Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Novell: Sommar i Sandukar - 2008-02-23 21:53
Morgonen bringade sol in genom persiennerna till det lilla kontoret och trots Kaminjas ihärdiga städande under hela veckan dansade dammpartiklar i ljuset.
Han låg febersjuk hela natten i rummet intill efter skottskadorna i ryggen han fått i Arbetarkvarteren nära Werner & Quildos fabriker under gårdagen.
Maria och jag tog soffan och lät honom sova. Att Robben visade sig vara hennes ex-make hade tagit luften ur mig helt och jag visste inte hur jag skulle hantera det.
Hon visade mig under natten vem som var hennes man. För nu, åtminstone. Med en kvinna som Maria vet man aldrig.
Robben hade kommit till vårt kontor tidigare på dagen och han blev vår första klient, efter att vi öppnat firman. Naturligtvis behövde vi åka till Ikonen. Jag var inte överlycklig över det eftersom Rulov satt ett pris på mitt huvud om jag visade mig i Ikonen igen, men jag satte mig ändå i bilen och bad det lilla av bönerna jag mindes från söndagsskolan.
Trots upproren och bråket med polisen så klarade vi oss alla, om än inte oskadda, tillbaka till Silverheden.
Det var på kvällen som Maria kom till kontoret och eftersom Robben var där då, så blev det ganska mycket känslor i luften. Det kan inte ha varit en lycklig skiljsmässa eftersom Maria var så hård mot sin förre man.
Vi fick inte så mycket sömn. dels för att Maria ville göra mig till sin och bevisa vem hon tillhör, men mestadels eftersom Kaminja feberyrade under det mesta av natten.
Det var därför vi valde att gå ut så tidigt för att äta frukost. Om vi gått upp ett par timmar senare så hade han kanske varit bättre förberedd på oss.
Det var en fin morgon. Klockan var kanske halv sex på morgonen. Den varma brisen gav ett löfte om den stekande hetta som skulle komma när solen fått staden i sitt grepp och alla bilar krävt gatan som deras.
Jag var klädd i skjorta och kavaj. Ingen slips. Ingen hatt. Maria var perfekt uppklädd. Hennes hår låg i en perfekt frisyr, som om hon haft timtal på sig att förbereda sig.
Den friska luften gjorde att jag valde att avstå från en cigarett. Maria höll i min arm och det var med leenden som spelade på våra läppar där vi gick. Marias klackar slog mot stenarna, men i övrigt var det tyst.
En man stod och tvättade bilen.
Jag var på väg att vända bort huvudet när Maria stelnade till. Jag hade aldrig sett vapnet om inte Maria hade ryckt tag i min kavaj.
Mannen bar en Gault Stormpistol. Den kraftfulla k-pisten dundrade iväg en skur mot oss.
Maria tappade balansen när hon försökte ducka och drog med mig ner på marken. Kulsvärmen slog in i väggen bakom oss i en stigande linje som spred flisor runt omkring sig.
Jag drog min Calder i vetskapen om att jag skulle vara för långsam. Maria försökte förgäves ta sig upp på fötter.
Mannen tog ett steg upp på trottoaren för att få en bättre skottvinkel och tryckte iväg resten av magasinet rakt ner på oss.
Jag såg aldrig hur illa Maria träffades.
För mig kändes det som om någon slagit mig med hammare. Ett slag i höften, två i magen och en i axeln.
Jag höjde pistolen och försökte blinka blodet ur ögonen. Mannen började desperat att rycka i magasinet på sitt vapen. Djävla amatör. Ta slut på all ammunition innan han var säker på att vi båda var döda.
Skottet träffade honom i överläppen och slet upp hans skalle. Han föll som en sten. Det såg nästan lite komiskt ut.
Det var då jag såg Maria. Hon kippade efter luft och mörkt, nästan svart blod sipprade fram ur hennes mage och hon var svettig och blek.
En röst vrålade i högan sky och det var först efter ett tag som jag insåg att det var jag själv. Jag slängde pistolen ifrån mig och försökte med händerna hindra det klibbiga blodet från att tömma henne på liv.
Mannen som dök upp slet efter ett tag av mig kavajen när han fått slut på bandage. Själv kunde jag inte tänka. Jag bara upprepade hennes namn om och om igen. Jag bad henne att inte lämna mig nu. Inte nu när vi äntligen fick vara tillsammans.
Mannen som förband hennes sår skrek något åt mig. Det verkade inte så viktigt.
"Jag sa; har du någon bil, karl!"
Jag nickade bara till svar. Han beordrade mig att hämta den. Det föreslog mig inte ens att berätta för honom att vindrutan var inslagen och att jag hade punktering på ett hjul.
Så nu slirar jag i högst möjliga hastighet fram mot sjukhuset där mannen tydligen arbetar som läkare.
"Det var som om Ödet sett till att jag beslutade mig för att ta en promenad till jobbet idag." sa han.
'Ödet'. Det tror jag vad fan jag vill om.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
