Coffe_Kanon
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 209 |   |
Öde: 52
|
Solitaire - 2007-09-28 09:37
Tja det här får bli mitt första bidrag till biblioteket. Detta ska lägga grunden till en berättelse jag vill skriva, och jag har funnit att bästa sättet att bli inspirerad är att skriva som en kort novell eller nedteckna någon fiktiv persons tankemönster, vilket jag har gjort här. Den är lite "annorlunda" måste jag säga, men jag hoppas att den faller er i smaken. Kommentera och kritisera gärna!
Solitaire
Det här är sjukt
Jag har inte sett en själ på flera timmar. Åtminstonde tror jag att det har gått flera timmar, det är mörkt hela tiden så det är svårt att behålla greppet om vad tid är för något. Sandukar, vad är det här för skämt? Hoppets stad, den stora skökan, om det stämmer var i helvete har då alla tagit vägen? Det enda jag har sett sen jag klev av tåget jag alltid tar när jag ska hem är tomma mörka gator och inte ens vinden verkar finnas kvar. Himlen är becksvart och kanalerna i staden med deras intrikata mönster är tömda på sitt svarta vatten. Allt som finns vid stadens kanter är en svart avgrund, och botten, om det nu finns någon går inte att se.
Det här är sjukt!
Mina fotsteg klapprar ensamma mot den mörka asfalten och jag kan inte se något förutom det som ficklampan illuminerar. Men allt runtomkring ljuskäglan blir på så sätt mycket mörkare, som om omgivningen i sig försöker dölja något hemskt och fasansfullt. Jag vågar inte stänga av ficklampan den måste få lysa, jag struntar i hur många batterier jag tvingas leta efter, lampjäveln ska vara tänd. Varför i helvete blev det såhär? Varför finns ingen? VART ÄR ALLA?!
Fan vad kallt det är, jag huttrar hela tiden och det pustar ånga för varje andetag, inget fungerar, inget ljus ingen värme, intenting.
Snälla kan inte någon visa sig. Jag orkar inte vara ensam längre, inte här i kylan och mörket och den stora staden.
Jag försökte ta mig till en av de stora portarna, men den var stängd och ingen fanns att öppna den, det går inte att ta sig härifrån! Det har varit beckmörkt hela tiden, jag är säker på att det har gått tillräckligt lång tid för att en vanlig natt ska gå över till dag, men det har varit lika mörkt hela tiden. Om ingen visar sig snart så letar jag upp första bästa höghus och hoppar, vad som helst är bättre än denna permanenta stasis.
Det här är sjukt!
Jag upptäckte en annan människa! Mitt i gatan så låg någon där, fast till synes livlöst. Jag närmade mig honom och inspekterade närmare med ficklampan. Det skulle jag inte ha gjort... Fyfan...När jag tippade över kroppen så, det var som när man välter ut en hink med något i som spills ut. Hela bålen var "öppen"... Inälvor, blod ja allt bara föll ur honom och hans glasartade ögon stirrade på mig. Hans ansikte var vridet till en vädjande men samtidigt plågad grimas och hans spöklika anlete såg bara värre ut i skenet från ficklampan. Jag kräktes upp galla och luft, jag hade inte ätit på mycket länge, det fanns inget att äta. Jag sprang, bort från kroppen, tjutande, skrikande. Vem fan är det som gör det här mot mig? Varför är alla borta?
Vem eller vad är det som lurar i mörkret? Rädslan för denna övergivenhet var ingenting i jämförelse med den vidriga känslan av att vara iakttagen, någon förföljer mig. Varför? Jag har inte gjort något, varför vill någon döda mig om denne nu är lika ensam som jag? Jag vågar inte leva, men jag vågar samtidigt inte bli dödad, jag vill inte dö, jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara ensam!
Åh snälla kan inte någon bara visa sig. Vem som helst, jag vågar inte möta detta själv, denna mörka dimension av Sandukar där bara jag, den döda killen och de svarta höga husen finns. Jag skulle nöja mig med bara en skymt, ett mänskligt rop eller kanske ett skrik, bara ett tecken på att det finns någon annan här än jag och liket på gatan.
Jag måste vara död redan.
Så måste det vara, och det här är livet efter döden. Ständig ensamhet, panik och skräck. Lik som dyker upp mitt på gatan i mörkret och vars inälvor bara väller ut tillsammans med en störtflod av blod. till och med helvetet enligt den endes lära verkar lockande i jämförelse med det här. Att bli konstant torterad av demoner i ett brinnande inferno. Åtminstonde då finns det "något annat" än denna ständiga ensamhet och kyla. Jag har bestämmt mig, jag tänker avsluta det här, jag tänker hoppa från denna höga byggnad och försöka "dö igen". Lampans ljuskägla når inte ner till gatan härifrån taket av den höga byggnaden, jag ser ingenting där nere. Befria mig från detta! Att ta steget över kanten var lättare än jag trodde. Marken närmar sig tror jag, det går inte riktigt att se. *DUNS*
Nej, nej, nejnejnejnejNEEEJ! Det fungerade inte! Jag kan bara röra ena armen och vicka lite på huvudet, resten av benen i kroppen blev nog mosade i fallet... Men allt är kvar, mörkret, kylan, ensamheten. Enda skillnaden är att min kropp har blivit så fördärvad att jag bara kan ligga här och vara förlamad. Snälla nån... Hjälp mig.... Snälla...
Nå vad tycks?
Inlägg ändrat av Coffe_Kanon, den 2007-10-01 09:24
Does not compute... |
grymt bra keep it up
