Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Novell: Bentoni part VII - 2007-07-25 12:59
Har ni någonsin hört talas om begreppet ”överman”?
Lustigt att det kallas just ”man”. De flesta som jag inte rår på är kvinnor. Kvicka, smarta, luttrade och kalla. Jag har inte en chans.
När jag kom tillbaka till stan efter min vända i kriget så ingick jag och fyra av mina armékompisar i ett gäng som gjorde lite vad som helst för pengar.
En kille som ville ta sig fram lite i världen trodde att det skulle imponera på hans överordnade om han slog till mot Klarence Geiger och hans företag. Geiger var inte riktigt lika skriven i sten på den tiden, men han gick i alla fall inte av för hackor.
Han kom till oss och sa att om vi tog hand om hans gorilla, så skulle han nog bli spak och hans egen boss nöjd. En idiotisk idé, men han hade papper med rätt färg på så vi gick med på det.
Det var bara det att vi borde ha gjort vår läxa innan vi gav oss på Geigers gorilla. Jag hade inte hört talas om Donner innan, men nu är det ett namn jag aldrig glömmer igen.
Hur som helst vi gav oss på honom alla fyra. Tanken var att tre av dem skulle hålla fast honom medan jag skar halsen av honom. Det gick inte som vi tänkt oss.
Donner skakade av sig dem som handskar och bröt nacken på Thimo med en gång och hivade iväg Reiss och Baradan över bron.
Jag gav mig på honom direkt, men fan vad stark han var. Jag är inte så van vid det eller jag var väl inte det på den tiden. Det var ju inget personligt, men djävlar vilket slagsmål.
Jag tror att han var ganska imponerad han också för han verkade lite förvånad över hur mycket spö han kunde utdela och jag ändå reste på mig.
Han dunkade mitt huvud mot marken ett par gånger och jag slocknade en kort stund. När jag kvicknade till hade han rest sig och stod och hämtade andan stödd mot brons utsmyckade räcken i gnejs. Jag fick syn på repet som Thimo burit med sig och innan jag egentligen hunnit tänka efter så hade jag dragit en snabb snara runt donners tjocka nacke och sparkat honom över kanten. Jag vevade ett par varv runt den lilla stendjävulen som satt och stirrade ut från bron innan han hann falla över kanten. Jag lämnade honom där, fast övertygad om att han var död, men självklart var han ju inte det. Inte nog med att han överlevde fallet ner utan att bryta nacken, han ströps inte ihjäl heller. Han måste ha hängt där i flera timmar innan någon hittade honom.
Stackars sate. Ja, nu har ju ett par år gått sedan dess, men jag tror inte att Donner har glömt. Å andra sidan har jag hunnit växa till mig också, så ha kanske låter mig vara bara på grund av mitt rykte. Men knappast. Inte hans stil.
Hur som helst. Det var första gången jag stötte på min överman. Åtminstone vad gäller att klå upp folk.
Andra gången var igår, säkert tio år senare.
Jag tog mig till ett hak inne i Den Fria staden som jag trivs på. Inte Daeyas ställe. Jag vet fortfarande inte om hon överlevde min behandling. Inte för att jag bryr mig. Jag skiter väl i henne, men det kanske vore osmart att hålla sig nära henne nu, särskilt när hennes jätte till kompis, Uli säkert vill ge igen. Även om han verkade riktigt korkad, så kan han säkert lägga ihop ett och ett.
Jag satte mig i ett hörn och rökte som en galning. Försökte fatta vad fan det var som hänt igår. Killen hade ju varit urstark och verkade tåla mer än vad som borde vara mänskligt möjligt. Han hade ju inte sett så hård ut, men han var verkligen precis just det.
Jag blödde fortfarande ganska illa från när jag slagit i huvudet och jag kände mig alldeles varm i hela kroppen. Jag drack whiskey och mycket av det också. Trots att jag dödat det där kräket så kände jag mig inte alls nöjd. Jag ska erkänna att jag blev ganska full. Slogs gjorde jag säkert, det minns jag inte, men vad jag vet är att jag gick ut för att spy och huvudet klarnade lite då. Lagom för ännu en dramatisk entré.
Säkert tio uniformerade snutar, alla med batongerna framme och redo. Jag vet inte om de sa något till mig, men sen klådde de upp mig så mycket de orkade. Det är därför min näsa ser ut som den gör. Örat här också. Dom bara bultade mitt nylle så länge de orkade och sedan ryckte de upp mitt huvud i håret så att jag kunde se en man som satt sig på huk bredvid mig rakt i ögonen. Han hade glasögon som reflekterade så mycket att jag såg mer av mig själv än av honom i dem. Svartklädd från topp till tå och med svarta handskar höll han öppet det av mina ögon som inte var igensvullet.
”Jag är Major Vanescu. Stapo.”
Det var allt han sa och fan vad dåligt jag mådde innan jag slocknade…
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2007-07-25 15:02
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
