Gustafo
Användare
Frilansare
| Inlägg: 114 |   |
Öde: 16
|
Detektivnovell - 2007-12-25 14:21
- En novell med Noir-tema som jag skrev i skolan. Utspelar sig i Prag, men ändå, det är Sandukar miljö. Säg gärna vad ni tycker -
Den metalliska smällen från en fallande soptunna väckte Frank Navorski från sin slummer. Han satt tillbakalutad på sin kontorsstol i sitt dunkla kontor. Utanför regerade ovädret och det iskalla regnet vräkte ned över ett ovanligt folktomt Prag. Inne på Navorskis kontor var det tyst så när som det rytmiska smattrandet på fönsterrutan. Kontoret var spartanskt men ändå smakfullt inrett. Navorski satt bakom ett välsnidat skrivbord i ebenholts med en skrivmaskin, av det skrytsamma märket Wernerhof, ovanpå. I det bortre hörnet stod ett noggrant sorterat arkivskåp och mittemot det ett spritskåp, fyllt av konjak och olika viner. Den enda fläcken i kontorets annars sköna fasad var det flertal överfulla askkoppar som låg utspridda över kontoret och kanske Frank Navorski själv. Han var en lätt överviktig man i fyrtioårsåldern med ett ganska oattraktivt utseende. Han hade en begynnande flint som han lönlöst försökt kamma över och hakan var orakad. Efter hans avbrutna tupplur hade han påsar under ögonen och munnen luktade cigaretter och dagsgammal fylla. Navorskis bristande anlete kompenserades utav hans skarpa intellekt och sociala taktfullhet.
Precis då Navorski skulle sjunka tillbaka i dvala knackade det på dörren. Det var en bestämd knackning som lät någorlunda träaktig. Navorski antog att knackningen skedde med en käpp utav något slag. Med tanke på vädret var det antagligen ett paraply. Tyngden bakom knackningen föreslog att personen bakom dörren var beslutsam och förmodligen van att få sin vilja igenom. En framgångsrik och troligtvis välbärgad man, som inte gick ut i regnet i onödan. Och förmögna män innebar ofta välavlönade uppdrag för privatdetektiver. Navorski satte sig tillrätta och sade högt ”Stig in”.
Mannen som klev in fick Navorski att dra på smilbandet. Han var klädd i en blöt rock och i den handskbeklädda handen hade han ett paraply med ett ornamenterat handtag. Den högklassiga rocken och de blänkande skorna avslöjade direkt att det var en man med klass. Metodiskt tog han av sig handskarna och rocken och hängde dem på tamburmajoren, bredvid Navorskis nötta hatt och trenchcoat. Mannens anlete påminde om ett befäl från Navorskis militärtjänstgöring. Det var stelt och gravallvarligt, utan en antydan till spontanitet eller glädje. Han bar en rak hållning och var klädd i en skräddarsydd kostym av äldre snitt. Hans grånade hår gav en antydan om hans ålder och Navorski gissade att han var omkring de sextio. Utan ett ord satte sig mannen ned mittemot Navorski.
”Mitt namn är Hector Maximilian”, sade mannen. Navorski kände igen namnet. Maximilian var en inflytelserik industrimagnat som ägde flera fabriker i Prags utkant.
”Angenämt”, sade Navorski och tog genast fram två glas och en flaska konjak från en skrivbordlåda. Maximilian höjde vänsterhanden avböjande.
”Mitt ärende kräver att jag fattar mig kort. Jag har ett delikat problem.”
”Vilken tur, jag löser nämligen problem”, sade Navorski och ställde tillbaka flaskan.
”Min fru är försvunnen, kidnappad. Sedan två dagar tillbaka”, sade Maximilian utan antydan till vare sig skratt eller gråt. ”Jag vill att ni hittar henne.”
Maximilian tog fram ett fotografi och la det framför Navorski. Fru Maximilian var minst trettio år yngre än sin make. Hennes hår var gyllene blont och på fotografiet var hon mycket vacker.
”Vad får dig att vara så säker på att hon är kidnappad?” sade Navorski.
”Jag och min fru älskar inte varandra. Det är lika bra att du hör det från mig. Men hon är beroende av mig och mina pengar. Jag fann henne på snuskiga nattklubbar där hon levde ett ovärdigt liv. Hos mig har hon fått beskydd och rikedomar. Hon överlever inte utan mig.”
”Kvinnor kan vara ombytliga.”
”Inte den här. Min fru är en överlevare. Ifall hon finner en trygg plats så lämnar hon den inte frivilligt”, sade Maximilian. ”Har ni några ytterligare frågor innan ni accepterar uppdraget?”
”Vad får dig att vara så säker på att jag kommer acceptera?”
Maximilian la handen innanför kavajen och tog fram en fet sedelbunt som han med en behaglig duns slängde fram på skrivbordet. Navorski tog upp bunten och lät pekfingret kvickt räkna pengarna.
”Jag har bara en fråga”, sade Navorski efter att han räknat färdigt. ”Vad heter hon?”
”Anya, Anya Maximilian”, svarade Maximilian.
Navorski var en erfaren detektiv. Detta var inte första gången han skulle leta upp en försvunnen familjemedlem och han kände väl till rutinen i arbetet. Oftast var det den försvunna själv som valt att försvinna. Kanske en missnöjd hustru som sett en chans att fly sitt bedrägliga äktenskap. Eller en förtvivlad familjefar som inte klarade av pressen i familjen. Många tonåringar, i sina övergångsperioder, brukade få för sig att rymma från hemmet. Vissa personer kom aldrig hem som ett resultat av någon tragisk olycka. Många berusade föll ofta ned och drunknade i Prags djupa kanal. Kidnappningar var mycket sällsynta. Men Hector Maximilian tillhörde den sorts människor som man aldrig riktigt kunde ta för givet. Sådana mäktiga män har lätt för att få fiender och kidnappningar kunde vara motiverade, eftersom Maximilian var god för åtskilliga miljoner tjeckoslovakiska kronor.
Maximilians hem låg vid det Gutenbergska torget i Prags centrum. Det var en gammal imponerande byggnad med en fasad helt byggd i sten. Byggnaden var utsmyckad med olika stenskulpturer, föreställande forntida vidunder, som stirrade ned över torget. Maximilian ägde den översta våningen i sjuvåningshuset, vars panoramafönster erbjöd en fantastisk utsikt över staden. Byggnaden var Maximilians första mål på resan, men inte själva lägenheten. Istället förhörde han portvakten, på bottenvåningen, ifall denne hade sett något misstänksamt. Till en början var portvakten snäsig och avvisande, men efter att Navorski donerat en rund summa pengar till honom var han mer samarbetsvillig. Precis som Navorski misstänkte hade Anya Maximilian självmant lämnat byggnaden, två dagar tidigare och satt sig i en taxi. Ifall det var en kidnappning, var det en besynnerlig sådan.
Navorskis nästa stopp var vid det statliga arkivet, där han orienterade sig genom den byråkratiska labyrinten på jakt efter information om Anya. Hennes riktiga namn var Anya Stanislav. Hon hade en omfattande bakgrund som sångerska på ett flertal olika nattklubbar. En av nattklubbsägarna hade hon haft en äktenskapsliknande romans med för ett antal år sedan, vilken slutade i skilsmässa. Navorski höjde på ögonbrynet då han såg makens namn. Han hette Viktor Grüber och var en ökänd kriminalprofil i Prags undre värld. Navorski kände en kall kår längst ryggraden då han tänkte på Grübers tidigare illgärningar. Namnet på Grübers nattklubb var Solnedgången. Både platsen och personen var omtalad för sin inblandning i koppleriverksamhet. Fallet Anya blev mer och mer intressant.
På kvällen klädde sig Navorski i sin bästa kostym. Han tog en taxi bort till de smutsiga kvarteren där Solnedgången låg. Innanför kavajen bar han en skarpladdad revolver. Navorski hade erfarenhet från militären att handskas med skjutvapen och hade fått licens till denna på grund av en bekantskap med en korrumperad byråkrat. Tyngden från revolvern i fickan kändes betryggande och detta var hans livlina ifall det skulle bli trubbel. Taxin svängde in på en svagt upplyst gata som flankerades av höga sterila tegelväggar. Inte en människa syntes till och det svagt duggande regnet trummade på taxibilens tak. Solnedgångens ingång låg vänd mot gatan och bestod enbart av en plåtdörr med en rosa neonskylt ovan, där det stod Solnedgången på. Taxibilen stannade och Navorski gav föraren det han var skyldig. Han småsprang fram till ingången för att undvika regnet och öppnade dörren.
Solnedgången var ett myller utav färg och ljus, till skillnad från den mörka utsidan. Det var ingen stor sal men ändå fylld av folk. Ett flertal runda bord stod kring en scen som var upplyst i rödaktig ton. Vid bortre väggen fanns baren där torra strupar förfriskades med öl och starksprit. Överallt hördes sorlet från nattklubbens besökare såväl som sångrösten från en skönhet uppe på scenen. Det luktade starkt utav parfym men även svagt av instängdhet och svett. Klientelet bestod nästan enbart av män vilket inte förvånade Navorski. Barflickorna var unga och yppiga, klädda i åtsittande blusar och korta kjolar, vilka gästerna patetiskt gjorde närmanden på. Vid en annan vägg fanns en dörr som förmodligen ledde till Nattklubbens mer förbjudna verksamhet. Framför dörren stod en storväxt karl med ett grovhugget ansikte och rejäla muskler. Han var klädd i en något för liten kostym och hade översta skjortknapparna uppknäppta för att ge andrum åt hans enorma hals. Navorski trängde sig genom folkmassan fram till bjässen.
”Ursäkta mig”, började Navorksi. Bjässen vände sina insjunkna hotfulla ögon mot honom.
”Ja”, sa han med en rejäl stämma. Navorski tänkte på revolvern i kavajfickan och fattade mod.
”Jag vill träffa din boss.”
”Grüber?”
”Precis, jag vill snacka med honom angående Anya Stanislav.”
Bjässen såg konfunderad ut. För ett ögonblick stod han bara stilla med öppen mun och tänkte på vad han skulle svara. Navorski anade att han hade ett visst psykologiskt övertag.
”Jag ska fråga”, svarade bjässen kort. Han vände sig om och gick in genom dörren. Han låste efter sig, så mycket vett hade han inne i skallen. Navorski stod ensam och väntade. Han tackade vänligt men bestämt nej till en av barflickorna som frågade ifall han behövde sällskap. Efter ett litet tag klickade det från låset och bjässen öppnade dörren. Han stirrade ned på Navorski och sade.
”Grüber vill tala med dig. Följ efter mig.”
Navorski följde efter honom genom en trång korridor. Golvet knarrade och väggarna var beklädda med flagnade och missfärgade tapeter. Från olika dörrar de passerade hördes dova stönanden och grymtanden. Härinne stank det enbart svett och billigt rakvatten. Längst bort i korridoren stannade de. Bjässen öppnade en dörr, såg misstänksamt på Navorski med ögon som sa ”hitta inte på något dumt”, innan han släppte in honom. Grübers rum såg förvånansvärt välvårdad ut. Möblerna var utskurna i matchande träslag och rummet draperad med samma röda nyans. Grüber själv satt bakom ett skrivbord, välfyllt med papper, halvurdruckna spritflaskor, askfat och träskulpturer med erotiska inslag. Grüber själv var en lång och slimmad man klädd i en åtsittande lila kostym. Han hade vattenkammat ljust hår, en mustasch och bländande vita tänder som prydde hans lismande leende.
”Ni ville träffa mig”, sade han med en väsande stämma och visade hela sin bländvita tandrad. Han hade en hotfull tysk brytning i språket. Navorski var tvungen att välja sina ord med omsorg. Grüber var en livsfarlig man och han misstänkte att den leende tysken höll en pistol dold bakom skrivbordet. För att inte tala om bjässen bakom Navorski, som när som helst kunde knäcka hans nacke med ett enda slag. Navorski svalde en spontan lust att greppa om revolvern innanför kavajen.
”Mitt namn är Frank Navorski.”
”Privatdetektiven”, avbröt Grüber. Navorski förstod nu att både tysken och bjässen väntat honom och övervakade hans minsta rörelse. Navorski höll huvudet kallt och fortsatte.
”Jag förstår. Jag ser ingen anledning till kallprat.” Grüber nickade instämmande. ”Jag söker efter Anya Stanislav som försvann från sin make för två dagar sedan. Vet du något om detta.”
”Jag och min före detta fru har inte setts sedan skilsmässan för två år sedan”, svarade Grüber. ”I helvete heller”, var Navorskis första tanke, men Grüber såg på honom med ett intetsägande ansiktsuttryck och fortfarande med ett leende. Det var svårt att avgöra ifall han ljög.
”Intressant. Ni har inte träffat henne alls sedan er våldsamma romans och låt mig betona våld-sam." Ett grymtande från bjässen fick Navorski att genast ångra sin spydiga kommentar.
”Som jag sa. Har jag inte sett till henne”, väste Grüber igen. Han höjde sin vänsterhand avväpnande mot bjässen. Navorski märkte att han hållit andan framtill nu och att hjärtat bultade kraftigt.
”Vet ni vart hon kan befinna sig?” frågade han efter en stund av tystnad.
”Hur i helvete ska jag veta det. Subban stack med nästan hälften av mina stålar. Det är inte som att hon kommit förbi och hälsat på.”
”Ni vet ingenstans hon kan tänkas gömma sig på. Någonstans hon känner sig trygg.”
”Anya är en jävla kackerlacka. Hon utnyttjar personer som hon sedan parasiterar på för att i nästa ögonblick sticka dem i ryggen. Hon låg med Prags bästa advokat för att få en gynnsam skilsmässa.”
”Vart tog hon vägen efter att hon lämnade dig.”
”Hon höll sig gömd på Kaskovs pensionat i stadens utkant. Då kom jag inte åt henne, eftersom hon skyddades av en tillfällig pojkvän.”
”Vet ni vem det var?” sade Navorski.
Grüber pekade på bjässen som börjat få en röd ton i ansiktet.
”Jag och Wolfgang här är båda några av Anyas övergivna män. Hon utnyttjade oss båda.” Navorski tittade över sin axel upp på Wolfgang och sedan på Grüber. Anya hade haft en relation med dem båda och sedan övergivit dem. Var Maximilian hennes senaste offer?
”I så fall har jag inget mer att säga. Kan jag gå nu?” frågade Navorski. Grüber log illavarslande och började känna efter något bakom skrivbordet. Navorskis hjärta höll på att brista av ansträngning. Navorski blev helt stel och hans händer började skaka. Tillslut hittade Grüber vad han skulle och tog fram en lång cigarr. Han lutade sig framåt och lät Wolfgang tända den med en silverfärgad tändare.
”Ja stick iväg. Och hälsa subban att hon kan dra åt helvete”, sade Grüber och såg märkligt ointresserad ut. Han viftade avvisande med handen och Navorski förstod att det var dags att gå. Ute på gatan tände han själv en cigarett och pustade ut, samtidigt som han långsamt analyserade situationen. Anya hade lämnat män bakom sig tidigare, men hon hade alltid utnyttjat dem innan. Från Grüber fick hon skilsmässopengar och från Wolfgang hade hon fått tillfälligt beskydd. Men hon hade inte tagit något från Maximilian. Navorski hade bara ett stopp kvar under natten.
Kaskovs pensionat var en herrgård av gotisk arkitektur med brant skiffertak som sträckte sig upp mot skyn. Stenväggarna var ornamenterade med utsirade stenfigurer. Kring gården löpte en mur med spetsat galler som omslöt huvudbyggnaden och en vildvuxen trädgård. Pensionatet låg på en höjd, en bit ovanför Prag. En stenbelagd väg slingrade sig uppför höjden till grinden. Gården byggdes för över två hundra år sedan som herresäte för österrikiska adelsmän. Numera ägdes platsen av den förmögna familjen Kaskov, som lät rummen i den fallfärdiga kåken hyras ut till kringresande. Det var inte många som valde att tillbringa sin natt där, vilket gjorde att de flesta rummen oftast var tomma. Pensionatets enda bestående gäster var korparna som nattetid flög omkring den mörka byggnaden.
Navorski steg ur taxin, framför pensionatets grind. Regnet hade upphört och den blöta marken fick den kyliga natten att lukta friskt och uppiggande. Navorski var fortfarande klädd i samma kostym och hade åkt direkt från nattklubben. Revolvern låg fortfarande kvar i kavajfickan. Han öppnade den gnisslande grinden och gick, längs en ovårdad grusgång mot entrén. Det lyste ifrån fönstren och dörren var upplåst. Navorski stannade ett litet tag utanför för att röka en cigarett. Ifall han hade tur hade Anya sökt sin tillflykt till pensionatet. Om inte annat var det en återvändsgränd. Efter en stunds funderande över situationen ryckte han likgiltigt på axlarna, släppte cigaretten på gruset och gick in genom dörren.
Navorski kom in till en stor hall med träpanel och marmorgolv. I rummet fanns en reception och en trappa som ledde upp mot de övre våningarna. Bakom receptionen stod en äldre man med små plirande ögon och ett par runda glasögon. Hans ansikte var rynkigt och han var klädd i en gammal-modig kostym med väst. Han kisade mot Navorski, tydligt överraskad över en anländande gäst en så sen timma. Navorski iklädde sig ett sympatiskt leende och gick fram till disken.
”God afton, min bästa herre”, sade Navorski.
”God afton. Önskar ni rum för natten?” sade den gamle mannen förhoppningsfullt.
”Det stämmer”, svarade Navorski. ”Ett enkelt, utan frukost”.
Den gamle mannen slog upp hotelliggaren framför sig. Han letade upp ett ledigt rum, tog fram dess nyckel och gav den till Navorski. Därefter vände han på boken mot Navorski och räckte honom en penna.
”Är ni så god och skriver ner er namnteckning efter rum 37 tack”, sade mannen.
Navorski synade kvickt listan efter vilka som bodde på pensionatet. Hjärtat tog ett skutt då han såg ett bekant namn. Efter rum 23 stod det Stanislav, Anya. Navorski log självbelåtet och skrev sedan, för säkerhetsskull, ner sin pseudonym Gabriel Müller efter Rum 37. Den gamle mannen hänvisade honom till tredje våningen och önskade honom en god natts sömn. Navorski stannade redan på andra. Han hade inte tänkt att gå och lägga sig riktigt än.
Samtidigt som klockan slog tolv knackade Navorski på dörren till rum nummer 23. Det dröjde inte länge innan han hörde ljudet från klackar mot parkettgolv och dörren öppnades. Det första Navorski såg var ett par ljusa oskuldsfulla ögon. Fotografiet på Anya hade inte lyckats porträttera hela hennes skönhet. Hon såg ut att vara i tjugoårsåldern med en ungdomligt slät hy, ett sött ansikte och röda fylliga läppar. Det blonda håret slutade vid de smala skuldrorna och var lockigt och glänsande. Hennes kropp var fullkomlig och enbart klädd i ett enkelt vinrött nattlinne. Navorski trollbands av hennes doft, hennes kropp och hennes ögon. Han kände en klump i halsen och blev genast mycket svettig. Kvinnor brukade inte göra en så stor effekt på honom, men Anya hade lyckats genom att bara titta honom djupt in i ögonen. Hon såg inte irriterad ut, inte heller överraskad, utan snarare spänd och förväntansfull. De stod tysta och betraktade varandra en stund. Anya var den första som talade.
”Ska du stå här ute länge till. Eller vill du komma in och ta en drink.” Hennes röst var mild men ändå tydlig och bestämd. Orden kom som en chock för Navorski. Utan ett ord följde han med den unga damen in på rummet. Han hängde av sig sin rock och hatt och satte sig sedan ner på en soffa. Anya tog fram två glas och en konjak från ett skåp. Hon satte sig tätt bredvid honom och hällde upp. I övrigt bestod rummet av en himmelsäng med röda lakan, en garderob, ett skåp med en grammofon på och ett badrum. Ett fönster blickade ut i natten där en klar fullmåne lyste. Navorski tog emot ett av glasen och smuttade försiktigt på det. Konjaken gav honom kraft och kontroll igen.
”Jag heter Frank Navorski. Jag är privatdetektiv” sade Navorski. ”Ni måste vara Anya. Men jag är osäker på ert efternamn, Maximilian, Stanislav, Grüber?”
”Jag anade att ni sökte efter mig. Vem har skickat er?” svarade hon med en lugn röst.
”Maximilian.”
”Fruktar ni mig?”
”Varför skulle jag göra det?”
”Revolvern.” Anya pekade på Navorskis kavajficka.
”Oroa er inte”, sade Navorski och flinade. ”Det var en säkerhetsåtgärd jag hade då jag besökte er tidigare make.”
”Hur kom ni hit”, frågade Anya. Hon fyllde på Navorskis glas som redan var tomt.
”Fick höra pensionatets namn hos Grüber. Ni borde byta gömställe oftare än ni byter makar.”
Anya log och tog en djup klunk från glaset. Hon lutade sig fram och viskade i hans öra, ”dansar ni.” Navorski såg förvånat på henne. Anya reste på sig och gick fram till grammofonen. Efter en stund började jazzmusik att ljuda från tratten. Navorski reste på sig och gick fram till Anya. Hon var huvudet kortare än honom och såg upp på honom med ett bestämt men roat ansiktsuttryck. Navorski tog hennes händer och de började dansa.
Medan månen gick sin bana över himlavalvet roade sig Anya och Navorski med varandra, inne på det enkla rummet på Kaskovs pensionat. De dansade, pratade, drack och skrattade. Soffbordet blev snart fullt av tomma konjaks- och vinflaskor. Navorski var nästan dubbelt så gammal som Anya men hon fick honom att känna sig ung igen. Han kunde inte rå för att han kände sig attraherad till henne. Han hade blivit helt överrumplad i hennes sätt att välkomna honom och kravlöst bjuda upp till dans. I denna dans var det hon som förde, med viga mjuka rörelser, som manövrerade Navorskis tunga kropp. Han lät sig bli förförd och då de slutligen möttes i en kyss var hans egentliga ärende långt bortom hans medvetande. Navorski var berusad, men inte utav konjak och vin.
Efter flera timmar stannade de upp i dansen och såg bara på varandra. Navorskis kinder var röda och han darrade i hela kroppen. Han tog ett steg framåt för att återvända i Anyas famn då hon, utan förvarning, började snyfta. Hon vände honom ryggen och gick fram till fönstret, med ansiktet begravt i händerna. Navorski tog en ansats att springa fram men hejdade sig.
”Hur är det fatt. Gjorde jag något dumt”, försökte han med, men fick bara gråt som svar. ”Seså, vad är det.”
”Det är bara”, började Anya emellan snyftningarna. ”Jag var inte förberedd på det här. Jag visste att Maximilian skulle hitta mig till slut. Men inte så här.”
”Hur menar du?”
”Jag förväntade mig inte att bli kär i min bödel”, sade Anya stilla.
”Jag har redan sagt att du inte har något att frukta från mig.”
”Det är inte dig jag fruktar. Men du kommer att berätta för min make. Ifall han får reda på att jag har lämnat honom kommer han att döda mig.”
”Är det verkligen så illa.”
Anya vände sig om och såg Navorski djupt in i ögonen. Hennes ögon var röda av all gråt.
”Du känner inte Hector Maximilian. Han har gått över lik för att nå en inflytelserik position i sta-den. Han hatar att bli utnyttjad, lurad eller sviken. Men jag kan inte leva med honom längre. Han tvingar mig att vara på våningen, jag får aldrig gå ut. På nätterna ägnar han mig hela sin uppmärk-samhet. Det äcklar mig och jag hatar honom. Hans tafsande fingrar, vidriga tunga och kalla ögon. Jag dör hellre än återvänder till hans säng.” Anya talade med ett sammanbitet ansiktsuttryck. Hennes annars oskuldsfulla ögon lyste av hat. Navorski suckade djupt.
”Du har inget att frukta från Maximilian. I morgon konfronterar jag honom i hans hem. Jag lovar att få honom att släppa taget om dig. På något sätt.”
Anya gnuggade sig om ögon. Hon log stilla mot honom och formade ett nästan ohörbart ”tack” med munnen. Sedan tog hon sakta av sig axelbanden och lät nattlinnet falla på golvet.
Navorski steg in på Maximilians kontor. Det var liksom hela hans våning majestätiskt. Innerväggarna var kaklade i marmor, med vackra trädörrar som skiljde rummen åt. På väggarna hängde tavlor, föreställande tidigare familjemedlemmar i familjen Maximilian. Det var tydligt att Maximilian bar adlig börd, då ett par av tavlorna sträckte sig bak till 1600-talet. Den rika mannens förmögenhet speglades i den röda mattan med förgylld tråd, den guldkarmade spegeln och de exklusiva prydnadsföremål som stod på skåp och bord. Maximilians skrivbord var prydligt, med alla papper i ordning och var sak på sin plats. Det var vänt mot dörren med en besöksstol på motsatta sidan. Bakom skrivbordet stod Maximilians tronliknande kontorsstol och bakom den fanns ett jättelikt välvt fönster. Från fönstret såg man ut över hela Prag som denna eftermiddag strålade i solsken. Maximilian bjöd Navorski att sitta ned medan han själv gick runt skrivbordet och satte sig på sin tron. Han öppnade en silverfärgad låda och tog fram två cigarrer. Han gav den ena till Navorski och satte den andre i munnen.
”Ni har alltså hittat min fru”, sade han med ett belåtet grin på läpparna.
”Hon befinner sig just nu på Kaskovs pensionat utanför staden”, sade Navorski. Han tände Maxi-milians cigarr först och sedan sin egen. Hans ansikte var prytt med ett vinnande leende.
”Är hon där i detta nu?” frågade Maximilian förhoppningsfullt.
”Jag kommer direkt därifrån. Hon bor i rum 23.”
”Var det från pensionatet ni ringde?” frågade Maximilian.
”Ja. Jag har observerat henne under natten och hon har inga planer på att lämna byggnaden.”
”I så fall har ni fullgjort er del av avtalet. Nu behöver ni inte bekymra er mer om Anya längre. Jag har några andra kontakter som tar över. Jag har redan betalat, men med tanke på hur fort ni arbetat är ni värd en bonus.”
Maximilian tog ur fickan fram ytterligare en sedelbunt av minst lika stor tjocklek, som den Navorski tidigare fått. Han räckte över den till Navorski och sa sedan med ett leende.
”Det har varit ett nöje att göra affärer med er Navorski. Jag ska rekommendera era tjänster till alla mina affärskollegor. Nu måste ni ursäkta mig. Jag har några viktiga telefonsamtal framför mig.”
De båda männen skakade hand med varandra. Navorski fimpade sin cigarr i en askkopp och skulle just till att gå då han stannade upp.
”Jag måste passa på att beundra utsikten”, sade han och pekade på det fina panoramafönstret.
”För all del”, svarade Maximilian. Navorski steg fram och de två männen såg ut över staden.
”Man kan se hela Prag härifrån. Ser du Sankt Nikolaus kyrkan där borta. Eller den vackra Karlsb-ron”, sade Maximilian och pekade på de olika platserna.
Navorski drog fingret utefter fönstrets ramar. Det täckte från golv till tak.
”Är fönstret hållbart”, sade han stilla.
”Nej, inte utöver det vanliga”, sade Maximilian. ”Varför frågar du det?”.
I nästa stund tog Navorski ett kraftigt grepp om Maximilians arm. Med rejäl kraft slungade han in den gamle mannen i rutan. Fönstret splittrades i tusentals bitar då Maximilian for igenom det. Han föll nerför byggnaden och skrek av dödsångest, allteftersom vita duvor som suttit på fönsterkarmar och stenfigurer flög skrämda upp i skyn. Maximilian for förbi byggnadens sju våningar innan han med en smäll slog huvudet i trottoaren. Navorski såg ner från det splittrade fönstret. Långt där nere låg Maximilians kropp, med armar och ben utspretade som en spratteldocka. En stor pöl av blod rann från hans krossade skalle.
Medan Maximilians blod torkade, på den kalla trottoaren, satt Navorski i en taxi på väg hem till kon-toret. Allt hade gått som planerat. Han hade vaknat någon gång mitt på dagen efter den bästa natten i hans liv. Det hade bara blivit ett par timmars sömn. Medan Anya fortfarande sov tänkte han på hur han skulle lösa hennes problem. Han visste inte hur han kom att tänka på mord. Då Anya talade om Maximilian pratade hon med ett äkta hat och påpekade flera gånger att hon önskade honom ur livet. Kanske hade hennes önskan, oavsett om den var uppriktig eller inte, fått honom att agera så drastiskt. Hon hade talat om hur hon levt som slav under Maximilians tyranni och hur hon älskade och litade på Navorski. Hon hade ingen annan än honom. Han hade befriat henne.
Navorski var ganska stolt över planens tillvägagångssätt. Han hade ringt Maximilian med besked om att han hittat Anya. Omedelbart fick han ett personligt möte med Maximilian i hans våning vid Gutenbergska torget. Mötet skulle ske mellan två ögon, inte ens Maximilians hushållerska skulle vara hemma, vilket passade Navorski. Det var viktigt att det inte fanns några vittnen som kunde berätta om deras möte. Navorski lyckades ta sig obemärkt förbi portvakten på bottenvåningen och åkte ensam med hiss upp till Maximilians våning. Väl där genomförde han mordet. Han valde att använda brandtrappan ned medan portvakten åkte upp med hissen för att se vad som hänt. Väl ute från byggnaden avlägsnade sig Navorski några kvarter bort från platsen, innan han tog en taxi hem. Ingen hade sett honom gå in eller ut genom byggnaden. Maximilians död kunde bara tolkas som en tragisk olycka eller ett självmord. Han hade genomfört det perfekta mordet. Och han hade räddat flickan.
Solen stod högt på himlen då Navorski steg in i det dovt upplysta trapphuset. Han steg uppför en trätrappa till andra våningen och genom en korridor, förbi olika lägenhetsdörrar. Han kom fram till kontorets dörr med som var prydd med en tennskylt där det stod, Frank Navorski, privat detektiv. Navorski böjde sig ner och lyfte på dörrmattan för att ta fram sin gömda husnyckel. Den var inte där! I nästa stund såg han genom springan på dörren att den var upplåst. Det var då han hur lätt kavajen blivit. Revolverns tryggande tyngd saknades i fickan. Den var borta! Kunde han ha glömt revolvern på pensionatet? Tveksamt sträckte han fram en hand och öppnade dörren.
Navorskis kontor var nedsläckt. Det enda ljuset i rummet kom från de smala springorna i de för-dragna persiennerna. Ljuset sken på hans ebenholts skrivbord och Wernerhof skrivmaskinen ovanpå. I den låg ett pappersark. Navorski klev långsamt fram, genom rummet, till skrivbordet. Han satte sig tillrätta i sin kontorsstol och började läsa det påbörjade bladet.
Jag säger adjö åt livet i denna värld och välkomnar näs-ta. Jag har genomfört en dödssynd som jag nu ångrar. Överallt jag vänder mig ser jag våld och elände, falska löften och lidande offer. Det har blivit för mycket. Jag har precis varit på nattklubben Solnedgången där jag bragt två män om livet. Dessa är ägaren Viktor Grüber och en anställd dörrvakt. Deras avskyvärda illgärningar gjorde dem ovärdiga livet. Hellre än att låta mig fångas av den korrumperade rättvisan, väljer jag att ta mitt eget liv. Må gud vare min själ nådig.
Frank Navorski
Navorskis hjärta slog kraftigt. Svetten rann från hans ansikte, då han förstod att brevet var hans eget självmordsbrev. Han tittade upp från pappret och såg en figur, som hållit sig dold i skuggorna, långsamt gå fram mot honom. Han hörde det bekanta ljudet av klackar mot trägolvet. Hon var klädd i en röd kappa och på huvudet bar hon en damhatt med en nätslöja framför ansiktet. I en handskbeklädd hand höll hon Navorskis egen revolver riktad mot hans panna. Hon spände hanen med ett metalliskt klickande. Navorski skulle just göra en ansats att säga något då hon sköt. Skottknallen ekade som en åskknall och Navorskis hjärnsubstans stänkte på väggen. Huvudet ryckte till några gånger innan det med en duns föll ner på skrivmaskinens tangentbord. Skårorna mellan tangenterna fylldes sakta med varmt blod.
Anya steg fram i ljuset. Hon såg ner på den döda privatdetektiven, som hon föregående natt legat med, med uttryckslösa ögon. Det tragiska liket var bara en marionett, nu med avklippta trådar och utan liv. Anya böjde sig ner till Navorskis stela högerhand som hängde vid hans sida. Hon placerade omsorgsfullt revolvern mellan fingrarna. Det var slut på patroner i revolvertrumman. De övriga var placerade i Grüber och Wolfgangs kroppar. Hennes make, Hector Maximilians arv, skulle garantera henne ett fortsatt liv i lyx. Han var trots allt god för åtskilliga miljoner kronor. I slutändan handlade ändå allt om att överleva. Det var hennes sista tanke då hon lämnade platsen och försvann ut i ett strålande vackert Prag.
Nobody knows what's gonna happen at the end of the line, so you might as well enjoy the ride. - Manny Calavera |
