Coffe_Kanon
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 209 |   |
Öde: 52
|
Ren, vit Jul - 2007-12-22 03:25
De har låtit mig vara på sistonde. Efter branden och vår konfrontation i sotstaden så har jag varken sett eller hört något från kommissariatet. En annan hade nog blivit nervös, men jag är lugn. Jag har markerat min gräns för de där skumma kommissarierna, de skickade tre. Jag, Vlad och Hanzel dödade dem alla. Det är ett så simpelt, men samtidigt övertygande signal till att låta oss vara ifred. Och den signalen verkar dem och polisen ha fattat och följt tills vidare.
Sen dess har jag och Natalia flyttat ihop till en krummig liten lägenhet i närheten av bron som leder över kanalen till fallna staden. De har tagit henne förr, och av någon anledning står jag inte ut med tanken på att hon hotas. Hon är vacker och så urbota uppåt hela tiden, hon går runt och pyntar inför julen och förstör lägenhetens renhet med kaotiska dekorationer. Men jag säger inget, jag kanske driver bort henne från mig om jag förstör hennes nöje. Och jag behöver henne nära för att skydda henne från dem som är ute efter mig.
Hon har sagt att hon älskar mig en gång, och hade jag förstått mig på... Sånt. Så hade jag nog älskat henne tillbaka. Jag kommer ihåg hur hon grät när jag sa att jag inte besvarade hennes känslor (jag har ju inga), och jag kommer ihåg hur jag inte kunde röra en min åt hennes tårar.
Hon vet dessutom vad jag arbetar med nu, fast det var väl bara en tidsfråga egenligen. Även om omständigheterna som avslöjade mig var lite extraordinära och oförutsägbara så hade jag ändå inte kunnat gömma det i evighet, hon gömmer en sida hos sig själv på samma sätt som jag gör. Hon ger skenet av att vara naiv och full av illusioner, men hon är egentligen klipsk och har en tendens att se helheten i vad hon än luskar i. Faktum är att det ter sig, såhär i efterhand lite pinsamt att jag försökte smussla med mitt arbete, det fanns ju ingen egentlig mening med det.
Hon är verkligen vacker i sin oskuldsfullhet, där hon står på en stol för att nå upp över fönstret, lite som ett barn som sträcker sig efter kakburken. Hon har sitt mörkblonda hår uppsatt i en hästsvans, en stickad tröja med sån där hög halsdel och en mörkröd kjol ner till knäna. Hon lyfter lite lustigt på ena foten av någon anledning för att nå upp till väggen så hon kan nagla fast girlangen ovanför med ett häftstift. Jag förstår mig inte på hennes små egendomligheter, men hon är iallafall inte nedsmutsad, äcklig och förrädisk som alla andra är i den här stan... Hon är inte som jag. Därför är hon vacker och därför trivs jag i hennes sällskap
Den vita rena snön faller sakta utanför fönstret. Den får Sandukar att se så ren ut på något sätt, den döljer all skit och allt blod som en kvinna döljer sina skavanker med smink, fast inte som Natalia då, hon ser ren och skavanklös ut utan sånt. På sätt och vis är hon som snön, ren och så. Fast hon är inte lika kall... Det är det jag som är. Men hon verkar inte låtsas om det.
Jag har fått vuxna män att springa skrikandes och gråtandes i panik ifrån mig och jag har fått dem att förblöda och dö, men hon vänder sig bara om från girlangupphängandet och ler åt mig, och trots att jag inte ler tillbaka så fortsätter hon som vanligt. Alltid lika glad och låtsas-naiv. Hur orkar hon?
Jag smuttar lite på whiskeyn i mitt glas, den smakar givetvis bittert, men den är sådär perfekt rökig, inte för mycket som att tugga på en cigarettfimp, utan bara perfekt. Den värmer, och när jag ser på Natalia så värmer det lite extra mycket på något sätt, fråga mig inte varför. Men värmen varar inte länge, jag har ett uppdrag ikväll så jag reser på mig och går mot hallen.
-"Vart ska du?" frågar natalia med sin ljuva röst.
-"Jag måste ut en sväng..." säger jag på det enda sätt som går. Och hon vet direkt vad jag ska göra.
-"Simeon, snälla. Kan du inte bara strunta i det ikväll, det är ju jul och... Ja kan du inte bara stanna hemma ikväll?" Vädjar hon.
Fråga mig inte varför, men precis när jag sträcker mig mot mina axelhölster med mina ljuddämparutrustade Calders så...
Ja jag vet inte, men en julafton här i den krummiga, pyntade, grandoftande lägenheten med Natalia verkade mer lockande än Rutinen.
Jag har brutit mot Rutinen ett fåtal gånger tidigare och då har det alltid lett till problem för mig, Vasilj blir förbannad när han måste lämpa över såna här jobb till de andra amatörerna, och ibland så tar de mäktiga människorna som vill ha jobbet utfört saken i egna händer och hälsar på mig. Givetvis låter jag både Rulovs hundar och Ingenjörens kackerlackor få veta att jag bestämmer själv vilka jobb jag vill göra och inte, och allt som oftast ger jag det beskedet med några kulor i knäskålarna på dem.
Men ikväll... vill jag nog stanna hemma. En bankir kan gott lika gärna tas om hand på juldagen istället för ikväll. Jag hänger tillbaka hölstren, och Natalia säger inget, hon ler bara och tar min hand lite lätt och leder mig tillbaka till vardagsrummet och ger mig en något inslaget i grönt och rött papper. Jag har aldrig fått en julklapp förut.
-"Till mig?" frågar jag och låter som ett fån
-"Öppna den nu." säger hon lika exalterat som om hon hade fått julklappen själv. Inslaget i pappret ligger ett manuskript till Natalias senaste roman: "Herr Dietrichs Dilemma".
-"Jag blev klar med den förra veckan, men jag ville att du skulle få läsa den först innan förläggaren. God Jul, Simeon". Säger hon och ser sådär glad ut igen.
En konstig känsla kom över mig medans jag satt och stirrade på bunten med papper, min migrän satte in och en blöt droppe rann utefter min kind.
-"Simeon, hur är det?" Frågar Natalia och lägger handen på min axel sådär lätt och försiktigt som hon gör.
-"Inget... Jag fick bara ont i huvudet igen. Tack för presenten" Sa jag medans jag torkade bort vad det nu var som hade runnit.
Migränavbrottet till trots så uppskattade jag verkligen presenten, hon är en riktigt duktig författare och skriver riktigt bra historier. Hon visste att jag uppskattade presenten. På något sätt är jag lika öppen för henne som böckerna hon skriver, och hon springer ändå inte iväg från mig. jag gick iväg och tog fram presenten jag skaffat åt henne. Hon sken upp, det märktes tydligt att hon inte hade förväntat sig det här, men jag ville bara ge något till henne. Det var en blankpolerad svart, reservoarpenna med förgyllt stift som jag hade hittat.
-"Du har så estetiskt tilltalande handstil, så jag tänkte att du kanske ville skriva för hand istället för med den där gamla skrivmaskinen".
Hon tittade förtrollat på lådan som pennan och dess tillbehör låg i, men hon fick plötsligt något sorgligt i blicken. Jag visste varför.
-"Oroa dig inte, jag har inte betalat den med pengar från Jobbet" sa jag.
-"Tack Simeon, den är jättefin". Svarade hon med bara en antydan av darrning på rösten. Hon omfamnade mig plötsligt och jag ryckte till. Jag klarar inte av sånt och jag spände hela kroppen ofrivilligt för en sekund, men slappnade av för hennes skull. Det skär i hela kroppen på mig när hon gör så. Migränen bultar som om kulan under mitt pannben försökte tränga ut och minnen från sjukhuset som jag bara vill ska försvinna bubblar upp till ytan i mitt medvetande men jag höll masken. Hon släppte mig tillslut och såg lite besviken ut, men hon tog på sig sitt glada utseende igen.
-"Ingen orsak, God Jul Natalia..." sa jag. "Får jag läsa lite av romanen nu?"
-"Javisst, gör det medans jag drar några penndrag." Sa hon och reste sig från den gamla soffan vi satt i. Hon var påväg ut till sovrummet där hennes skrivbord stod för att hämta några ark med papper. Hon satte sig igen fast i fotöljen lutad över vardagsrumsbordet och drog långa drag och ritade små krummelurer med pennan som en oljemålare. Jag började läsa på manuskriptet och kände under denna kväll en sorts frid i kroppen som aldrig infunnit sig hos mig förut. Inte den kalla, metodiska och lugna friden, utan något som värmde.
Folk brukar säga "God Jul" till varandra bara för att det är ett speciellt datum på almanackan, och jag har aldrig trott på det där. Men ikväll kändes det verkligen annorlunda... Det kändes gott...
Does not compute... |
