Sjunde Inseglet
Användare
Frilansare
| Inlägg: 108 |   |
Öde: 19
|
- 2008-04-01 22:05
JÄRNKISTAN
– Prolog -
Här är prologen till berättelsen jag skrivit om i Krogen.
Vid marknaden på Marketas torg ligger Krytos återvändsgränd i det dunkla mellanrummet mellan två sotiga gamla stenhus. Här faller höstregnet tungt mot asfalten och hindras i sin ivriga väg ner mot kloakerna av de högar av sopar som slängts in att ruttna bort i gränden. Endast en ensam plåtdörr leder in i ett av husen. Få män eller kvinnor får någonsin tanken att göra en avstickare in i gränden från Marketas torgs många stånd och hesa utropare, men vandrar man in i gränden och öppnar dörren kommer man till ett trångt smutsigt trapphus. På den första våningen har dokumentsamlaren Josef Grunner sitt kontor och genom den dörren tränger doften av kaffe ut i trapphuset. På den andra våningen ligger en sliten gammal ekdörr med ett frostat glas in mot ett väntrum. På den dörren har kontorets ägare låtit sätta upp en förgylld dörrskylt med följande information,
”L. Lubos, Affärsman & Rådgivare”.
Inne i Herr Lubos väntrum satt tre män och trängdes i en brun gammal soffa vid ett vitmålat och fläckigt soffbord. De beiga gamla tapeterna var kala sånär som på ett stort och ståtligt fotografi av ett torg med en beslöjad staty med en spira höjd mot himlavalvet vackert fångad i flera grånyanser. Fotografiet som utan tvivel var det enda som man kunde skryta med i det annars så oansenliga väntrummet var inramat med en mörk träram och i ramens nedre kant stod med kromade bokstäver, ”Panetorget, Gammelkvarteren, Ikonen”, för den som var så pass obevandrad i Sandukars stadsdelar att detta inte föll självklart för honom. Förutom ytterdörren fanns i väntrummet ytterligare två dörrar; en till ekdörr med förgyllda bokstäver som formade ordet, ”KONTOR”, och en gammal mycket sliten och vitmålad dörr med en svart skylt med vita bokstäver som formade ordet, ”Toalett”.
De tre väntande männen som än så länge suttit där i tystnad och bara då och då slängt blickar på sina armbandsur var alla väldigt olika.
Mannen längst till höger i soffan var några år över fyrtio och klädd i mörkgråa yllebyxor, ljusare väst, en grövre brun kavaj, slitna läderskor och en grå- och svartrutig yllekeps som inte förmåddes dölja nackens gråsprängda mörka hårlockar. Han var kraftigt byggd med väderbitet ansikte präglat av ålderslinjer och hans bruna ögon slängde misstänksamma blickar runt omkring sig medan hans stora arbetarhänder stoppade en böjd kort pipa i mörkt trä. På mannens högra ringfinger blänkte ibland en vigselring i silver till i ljuset från väntrummets taklampa.
Mannen i mitten av soffan – som kommit sist in i väntrummet och med ett vänligt, ”God eftermiddag”, satt sig mitt emellan de två andra männen – var knappt trettio år gammal, mager och stilig med nonchalanta gröna ögon och bakåtkammat ljusblont hår. Han var klädd i välsittande kavaj, väst och byxor i beige bommul under vilken han bar vit skjorta och mörkbrun slips, på fötterna ett par skinande svarta läderskor och i knät höll han en fashionabel grå hatt. Mannen i mitten bar också mörka skinnhandskar på händerna och höll ständigt sin högra hand knuten som om han gömde något värdefullt i knytnäven eller helt enkelt var oförmögen att öppna den.
Den tredje mannen, till vänster i soffan, såg ut att vara strax över trettio år gammal och hade ett kantigt ansikte med orädd blick. Han var klädd i en grå tweedkostym med vit skjorta och svart slips, bar ett par gamla bruna läderskor och hade en stenkolsfärgad hatt på huvudet. Den tredje mannen var den som oftast slängde blickar på sitt armbandsur och efter några minuters väntan verkade han vara på väg att resa på sig.
Dörren in till kontoret öppnades av en bastant medelålders man med den sortens runda kroppsbyggnad som snarare har en auktoritär än löjeväckande effekt. Mannens gyllenblonda hår var pomadastruket över den breda hjässan och han var iklädd en tills synes mycket dyr blå kritstreckrandig kostym. Hans ljusblå ögon tog vaksamt in var och en av de väntade männen innan han öppnade munnen,
”God eftermiddag! Mitt namn är Ludvik Lubos och jag antar att ni är de tre männen som jag beslutat mig för att anställa för transportjobbet”, han vände sig mot dörröppningen och svepte inbjudande med en stor köttig hand, ”Var vänliga och stig in”, varav han själv steg in utan att vänta på männens reaktion.
Herr Lubos kontor var litet och trångt med ett mörkt skrivbord belamrat med en svart skrivmaskin, mappar och papper. I hyllor längs väggarna fanns fler mappar alla märkta med bokstäver och siffror och till höger i rummet fanns ett litet fönster ut mot Marketas torg där regnet föll hårdare än tidigare och folk gömde sig under ståndens skyddande tak.
Herr Lubos hade satt sig till rätta på en stor kontorsstol bakom skrivbordet och lämnat plats för de tre männen på tre trästolar framför skrivbordet. Han sade, ”Sätt er ner”, och lät dem sätta sig innan han räckte fram näven till var och en av männen, ”Jag har ju inte hälsat på er och vet inte ännu vem som är vem.”
Den kraftige medelålders mannen i kepsen tog Herr Lubos hand och presenterade sig som, ”Teodor Kaspar”, den magre stilige mannen sade, ”Julius Novak, mycket trevligt att råkas Herr Lubos”, och den tredje mannen med den hårda blicken sade, ”Eduard Broz.”
”Nåväl”, sade Herr Lubos och log brett mot dem, ”Ni hittade alla min annons i Hoppets Röst och jag valde er för att ni har de rätta kvalifikationerna för det här jobbet”, Teodor tände pipan han stoppat i väntrummet och Herr Lubos böjde sig ner i en av skrivbordslådorna och tog fram ett paket cigarrer, ”Är det någon av er andra som önskar en”, frågade han och räckte fram paketet.
”Nej, tack”, svarade Eduard som inte verkade gilla röken från Teodors pipa, medan Julius leende nickade och tog emot en av cigarrerna.
Herr Lubos tände själv en cigarr och tog ett djupt bloss, ”Jobbet är enkelt. Ni ska kort och gott transportera en järnkista med en längd på ca 120 cm och en bredd på cirka 50 cm. Jag vet inte exakt hur mycket den väger men såvitt jag förstod så har ni Mr. Broz en bil så ni kommer inte behöva släpa runt på den så mycket.”
”Hur långt ska den transporteras”, frågade Eduard som viftade bort cigarröken framför ansiktet.
”Från Vattengraven till Valentas restaurang på Matousavenyn 24 i Ikonkvarteren. Ni leverar kistan vid bakdörrarna in till lagret på restaurangens innergård.”
Eduard såg lite frågande ut, ”Men till Vattengraven kan jag inte köra med bilen.”
Herr Lubos log, ”Nej, en båtkarl tar er från Basaren, till Den flytande stadens sydvästra hamn där min kontakt Venous Kral kommer att vänta på er med järnkistan. Båtkarlen är redan betald så ni behöver bara åka till hans båthus vid Dalimils gata 9 och säga att det är jag som skickat er.”
”Varför tre för”, frågade Teodor med misstänksam blick.
”Ursäkta”, Herr Lubos tittade frågande på honom.
”Varför har du lejt tre män?”
”Jag vill vara säker, Herr Kaspar. Tre män är alltid säkrare än en eller två och dessutom så känner ni säkert till att Vattengraven kan vara en farlig plats. Jag vill ju inte att järnkistan blir stulen från er”, Herr Lubos såg plötsligt ut att minnas något, ”Förresten, är det någon av er som har beväpning?”
Julius nickade och plockade tveksamt fram en Darov 5/2, den minsta pistolen som finns på marknaden, ur kavajfickan, ”Jag har den här”, sade han, ”Inte någon handkanon direkt men tillräcklig ifall någon skulle försöka nåt på nära håll.”
Teodor skrattade till, ”Kan du ens döda ett kjoltyg med den där?”
Julius såg lätt förnärmad ut medan Eduard log lite lätt men Herr Lubos såg allvarlig ut, ”Det är bra Herr Novak. En sådan pistol väcker ingen uppmärksamhet och uppmärksamhet är det sista jag vill ha till järnkistan. Se bara till att undvika tjuvar så får vi hoppas att ni inte behöver bruka er pistol.”
”Hur lång tid har vi på oss”, frågade Eduard och hostade till i rökdiset som bildats i det lilla kontoret.
Herr Lubos såg på dem alla tre och sade med mycket allvarlig röst, ”Järnkistan måste vara framme innan kl tio ikväll. Ni har gott och väl sex timmar på er så jag tror inte att ni kan misslyckas”, han låste upp en av skrivbordslådorna och plockade upp en rejäl bunt med hundrazovrinerssedlar, ”Ni får 1000 zovriner vardera för jobbet. Hälften nu”, han räckte dem fem hundrazovrinerssedlar, ”Och femhundra när jobbet är slutfört. När ni har levererat kistan kommer ni att få ett kuvert från någon av männen på restaurangen och kommer tillbaka hit för resten av er betalning.”
De tre männen nickade och verkade glada över de femhundra zovrinerna de nu hade i fickan och var beredda på att resa sig upp då Lubos än en gång höjde rösten, ”En sista sak. Ni måste lova att vad ni än gör så öppnar ni inte kistan”, Männen tittade på honom och nickade, ”Lycka till”, Ludvik Lubos räckte en gång fram sin näve mot männen och skakade deras hand innan han följde dem ut i väntrummet.
”Jag antar att ni inte vill att polisen ska få nys om den här transporten”, sade Eduard lugnt.
”Nej. Ni antar rätt”, svarade Herr Lubos och de tre männen steg ut genom ytterdörren till det trånga trapphuset.
”Det är nåt skumt med det här jobbet”, sade Eduard när de gick ner för den smutsiga trappen.
”När har det någonsin erbjudits hederliga jobb på den här sidan av kanalen”, sade Julius med ett sarkastiskt leende över läpparna medan han satte sin hatt på huvudet.
Eduard slängde honom en kall blick, ”Nej, det är sant, men det är nåt annat.”
”Det finns inga jobb som industripampar eller borgare erbjuder i den här förbannade staden som har något som helst hederligt över sig”, muttrade Teodor medan han knackade ur askan ur huvudet på sin pipa, ”Och det borde jag veta efter att ha jobbat i över tjugo år på de korrumperade fabrikerna och sett både det ena och andra”, han hytte med ena näven i luften, ”Och förlorat jobbet för att jag vågat säga emot också. Jävla utsugare.”
De steg ut i det kalla ösregnet i Krytos återvändsgränd och gick ut mot Marketas torg där Eduard sade till de andra, ”Min bil ligger häråt”, och gick in på en av torgets anslutande gator.
Eduard satte sig i förarsätet på sin gamla välskötta Rybar Aero 6 vars beiga lack glänste i regnet medan Julius slog sig ner i baksätet förbi sätet som
Teodor demonstrativt fällt fram åt honom.
”Hittar du”, frågade Julius och lade den redan blöta hatten i sätet jämte sig.
”Som i min egen ficka”, svarade Eduard och tillade, ”Jag jobbade för Argais taxi i närmare tio år”, varav han vred om nyckeln och körde ut längs gatan.
”Ifall du jobbade på Argais taxi varför gör du då såna här jobb åt typer som Ludvik Lubos”, fortsatte Julius och tog en klunk ur en 35-centiliters flaska whisky han tagit upp ur kavajfickan.
”Jag skulle kunna fråga dig och Teodor samma sak”, sade Eduard medan han svängde in på illa underhållen gata där flera prostituerade stod lättklädda och bjöd ut sina varor i regnet, ”Men jag antar att det inte skulle skada att berätta sanningen. Jag fick sparken efter att jag blivit bestulen på min taxi i Ikonkvarteren en kväll för några månader sen.”
”Hur fan gick det till”, Teodor såg sig misstänksamt omkring på de prostituerades inbjudande leenden och de nergångna husens slitna fasader.
”Jag gick ut ur taxin med mitt slagträ för att stoppa ett bråk mellan en man och en kvinna. Jag hade suttit och väntat på kunder i nån minut och mannen kom ut ur ett kasino med kvinnan släpandes efter sig”, Eduard verkade ilskna till vid minnet av händelsen, ”När jag bad mannen släppa kvinnan och lugna ner sig kastade han henne hårt i backen och bad mig dra åt helvete. Så det brast för mig fullständigt och jag gav honom några slag i ansiktet.”
”Rätt åt den jäveln”, muttrade Teodor.
”Och när jag var färdig med skiten och skulle gå tillbaka till taxin var den borta”, Eduard suckade och körde förbi en lastbil där flera män höll på att lasta in trälådor med tvivelaktigt innehåll i en lastbil.
”Hahaha...”, Julius skratt tystnade när han såg Eduards ilskna blick i backspegeln, ”Ja, men du måste ju hålla med om att det är bra dumt att lämna en bil öppen på kvällen.”
”Så varför är du här då, din skämtare”, frågade Eduard med bister ton.
Julius leende bleknade och han slängde en blick ut på gatan. De närmade sig Vattengravens gräns nu. Redan här syntes översvämmade gränder och hus som fått förfalla sedan Statens bombningar. ”Jag är, eller rättare sagt, jag var barpianist”, sade han efter en stund, ”Jag jobbade på nattklubben Gyllene salongen tills..”
”Menar du Gyllene salongen vid Strasser-avenyn”, avbröt Eduard honom.
”Ja, finns det några andra”, nästan snäste Julius, ”I alla fall så samlade jag på mig skulder till fel personer och en dag kom en man som arbetade för den värsta utav dem när jag skulle gå hem för natten. Han släpade in mig i en bil och misshandlade min ena hand med en hammare”, Julius drog av sig högra handens handske och visade upp sina böjda deformerade fingrar, ”Han sa att nästa gång skulle han ta min andra hand”, han drog på sig handsken igen, ”Så nu tvingas jag jobba med det jag får.”
”Hjälpte inte din pistol”, frågade Teodor.
”Jag såg inte meningen med att gå beväpnad förrän efter torpedens besök. Skulle jag se honom igen skulle han få båda kulorna i pistolen”, svarade Julius med ett kallt leende.
”Jag kan lova dig att skulle nån jävla buse försöka skada mig eller mina vänner så skulle han få smaka på mina nävar”, upphetsning syntes i Teodors ögon, ”Jag har ställts emot såna män många gånger förut och jag kan lova dig att de skriker minst lika mycket som andra män efter man har slagit ut tänderna på dem. Du ser det är inte bara artister som får män med hammare och påkar efter sig. Vi arbetare lever alltid med hotet om våld och repressalier så fort vi höjer våra röster för rättvisa.”
Eduard stannade bilen, ”Jag antar att du fick sparken från din fabrik på grund av att du höjde rösten för mycket.”
”Det kan du ge dig fan på”, svarade Teodor, ”Efter tjugo år av maskinunderhåll ansåg de att mina kunskaper var mindre värda än det besvär jag orsakade dem genom att be dem om att låta arbetarna få sina rättigheter. Jävla industripampar.”
De steg ut ur bilen på Dalimils gata och gick bort mot båthus nummer 9.
Båthuset var ett skjul av träplankor som mörknat av ålder. Det låg på stockar ut i Vattengravens svarta vatten och i dimman ute på vattnet kunde de urskilja de blåaktiga lågorna från båtarnas gaslyktor och vaga siluetter av de ruiner som överlevt bomber och tidens tand.
Julius tog av sig hatten och knackade på den murkna trädörren in i båthuset innan han steg in i dunklet. Halva skjulet hade ett golv av bräder medan den andra halvan låg öppen för båtkarlens eka med en öppning ut mot vattnet. I taket hängde rep i en vajerkonstruktion för att kunna hissa upp båten och i en smutsig säng med en gaslykta hängande ovanför låg en gammal mager gubbe med vitt tovigt hår insvept i en rock och sov.
Julius harklade sig högt, ”Ursäkta, gamle man”, och gubben vaknade med ett ryck och riktade snabbt en hagelbössa, som han haft liggande jämte sig i sängen, mot dörröppningen.
”Vad vill ni? Vilka är ni?” Gubben verkade en aning förvirrad och fullt kapabel att skjuta dem varav Julius höjde händerna i luften.
”Vi är skickade av Ludvik Lubos. Han sade att ni skulle vänta oss här.”
Eduard och Teodor vred på sig oroligt bakom Julius och gubben tänkte efter en stund innan han sänkte gevärspipan, ”Ja, just det. Herr Lubos.”
Han reste sig upp och synade de andra med sina kisande ögon och pekade sedan mot ekan, ”Hoppa i. Vi åker omedelbart”, han började knyta upp repen ekan var förtöjda med, ”Så vitt jag vill minnas sade Herr Lubos att det skulle vara bråttom.”
Julius nickade och steg ner i båten tätt följd av Eduard och Teodor och båtkarlen knöt upp den sista knuten innan han steg ner i båten, tände gaslyktan i fören och skjöt ut ekan från skjulet med hjälp av en av årorna i båten, ”Sitt ni bara still och var tysta så ska vi nog snart vara vid Den flytande staden.”
De färdades närmare en timma genom diset på Vattengravens svarta oljiga vatten, förbi rostiga byggnader och pirar av skrot, under vingliga broar som fästs mellan de bebodda husen och över byggnader som sjunkt under vattenytan. Ibland tyckte de sig se stora fiskar och ålar röra sig i djupet och människor som rörde sig med lyktor i dimman. De passerade ekor med tysta båtkarlar, båtar med knattrande och avgasstinkande utombordsmotorer och förbi stadsbanans gasupplysta räls för att flera gånger höra tågets gnisslanden och rasslanden eka mellan byggnaderna.
Så småningom nådde de Vattengravens centrum, Den flytande stadens fyra plattformar, där mängder av skjul och tält bredde ut sig, runt Hexagonens torn i dess mitt där strålkastare lyste upp i diset. Runt plattformarna bredde mängder med husbåtar, flytande plattformar och pråmar ut sig och de tre transportörerna kunde inte se hur de skulle kunna hitta Herr Lubos man bland alla människor.
Den gamla båtkarlen navigerade sig dock vant in till en av plattformarna och förtöjde vid en gammal rostig brygga. Han sade åt dem att vänta och steg upp på bryggan där han vinkade åt någon att komma och sade sedan, ”Mannen med godset kommer alldeles strax så kan vi bege oss av igen. Är det någon av er som behöver pissa eller skita kan ni göra det nu. Det finns dass alldeles i närheten.”
De skakade på huvudet och Julius såg sig oroligt omkring, ”De flesta här är beväpnade med både gevär och pistoler. Jag har ingen särskild lust att pröva min Darov.”
Teodor tände sin pipa medan han såg sig omkring och Eduard tittade lugnt på Julius, ”Hälften av männen med gevären är vakter som ser till att hålla bråkmakare borta. Vi behöver knappast vara oroliga för att någon ska stjäla kistan här.”
En smal och vesslelik man i 25-årsåldern dök upp på bryggan bärandes på en till synes tung kista i järn tillsammans med två andra mörkklädda och kraftiga män. Han hade svart bakåtslickat hår och en grå åtsittande kostym och passade bra in bland Vattengravens underliga invånare.
”God kväll”, sade mannen med uppenbart falsk vänlighet och gav en hälsande nick mot båtkarlen och synade de tre i ekan, ”Jag är Venous Kral och jag antar att ni måste vara Ludvik Lubos män.”
Eduard och Teodor nickade medan Julius sträckte fram sin vänstra näve och sade, ”Godkväll, mitt namn är Julius.”
Kral skakade Julius hand och vände sig sedan mot de två männen som hjälpt honom med järnkistan, ”Lasta i kistan i båten.”
De två männen bar fram kistan till bryggans kant och lyfte ut den mot Eduard och Teodor. Ekan krängde till när de tog emot kistan och de stönade båda till av tyngden.
”Ta det lugnt för fan. Ni välter ju båten”, utropade båtkarlen och klättrade snabbt ner i ekan.
Kral tittade på dem, ”Jag antar att min del i det här är avklarad. Se nu till att inte tappa bort järnkistan innan ni nått dess destination”, han log lite, ”Förresten se till att täcka över kistan med nåt i båten. Ni vill inte att dess tidigare ägare ska få reda på att ni fraktar den ut ur Vattengraven.”
”Vilka”, frågade Julius men Kral gick raskt bort från bryggan med de två männen efter sig utan att svara på frågan.
”Var tyst och sätt dig ner”, muttrade båtkarlen och förde med några årtag ut ekan på vattnet igen. Snart hade åter igen kommit in i diset igen och Den flytande staden blev till ett ljussken i fjärran.
De åkte in genom öppningen i båtkarlens båthus och hjälpte gubben förtöja repen innan Teodor med ett stönande lyfte upp järnkistan till Eduard och Julius.
”Tack för din hjälp”, sade Julius till båtkarlen som skeptiskt kontrollerade Eduards knutar, ”Men innan vi går tänkte jag fråga dig om det där Venous Kral sa vid Den flytande staden. Vilka menade han med kistans tidigare ägare?”
”Hexagonen”, svarade gubben, ”Så se till att få bort den härifrån så fort som möjligt.”
”Hjälper du mig med kistan”, frågade Eduard Teodor som klättrat upp ur båten. Han nickade och tog tag i järnringen på kistans ena kortsida.
”Vilka de än är så måste de vara bra modiga som stjäl från Hexagonen”, konstaterade Julius oroligt.
”Jag sa att det var nåt skumt med det här”, sade Eduard medan han började backa ut ur båthuset.
Gubben följde dem till dörren och slängde oroliga blickar ut på gatan.
”Jag lade märke till nåt när vi färdades bort från Den flytande staden”, sade Eduard och steg över tröskeln vid dörren.
Julius gick ut framför dem, ”Vaddå?”
”Jag tyckte mig se två män spana efter oss från en av broarna mellan två hus. Den ene var en kort och knotig gubbe med vildvuxet skägg och den andre en storvuxen skäggig man med långt svart hår och mörk rock.”
”Är du säker på att de spejade efter oss”, muttrade Teodor.
”Nej, inte säker. Men det kändes som så”, Eduard kollade bakåt mot gatan och svor till - två män i slitna kostymer höll på att försöka bryta sig in i Eduards bil!
Eduard släppte sin ände av järnkistan och sprang ilsket fram till bilen och vrålade, ”Lämna min bil ifred era jävlar.”
Teodor som nästan ramlat omkull när Eduard släppt kistan sprang efter och Julius följde något långsammare efter Teodor.
Eduard knuffade ilsket in en av biltjuvarna i bilen men fick ett slag i ansiktet av den andre mannen som tagit sig bakom honom. Eduard föll med ett stön omkull på asfalten och Teodor sprang fram till de två biltjuvarna som backade bakåt. Med några snabba slagkombinationer fällde han männen och böjde sig ner mot Eduard, ”Är du okej?”
”Jag lever”, svarade Eduard ilsket och reste sig upp med ett rött märke över kinden. Han låste upp bildörren utan att bry sig om de två avsvimmade biltjuvarna.
Eduard och Teodor gick tillbaka och hämtade järnkistan. De lade den i bagaget medan Julius oroligt vakade över de två avsvimmade tjuvarna och satte sig sedan i bilen.
”Du har ingen vidare tur med biltjuvar”, småskrattade Julius medan Eduard körde iväg.
”Håll käften en stund är du snäll”, svarade Eduard surt och strök sig över sin ömma käke.
De lämnade Den fallna staden längs en av de enorma stålbroar som leder över kanalen mot Ikonen. Eduard var fortfarande sur efter mötet med biltjuvarna och hans ilskna blickar i backspegeln tystade Julius försök till konversationer. Teodor verkade tankfylld efter färden fram och tillbaka genom Vattengraven och tittade tyst ut genom bilfönstret och de var alla glada över att jobbet snart skulle vara slut.
Plötsligt körde Eduard in mot filens ena kant och saktade ner bilen för att sedan stanna vid brons mitt.
”Vad håller du på med”, frågade Teodor, ”Du vet att man inte får stanna på bron.”
”Jag hörde något”, sade Eduard med blekt ansikte.
”Hörde vaddå”, frågade Teodor.
Eduard tittade skrämt på de andra två, ”Från bagaget. Lyssna!”
Julius försökte protestera men tystades av Eduards blick. De lyssnade.
Svagt kunde de nu alla höra ett barns tårfyllda röst, ”Hjälp mig, snälla, hjälp mig!”
Teodor bleknade också, ”Vad i helvete?”
”Det kan inte vara sant”, Julius tog genast en klunk ur whiskyflaskan i kavajen.
Eduard såg blekt på dem, ”Jag kan fan inte göra det här”, han skakade på huvudet, ”Jag har egna barn. Två döttrar. Jag vet fan inte vad det är för sjuka grejer de sysslar med men jag kan inte vara delaktig i nåt sånt.”
Teodor nickade, ”Jag instämmer. Vi skiter i resten av pengarna.”
”Men tänk på vad som kommer att hända oss. Det är kriminella vi har att göra med”, Julius hade höjt rösten, ”Vi kan räkna med att de slår oss med hammare om vi har tur. I värsta fall kommer vi att hamna i kanalen.”
”Ludvik Lubos är inte typen som gör nåt sånt”, Teodor såg in i Julius ögon, ”Och jag har vänner som kan skydda oss.”
”Men, du fattar väl att det inte är Lubos som organiserat det här. Typer som han är bara mellanhänder”, Julius drack ytterligare klunkar ur sin flaska.
Eduard tittade stint framåt, ”Jag skiter i vad ni andra tycker. Jag tänker stanna bilen efter att vi kört av bron och släppa ut barnet”, de kunde se på Eduards ögon att han inte skulle ändra sig.
”Ok”, Teodor gav honom en klapp på axeln.
De tittade på Julius som tittade ut genom fönstret. ”Ok”, sa han, ”Jag är med er.”
Eduard log, ”Bra, jag hade inte tyckt om att behöva släppa av dig här på bron!”
Polissirener lyste plötsligt upp bakom dem. En polisbil hade stannat och ut steg en muskulös och råbarkad man i svart polisuniform, skärmmössa, rock och stövlar. Han hade rocken öppen, i vänstra handen en ficklampa och högra handen mot en kraftig revolver i bältet.
Polisen gick fram till förarrutan och knackade med den bastanta ficklampan och väntade.
”Vad fan gör vi nu”, Eduard tittade på de andra.
”Låt mig sköta det här”, sade Julius, ”Veva ner fönstret.”
Eduard vevade ner rutan och sade med ansträngd röst, ”Godkväll, poliskonstapel. Vad kan jag göra för er?”
Polisen böjde sig ner i samma höjd som Eduard och fixerade honom med ett par illvilliga gråa ögon, ”Jag är poliskonstapel Kopecky och det är jag som ser till så att lagen efterföljs i det här distriktet. Var vänliga att ge mig samtliga personers medborgarpass och lägg fram händerna där jag kan se dem”, något i mannens tonfall fick Eduard att förstå att polisen bara väntade på att de skulle göra ett misstag så han plockade snabbt fram medborgarpasset ur kavajfickan och räckte det till polisen tillsammans med Teodors och Julius medborgarpass.
”Stig ut ur bilen”, polisen steg undan från dörren så att Eduard kunde stiga ut och med revolvern dragen vrålade han åt dem, ”Ställ er alla på passagerarsidan med benen isär och händerna på biltaket.”
De gjorde alla tre som polisen sagt åt dem och han verkade sedan delvis kolla upp medborgarpassen och delvis låta dem vänta med flit i regnet innan han vrålade över ljudet från de förbiåkande bilarna och smattret från regnet, ”Så varför stannade ni på bron? Har ni problem med bilen?”
Eduard skulle börja tala men Julius hann före, ”Herr poliskonstapel, vi är hemskt ledsna för besväret vi orsakat er.”
”Och vem fan är du?”
”Julius Novak, Herr poliskonstapel.”
”Ni är ledsna”, han ställde sig bakom Julius, ”Ni är ledsna. Vad fan tror du jag bryr mig om ifall du är ledsen?”
Julius höll sig lugn, ”Jo, poliskonstapel, jag tänkte att vi kanske kunde ersätta er för ert besvär.”
”Jasså”, polisen lät en aning mildare på rösten.
”Om ni kollar i min högra kavajficka så ska ni se att jag har ersättning i plånboken.”
Polisen verkade tveka en stund och sträckte sig sedan efter Julius plånbok. Han verkade plocka ut 500-zovrinssedeln och släppte sedan plånboken och deras medborgarpass på den blöta asfalten, ”Ta och sätt bilen i rörelse omedelbart.”
”Självklart”, sade Julius och plockade upp sin tomma plånbok.
Innan de hunnit sätta sig i bilen igen hörde de polisens röst, ”Och kom ihåg att ifall ni bryter mot lagen i mitt distrikt så kommer jag inte vara lika mild mot er nästa gång.”
De satte sig i bilen och Eduard körde ut i filen och bort mot Ikonen.
Medan de åkte över resten av bron kunde de fortfarande då och då höra barnets böner om hjälp från bagaget.
”Vart nånstans bor ni”, frågade Eduard, ”Själv har jag och min fru en lägenhet på Kremmels allé, nr 6, i Gammelkvarteren.”
”Jasså, du bor också i Gammelkvarteren”, Teodor hade tänt pipan och rökte ut genom det till hälften nervevade fönstret, ”Jag bor på Himmelsgatan 12 i närheten av Syrovska katedralen.”
”Är det verkligen så klokt att berätta vart vi bor för varandra”, frågade Julius som druckit ur sin whiskyflaska enda sedan de åkt ifrån polisen, ”Tänk om de letar upp oss och frågar ut oss.”
Eduard tittade på hans svettiga ansikte genom bakspegeln, ”Ludvik Lubos har redan våra adresser.”
Julius skakade på huvudet åt sig själv och stoppade ner flaskan i kavajen, ”Jag bor i Kejsarkvarteren. Razdovs gata nr 9.”
”Jag vill inte bli uppsökt hemma – kärringen är redan jobbig nog som det är. Kan vi inte ha Edas ölcafé vid Panetorget som mötesplats, dit kan vi också ringa och lämna meddelanden?”, frågade Teodor.
”Låter bra”, Eduard körde in på en av de många industrigatorna i Gränslandet vid brons slut.
Barnets röst var mer ihärdig nu, ”Hjälp mig ut, snälla, hjälp mig”, och orden blandades med snyftanden.
Eduard stannade bilen vid uppfarten till ett gammalt lager där en gatlampa gav ett visst ljus i regnet och natten. Han steg ut ur bilen och de andra följde efter.
”Helvete, alltså”, fortfarande blek i ansiktet låste Eduard upp bagaget.
De tittade på järnkistan, precis så pass liten att den fått plats i bilen.
”Vem låser in ett barn i en järnkista”, Teodor skakade på huvudet.
”Vi har ingen nyckel”, Julius stod en bit bakom de andra två och tittade skrämt på kistan.
Eduard sade inget utan sträckte sig in bakom kistan och tog ut en kofot, ”Den här bör duga”, han började bryta upp locket medan de andra stod och väntade bakom honom.
Efter några minuters svettig kamp hörde de hur låset släppte och locket öppnades.
För att ladda ner berättelsen Järnkistan gå hit!
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2008-04-02 01:10
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2008-04-02 11:38
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2008-04-13 01:14
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2008-06-01 22:37
”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner.”
(Uppenbarelseboken 8:16) |
