Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
- 2007-08-01 22:54
Det här är mitt tredje år som kriminalpolis. Det var verkligen inte som jag trodde att det skulle bli.
Jag läste tidningarna och trodde på deras lögner. Jag minns en särskild om hon, Malov. Hon hade satt dit en kille som hette Vladislav Kritko just då. Han hade varit ansvarig för en massa hragiska flickors död ute i fallna staden, men eftersom en av flickorna hittats i Ikonen så blev det hennes fall och sen bodde Kritko också i Ikonen, så hon hade gått rakt in i hans hus, förbi alla vakter, med bara brickan i handen och hämtat honom. Bara så där. Jag skrev in mig på polishögskolan nästa dag. Jag var 26 år gammal. Hade precis kommit hem från fronten.
Just nu sitter jag i min bil på väg till nedomstad. Det är min första. En Frazetti, svart, fjoårsmodellen. Kostade mig en förmögenhet, men det var det värt. Jag har drömt om att äga en Frazetti sen jag var liten. Mjuka, vackra linjer. Frazetti designar fortfarande alla bilar. Helt fantastiskt. Ratten är av lackad ek. Dess livslinjer löper likt pilar under mina händer. Jag kör ganska fort och har rutan nervevad.
Natten är kvav och varm så den strömmande, svala luften väcker mig.
Franko ringde mig hemma precis när barnen somnat. Desta har fortfarande inte vant sig vid att han ringer och han har fortfarande inte vant sig vid att jag har en arkarisk fru. Franko är en rasistik djävel, men han är pålitlig och dessutom en riktigt bra polis, så jag står ut med honom. Åtminstone tills jag blir befodrad.
Samtalet kan ha varit det kortaste hittils. Franko är inte så snacksalig annars heller, men det här måste varit rekord till och med för honom.
"Nytt offer."
Sen gav han mig adressen och la på.
Nytt offer innebär offer nummer arton i ordningen. Alla prostituerade eller gatstrykare. Egentligen ingen att bry sig om. Det är väl därför vi fick fallet från början. För att det var ett skitfall. När det sen tog skruv i media blev det sura miner på stationen. Ungtuppen Leon och tjurskallen Perzescu fick plötsligt sina bilder på förstasidan. Desta sparade bilden och ramade in den. Den hänger på väggen i köket bredvis prydnadstallriken som vi fick av farmor innan hon dog. Hon blev 95 år gammal och var fullständigt döv och blind på ena ögat, men måla kunde hon.
Att rubrikerna sedan dess blivit mindre smickrande bryr jag mig faktiskt inte om. Jag tror att vi kommer ta fast den här djäveln. Förr eller senare klantar de sig. Ingen kan vara så noggrann som han är hur länge som helst, särskilt inte om man är så koko som han måste vara. Bara en sådan sak att han nästan åkte fast för att den dåren gick och visslade då han lämnade ett av offrens bostad. Så kallade Hoppets röst honom. "Visslaren". Säga vad man vill om kräket, men kall var han åtminstone.
Jag hittar adressen mer på patrullbilens röda ljus som blinkar vid lägenhetshusen, än på den lilla lappen där jag skrivit upp adressen och de övertäckta, nedsmutsade och ibland även nedrivna adresskyltarna.
Jag parkerar bredvid och tränger mig snabbt genom folkmassan som bildats runt avspärrningen.
"Kriminalassistent Leon! Kriminalassistent Leon!"
Jag vänder mig om bara för att mötas av en blixt från en kamera som bländar mig tillfälligt och sedan föser Mikos Razciak undan fotografen och ställer sig medanteckningsblocket redo. Razciak är reporter på Hoppets röst och han har fler teorier om den här mördaren än vad han har hår på knoppen.
"Vad vet ni om den avlidne? Är det en man? En kvinna? Det är en kvinna, va? Han har återgått till att mörda prostituerade eller? Vad tror du?"
"Jag tror ingenting, Razciak. Jag tar reda på och jag gör ibland kvalificerade gissningar, men inget av det gör jag inför dig och det vet du."
"Visst, men något kanske du kan berätta? Jag kanske vet något tillbaka sen..."
Jag vänder mig tillbaka igen, efter att ha demonstrativt vänt mig från honom för att klargöra att vi var frdiga med varandra. Det verkar som om vi inte alls var det. Han står där med ett upphetsat leende på läpparna likt ett barn som väntar på att hans offer ska upptäcka att han bytt ut sockret mot salt. Hans orakade ansikte riktigt skiner av... ja vad är det egentligen? Girighet skulle jag sagt nästan.
"Vad menar du med det?"
Han rycker på axlarna med samma leende.
"Folk berättar saker för mig som de inte berättar för polisen..." säger han och ser nästan ut att börja fnittra.
"Vad är det du vet?" säger jag igen. Han börjar gå mig på nerverna med sitt evinnerliga tjat och sina absurda teorier. Jag börjar gå mot honom.
"Leon, om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig. Du förstår väl byteshandel?"
Samtidigt tar hans förbannade fotograf ännu ett foto rakt upp i ansiktet på mig och jag blir förblindad en andra gång på mindre än fem minuter.
"Ta bort den där förbannade saken ur ansiktet på mig, annars ska du få äta den, för helvete!" ryter jag och knuffar undan fotografen lite hårdare än jag tänkt mig. Den långe gänglige fotografen faller ner på den våta asfalten med en ofrivillig, hård utandning. Han lyfter på hatten med ett skrämt leende och kilar iväg som en vessla.
"Leon, lugna dig, allt jag vill ha är ju bara..."
Jag rycker tag i hans rock och sliter honom närmre.
"Nu ska du lyssna på mig! Om du vet något om det här som inte vi vet så ska du berätta det för mig genast! Han har mördat och stympat arton människor, Razciak och om jag inte får tag i honom så kommer han att fortdätta! Så ut med språket!"
Det sista vrålar jag honom rakt i ansiktet och han sprattlar som en badande katt och försöker hålla i hatten.
"Ja. Lugn, jag ska... släpp mig."
Jag släpper honom inte, jag knuffar honom ifrån mig och stirrar på honom.
"Det har inte med det här att göra. Allt jag vet är att Felix Crusjenko ska lasta in tjugo bilar i hamnen nästa vecka."
Jag står med händerna i sidorna och stirrar på honom där han står med anteckningsblocket i handen och pennan i andra. Hans beiga rock är i oordning och han tappade, trots tappra försök att hindra det, sin hatt när jag skakade honom. Han såg riktigt ynklig ut.
"Förlåt mig, Razciak." säger jag till slut. "Jag tappade fattningen. Jag ska se vad inspektören säger innan jag kan ge dig någon fakta."
Förbannat vare mitt samvete.
Han lyser upp lite och jag ger honom hans hatt.
"Och tack för upplysningen, jag ska se till att bedrägeriroteln får nys om det."
Han nickar och tar emot hatten och trycker den på plats.
Jag vänder mig om och stegar igenom folkmassan. Den unifromerade polisen känner igen mig och släpper in mig i trappuppgången. Jag blir pekad mot en lägenhet neråt. Jag trampar på löv, och några gamla kläder som ligger på golvet. Allt är blött som om det regnat inomhus. Här är mörkt och att döma av det droppande ljudet i den låga betongkorridoren var min första gissning inte så långt utanför mål. En uniform står posterad utanför en öppning som inte har någon dörr. Han tar snabbt i skärmen som hälsning och jag får böja på huvudet för att komma in genom dörröppningen.
Franko står med ryggen mot mig med ett antal fotografer som tar kort på något som är dolt bakom Franko på marken. Det luktar som gammal ruttnad avföring i rummet. Och blod. Järnet står i luften så att man nästan kan ta på det. Det hela är egentligen bara ett rum med skitigt golv, skitiga väggar och skitigt tak. Det stinker värre här än på någon annan plats än jag någonsin varit förut i mitt liv tror jag.
Jag går fram och ställer mig bredvid honom för att försöka förstå vad det är vi jobbar med i natt.
"Vad fan är du så sen för?" muttrar Franko.
"Jag stötte på Razciak utanför och han fick mig ett tag att tro att han hade något av värde att berätta."
Franko grymtar till svar.
"Nej, inte något som gäller oss egentligen. Han visste nåt om bilar." svarar jag. Jag har lyckats lära mig en del av Frankos läten under våra tre år ihop.
Flickan ligger raklång på golvet. Hon är fastbunden till elementet i väggen, men den onaturliga vinkeln på hennes axlar avslöjar att hon har brutit dem. Eller om någon har brutit dem åt henne för att det skulle passa bättre. Han hade skurit och tagit ut vad som nästan ser ut som filéer ur hennes kropp. Ansiktet är så förstört att det inte går att gissa någon ålder på henne alls.
"Hur vet vi att det är vår kille?" frågar jag medan jag studerar liket.
"Ett vittne. En granne som bodde tre dörrar bort. Hon gömde sig där en vecka och vågade inte gå ut. Sen när något fyllo letat sig ner här och skrek och sprang fattade hon att mördaren gett sig av så hon ringde."
Måste nästan vara rekord för honom igen samma kväll fast denna gång i antal ord yttrade i samma mening.
"Ett vittne?" frågar jag. "Ett? Var dörren stängd när ni kom hit eller?"
"Det finns ingen dörr." svarar Franko.
"Vad pratar du om? Finns det ingen dörr?"
Han skakar på huvudet.
"Men hur kan det då bara finnas ett enda vittne?"
"Ingen bor i det här huset här nere. Det svämmar över varannan vecka. Värden ville först inte berätta det för oss, för han tyckte att om det kom ut så skulle ingen vilja flytta in här efter det."
Jag står tyst en stund och bara tittar på de kala betongväggarna. Allt är fuktskadat.
"Vad sa vittnet?"
"Att han visslade under hela tiden."
Jag tittar Franko rakt i hans bruna trötta ögon. Franko har aldrig varit någon nattmänniska.
"Såklart." säger jag till slut och suckar.
"Hur länge väntade vittnet här innan hon ringde?"
"En vecka sa hon."
"Från det att han började karva i offret eller från dett att han gått?"
"Från det att han började. Så står det här i vittnesrapporten i alla fall."
"Och de här översvämningarna är de regelbundna eller beror de på regnet?"
"De beror på att en vattenledning i huset läcker och vattnen är bara på varannan vecka." inflikar en uniformerad polis.
"Hur längesen var det det var en översvämning då?" frågar jag uniformen.
"En vecka sedan." svarar han efter ett tag med näsan i sina anteckningar.
"Så visslaren var här precis efter en översvämning, visste om att här borde vara tomt, men missade vittnet av någon anledning. Han hittar offret, eller tar med henne hit. Hur visste han att vattnet skulle ha hunnit rinna undan då?"
Lång tystnad.
"Han kanske äger en lägenhet i byggnaden." säger en av uniformerna och skrattar. Några skrattar med honom.
"Vänta lite nu... För fan..." säger jag. "För fan! Om värden inte berättar det för någon, så vet bara folk i huset om det!"
"Eller deras vänner." säger Franko trött, men med en strimma av hopp i rösten.
"Ta reda på vilka som bor i huset eller vilka som gjort det de senaste tio åren." säger jag hest. Jag är alldeles torr i munnen och tittar på Franko. "Nu tar vi den här djävulen!"
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2007-12-08 15:43
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
