Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
- 2007-07-27 21:10
Jag tittar på min fru. Hon sover nu och hennes svarta hår ligger över hela kudden. Jag stryker undan det som ligger över ansiktet så hon inte ska behöva få det i munnen.
Vid den Ende hon är en ängel. Vi gifte oss för snart tio år sedan och hur vårt liv än går så har min kärlek för henne alltid bara blivit starkare.
Så fridfullt hon sover. Ingen bekymrad rynka där i pannan, den som så länge nu stört hennes perfekta ansikte.
Jag tittar över till andra sidan rummet. Där står mina barns säng. De börjar bli för stora för att sova i samma säng. Men jag hoppas på att innan det blir ett alldeles för stort problem så ska jag ha fått ihop pengar till en ny säng till Denis. Han är ju äldst.
Jag reser mig upp och tittar efter mina strumpor. Jag vet inte var de är, så jag tassar försiktigt över på det kalla helgjutna golvet till kokvrån. Härifrån ser jag mina små monster bättre. De ligger stilla och snusar sakta. Tack gode gud att de fick sin mammas utseende! Men mina blå ögon fick de minsann!
Jag hittar strumporna på stolsryggen bredvid spisen. Magda måste ha hängt dem där för att de skulle torka. Jag ler när jag tittar bort mot henne. En ängel, jag säger ju det.
Jag måste vara iväg om mindre än tio minuter. Om jag springer så hinner jag vara på plats på fabriken. Om de inte väljer mig då, så hinner jag springa till Jimis Åkeri och se om de har något åt mig när nattskiftet går av. Bara jag får något av det så är jag nöjd.
Jag får ändå ungefär 40 zovriner oavsett var jag jobbar. Med lite tur får jag jobb hela veckan ut så kan jag betala gasräkningen. Annars stänger de av den och jag har ingen kredit kvar i speceriaffärern längre. Nu finns det inte en människa kvar som vi känner som vi inte är skyldiga pengar.
Magda säger att hon kan sälja mer handarbeten, men jag vet att hon säljer så mycket hon kan, men det finns ju ingen kvar som har råd att köpa dem längre.
Jag dricker lite vatten, vilket tycks väcka magen för den kurrar som om domedagen var här. Jag böjer mig snabbt fram och tittar bort mot ungarna, men de verkar inte ha vaknat av oljudet.
"Beno?"
Magdas röst är svag och raspig när hon försöker viska.
"Sch, ja?" säger jag och snyger bort till henne igen.
Hon halvsitter upp stödd på armarna och gnuggar sömnen ur ögonen.
"Har du ätit något?" frågar hon tyst.
"Ja då. Vi måste vara tysta så att vi inte väcker monstren."
Jag ler och kysser henne på kinden.
"Beno... Du måste äta, annars orkar du ju inte arbeta."
"Jag är ändå inte hungrig på morgonen, hjärtat." ljuger jag.
Magda ser på mig. Den där rynkan är tillbaka i pannan. Hon smeker mig på kinden och ser mig i ögonen.
"När kommer du hem då?"
"Så fort jag bara kan. Men vänta inte på mig, för jag tror att jag kommer få jobb för resten av veckan. Men då kommer jag vara hungrig så du får ha något fint klart åt mig när jag kommer!"
Hon ler och luggar mig försiktigt. Hon kysser mig, precis på det sättet som för alla de åren sedan.
"Skynda dig hem bara."
Jag nickar och går över till mina skor som står i hörnet. Magda gör sig i ordning för att gå upp. Hon står framför den sprukna spegeln och försöker få ordning på håret. Jag ser på henne med handen på handtaget.
Vet ni, det finns inget som kan hända mig nu, när jag har min underbara familj, som skulle kunna få mig att sluta älska livet. Sandukar är det bästa som hänt mig.
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2007-07-31 21:41
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
Bra skrivet, tumme upp!
