fly till en idyll utan dig? Utan dig finns ingen idyll, bara ytterligare en kall dag i Sandukar, en dag full med svek, mord och en ständigt kontrolerande stat. Men i Sandukar finns mitt mål, min hämnd. När tåget lämnar förorterna och Sandukars höga gargoylbevakade hus slår upp mot den mörka himlen, zeppelinare kastar då och då spöklika skuoggor på fasaderna, ja då är det som att komma tillbaks till en gammal älskare. Han må vara ett svin och vill dig bara illa, men du känner honom, och hatet du har för honom gör att du alltid är på din vakt. En gåva i denna farliga värld.

Inlägg ändrat av Wolfgir, den 2008-06-03 13:57 //Howl

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-06-03 13:17 OK, nytt slut.
------------------------------

Epilog

Så lustig tänker jag när jag skruvar av ljuddämparen. Det här jobbet är nära nog avslutat nu. Det har varit ett långt kontrakt och jag och min uppdragsgivare har ofta diskuterat hur det skulle lösas. Jag har spelat ett spel i bakgrunden, min arbetsgivare har varit tålmodig och inte ifrågasatt mina metoder. Det är bra. Jag stänger dörren till lägenheten bakom mig, noggran över att ingen skall se mig. Min polisuniform var en passande detalj tyckte jag. Jag vet inte om mitt offer håller med, men i detta fallet kan jag ha överseende. I vanliga fall vill jag gärna att mina offer skall veta vilken uppoffring jag gjort för dem. Nåja. Jag släpper ner kniven i sopnedkastet. Inga avtryck och omöjligt att spåra en armékniv tillbaks till mig. Jag ler lite när jag kommer ut på öppen gata och beger mig raskt in mot Marnakvarteret och tar en taxi till vattengraven.

Jag puttar ut bilen från bryggan. Den faller tillslut ner i det svarta vattnet för att förena sig med andra olycksaliga offer. Jag tänder en cigarett och söker nyfiket igeom fickorna på taxhichaffisens kavaj. Lite småslantar, ett taxikort och en tändare. Inte mycket men jag ser inte ut som en polis längre. Jag knäppter upp skjortan och lyckas undvika att bränna mig på min cigarett. Jag går genom svartvattnet ut till den lilla pir där jag skall träffa min uppdragsgivare.

Jag börjar närma mig tänker jag när jag kommer upp mot piren. I vanliga fall är detta område fullt med fulla människor, bråkande människor, hundslagsmål. Tiggare och annat har också gett sig av. Jag flinar till mot en vakt som jag skymtar en bit bort. Säga vad man vill, men chefen har muskler och han spänner dom när det behövs. Vakterna höjer sina k-pistar när jag kommer fram. En man går fram mot mig och ger mig tecken på att han kommer att visitera mig. Jag ler och sträcker ut armarna. Ingen fara. Jag ber honom att kolla min strumpa igen, jag har en tunn kastkniv där. Vakten mummlar, men ingen av hans kompanjoner ler. Tråkiga satar. Till slut leds jag fram mot bien, en bakdörr öppnas och jag glider in i den lyxiga kupén.
"Herr A" , säger jag och nickar mot min arbetsgivare. Inget kaxigt tonfall, med stor respekt. Ingen tykar sig mot herr A.
"Alexander" nickar han tillbaks till mig och tecknar att jag kan servera mig själv en drink. Jag tar tillfället i akt och häller upp en whiskey. Finaste kvalitet, det vore dumt att avstå.
"Du tycks ha löst det mest prekära i vårat lilla dilemma?" han höjer ögonbrynet bara lite för att accenturera frågan. Jag älskar dessa små spel.
"Bröderna är båda döda" säger jag och höjer mitt glas, "den ena föll för min kniv, den andra för Katarina's Molov". Jag avslutar med en klunk av whiskeyn. Den rökiga drycken skrapar loss hinnan som vattengravensluft tapetserat i min strupe.
"Utmärkt, det gör att det finns bara ett par enstaka herrelösa celler kvar. Det borde till och med polisen klara av." säger han och gör en skålande rörelse och dricker sparsmakat av sin cognac.
"Dom kanske behöver en ledtråd eller två?" manar jag.
"Du kan ha rätt Alexander" säger han och rynkar sin panna, "Se till att dom hittar ett bra spår till lägenheten i Marnakvarteret samt den i Ikonen. Det torde räcka om de hittar dom två cellerna.
"Katarina?" min tur att höra på ögonbrynet.
"Jag har funderat på vad vi skall göra med denna mörka madonna." säger han och jag ser att beslutet inte ännu är fattat. "Döda henne, smärtfritt och snyggt. Hon förtjänar egentligen bättre men jag tar inga risker nu när vi är så nära att lyckas."
Jag nickar bara och dricker upp min whiskey.
"Är vi klara Alexander?" han tittar frågande och avfärdande på mig.
"Ja herr A, vi är färdiga." säger jag och går ut när dörren öppnas. Riktigt vältränade vakter. Jag ler när jag går ut, har handen i ficken men tar upp den lite nonchalant när min kniv erbjuds tillbaks till mig. Jag kan inte hjälpa det, jag är på gott humör, inte ens Vattengravens normalt deppiga omgivning får mig att hänga läpp.

Jag passar på att gå en bit hem, tänka igenom situationen lite. Jag kan inte sluta att förundras över vad jag har varit med om. Det började med att Herr A kontaktade mig för drygt två år sedan. Han hade då börjat ana ett visst mönster i nyheterna. Mönstret var att en viss kult som han hade sett till att stänga av några decennier tidigare hade återskapats. Efter viss spaningsarbete och detektiver som spanat och samlat spår så tyckte Herr A. att det var dags att sätta stopp på kulten och rensa upp. Kulten hade då framgångsrikt infiltrerat vissa delar av societen, polisen samt Stapo. Detta oroade Herr A. då han vanligtvis brukade utnytja källor inom just Stapo för att hantera konflikter. Herr A. gav mig en briefing och jag började att spåra medlemmarna inom Sektion 137, bröderna Detars infiltrerade avdelning på Stapo. Det gick rätt snabbt att följa spåren och se hur det låg till. Medlemmarna visste inte så mycket utan alla leddes runt av skådespelaren Fjodor. Vilken utmärkt talang han var. Hans gestaltning av Kitri gjorde mig grön av avund, nästan. Det var först när Piotr och Sigar anstäldes för att ge muskler till gruppen på inflytande av Herr A's kontakter som det började ånga ordentligt. Fjodor blev mer och mer otålig. Nykommlingen Andrei var också en flax från Herr A. Jag måste erkänna att jag inte skulle vilja komma upp mot honom. Piotr, Sigar och Andrei gjorde ett tillslag efter att jag och Herr A fixat ledtrådar till en av Stapo's högre chefer. Inte relaterat till Corpus kulten men till ätterna. Betet svaldes med hull och hår. Efter det så ökade Fjodor sina kontakter med bröderna igen och det gick snabbt att spåra mindre celler. Fjodor satte Piotr och Andrei i karantän men han visste att någon frågade för mycket om kannibalerna. Han beslutade sig för att göra sig av med dem. Jag lejdes via bulvaner för att scensätta det hela. Jag hyrde in ett gäng patetiska mördare och lärde dom ett knep. Jag berättade dock inte hur farlig Piotr var. Det hela utspelade sig på ett vackert sätt. Andrei dog, en halv seger för Fjodor, Piotr dödade resten av mina hyrda torpeder och blev sur, tog det personligt och fortsatte. Jag ringde till Andrei's pappa och sa ordet Detar och att det var viktigt. Farsan fattade spred det till Piotr som i sin tur började jaga. Jag var nästan lite ledsen över att Piotr dog. Han for fram som en slåttermaskin och besparade mig mycket söligt jobb. Efter att Fjodor så spårat upp Katarina visste jag var han fanns, var han rapporterade till och hur ofta. Jag hade båda bröderna. Fjodors död var en lyckträff. Gissa om min förvåning då en kvinna ringer till mig och ber mig att "kanske" döda en man. Hon fick mitt namn via en bekant. Ha! Katarina din usling. Jag stod och väntade vid en gatlyckta och mycket riktigt, när Fjodor kom ut kom så tecknet. Jag gav honom en elak död, inte mindre än vad han förtjänat. Och nu är det dags att sluta cirkeln, nu Katarina kommer jag till dig.

Nästan ledsamt tänkte jag. Två dagar sedan hennes död förkunnats och hon hade varit svår att hitta. Nåja, jag hade klätt upp mig snyggt och tatt mig till det mindre fagra hotellet som hon tagit in på. Mitt i mafiakvarteren. Det gjorde det hela lättare, ingen skull komma rusandes efter ett par skott. Jag hade redan planerat allt. Ett perfekt skott i hjärtat och en ros på hennes kropp. Poetiskt, vackert och träffande. Jag log åt min egen underfundighet. Jag ställde hatten på sne och gick in i bordellen.

Överallt fanns det flickor och sura gubbar som tafsade, hävdade revit och den ena fullare än den andre. Jag gav ett par sedlar till en anställd och fick den information jag efterfrågat. Perfekt, sjunde våningen. Ha!

Jag var nästan frestad att knacka på, som en dödens flanör på intågande. Jag ändrade mig och tog fram mina handskar, mina dyrkare och öppnade dörren. Låsen på sådana här ställen var skämt, men de var alltid väloljade. Undrar varför. HA HA!
Jag tog fram min Molov, nyinköpt av mina speciella kontakter. Dags att städa min fagra Katarina, det smärtar mig, men inte mer än dig. Jag la till ett charmernade leende och öppnade dörren och tog ett steg in..

...och gick ner på knä.
Aj! ...?
Framför mig på en stol satt Herr A.
Aj!...?
Min Molov ramlade ur min livlösa hand, mina armar obrukbara. Ett kvidande jag inte skulle vilja stå för undslapp min mun. Ytterligare en träff gjorde att jag ramlade på golvet. Till höger om mig såg jag henne till slut. Den svarta madonnan. I svart tajt klänning som måste klassas som ett vapen, med en korsett som föste upp hennes bröst mot hakan och skapade en dal gudarna skulle vilja befrukta. Vassa klackar, hård knut som höll fast håret. Ögon, åh gudars, ögon som var helt klara och rena. Ett skott till tog i bröstet och det kändes som om jag skulle hosta, jag ville hosta men kunde inte. Golvet mötte mig. Katarina gick fram och ställde sig bredvid Herr A. Herr A i sin tur lutade sig fram, han visste att jag inte var död ännu. Horbock!
"Då måste förlåta mig Alexander, du må ha ett utstuderat bra rykte om att hålla tyst, men jag gillar inte att ha lösa trådar. Katarina älskling, pistolen." Nu blir det svart tänkte jag. Herr Arkady den dolde kommer att skjuta mig. Ha, då dör jag nobelt. Förbannade vare du hemska dåliga humor förbannade jag mig själv. Att skämta illa om andra var illa nog, att dra galghumor vid sin egen död måste bara nedtecknas som galenskap.

Det hostade till en gång, en gång till.

Varför hörde jag fortfarande sorl? Varför var det inte helt svart ännu? Mina krafter brändes snabbt till att justera huvudet så att jag kunde se Herr Arkady. Den dolde Arkady som alltid räddade ättens namn, såg till att allt klarades upp. Där satt han med blodet rinnande ur munnen, ett hål i ena ögat och runt hans huvud hade stoppning från den högkarmade stolen spritt sig. Han såg ut som en som kört huvudet genom kycklinggården. Jag skrattade till över liknelsen. Förbannade humor. Min mor hade alltid sagt att jag var skum. Katarina tittdae på mig lite bekymrat. Vad nu då slyna? Inga nerver? Hon hade nerver och höjde pistolen, gud vad skrämmande en ljuddmpare ser ut på det här håll.. //Howl

Wolfgir

Användare
Knegare

Inlägg: 74

Öde: 10

- 2008-06-03 13:20 Så, nu ligger en ny uppdaterad variant uppe. Sjutton vet om det blir det sista eller inte men nu börjar jag tröttna lite på den här. Vill fortsätta med nästa idé jag har istället.

Några ord om innehållet i detta. Detta var en idé som faktiskt formade sig för ganska länge sedan. Jag hade ingen direkt setting utan började laborera med idén innan jag la vantarna på Noir. (Vilket förmodligen märks

)

Av alla slut och krokar det har tagit är nog detta jag är mest nöjd med även om jag har en annan slutscen som jag var rätt nöjd med.

Nåja hoppas att det har varit någorlunda intresant, och som tidigare, om ni har några kommentarer att dela med er av så skcika gärna upp det. //Howl

Forumlista Noir Biblioteket