JorX
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 12 |   |
Öde: 3
|
- 2007-07-22 10:57
I ett svalt trapphus tillhörande ett flervåningshus som är beläget i ett kvarter vilket präglades av den välbestälda medelklassens ordnade sinnelag och finanser ekade en ensam mans steg mot marmortrappan. Stegen var lugna utan att vara söliga, och snart var mannen uppe på fjärde våningen. Av de tre dörrarna i trä knackade han på den dörren som hade en välputsad mässingsskylt med ingraveringen "Fauche". Han fick direkt gensvar då han hörde att det började röra på sig inne i lägenheten. Han rättade till den svarta kostymen han bar, och la rocken som vilade på underarmen till rätta medan han hörde att någon vred om dörrens lås och dörrhandtaget trycktes ned. En doft av Catuer-parfym - han visste att det var Catuer men bättre igenkänning än så kunde han inte prestera, och vass tobaksrök strömmade ut i trapphuset när dörren öppnades på vid gavel av en kvinna klädd i vitt. Oskuldens färg. Kvinnan var naturligt blond, hade en fläckfri ljus hy som såg mjuk och len ut, synbart befriad från rogue eller puder, hennes läppar var mörkröda av läppstift och hennes ljust bruna ögon som gav honom en intensiv blick var inramade med långa förföriska ögonfransar. Hennes vita klänning var åtsittande och framhävde hennes kvinnliga former på ett säkerligen mycket medvetet sätt, den räckte ned till vaderna men med en vältilltagen slits. Hon log gäckande medan hon i ögonblicket studerade besökaren - som var en man något äldre än hon själv, omkring trettio alltså, och klädd på ett klanderfritt sätt utan att vara alltför påkostad - säkerligen tillhörande medelklassen. Hans frisyr var välfriserad men den råttbruna färgen på hans hår förstärkte en känsla av alldaglighet, sammantaget var det en stilig man något skymd av sin intetsägande slätstrukenhet.
- Fungerade inte ringklockan?
Hennes röst var beslöjad och sträv, antagligen en flitig rökare vilket även luktsinnet tidigare hade skvallrat om. I hennes tonfall och blick fann han något som uttryckte självsäkerhet, och hon tycktes tydligen vara tillfreds med att få oväntat herrbesök så sent på kvällen som det ändå var.
- Jag vet inte.
Svarade han kort. Det var inte avsiktligt, men vad skulle han säga. "Jag gillar inte ringklockor" - för det gjorde han inte. Han hade aldrig kommit tillfreds med att inte veta hur just den här ringklockan skulle låta och om den hade en klang, eller ringning, som förutsatte ett snabbt tryck eller en mer båstende intryckning. Hon gav honom en betänksam blick, som sa honom att hon tyckte hans svar var lite underligt, varefter hon snabbt och obekymrat provade sin egen ringklocka genom en snabb intryckning. Ett hårt och välljudande pling spred sig i lägenheten och vidare ut i trapphuset där ljudet ekade mot de hårda väggarna.
- Så vad hade herrn på hjärtat då?
Hennes sträva röst lät gäckande och hon gav ett intryck av att vara mycket självgod; han kände redan ett starkt ogillande gentemot hennes person.
- Jo. Mitt namn är herr Glad, och jag skulle vilja tala med er, fröken Fauche, angående er ansökan till Jule Viontes...
Han hade fortsatt tala trots hennes väntade reaktion på hans uppenbarligen löjeväckande namn, och nu inväntade han hennes reaktion på hans ärende.
- Åh! Kom in, kom in.
Utbrast hon glatt och gjorde plats för den alldaglige mannen, som log lite nervöst. Stackarn, tänkte hon och tyckte synd om mannen som i hennes ögon uppenbarligen inte verkade ha speciellt mycket till självförtroende. Hon visade honom in till hennes vardagsrum som var stilfullt inrätt, även om modet var någon säsong passé. Han slog sig försiktigt ned i den fåtölj hon anvisade efter det att hon tagit hans rock och hängde den på en krok i hallen.
- Vill du ha något att dricka?
- Nej tack.
Trots hans artiga och fullt tydliga svar gav hon honom ett glas med whisky varefter hon satte sig i fåtöljen bredvid och tände en cigarett. Precis enligt hans första infall visade sig den självgoda kvinnan inte visa mycket hänsyn. Därefter torkade han svett från pannan med en näsduk för att sedan berätta att fröken Fauche var mycket intressant för den kommande modekampanjen och även om villkoren som skulle råda. Whiskyn rörde han inte, och när han var klar bad han försynt henne om att få låna toaletten. Hon skrattade glatt åt den osäkre mannen som kommit med de underbara nyheterna vilka skulle generera henne tillräckligt med pengar för att kunna köpa nya möbler och utöka garderoben. Hon förbarmade sig över honom och efter någon minut var han klar, och då var även deras möte var över och de gick ut i trapphuset.
- Adjö då, herr Glad, och tack för de underbara beskedet.
- Adjö, fröken Fauche...
- Var det något mer?
Han såg än mer nervös ut nu än tidigare och hon log mot honom i en blandning av förväntan och spefullhet, nästan som om hon visste vad som skulle komma.
- Ehm. Ja... Nej. Jo.
Han började trevande och hon hade svårt att tygla sig för att inte skratta honom rakt i ansiktet. Han visste vad som skulle komma.
- Skulle ni möjligen, kanske, kunna tänka er att eventuellt gå på middag med mig?
Hon kunde inte hålla sig för skratt utan hennes hysteriska och obehaligt gälla skratt ekade i trapphuset. Hon ursäktade sig, han såg skamsen ut, och i nästa ögonblick gick han moloket nedför trappan med fröken Fauche betraktade hans synbart emotionellt nedslagna person. På vägen ut ur huset mötte han en av de boende i huset. Det var en välklädd robust man med gristryne till näsa som log hånfullt mot mannen som uppvaktat en av stadens mer beryktade modeller.
- Stackarn!
Kommenterade fröken Fauche och hennes granne med mer skadeglädje än medkänsla i rösterna innan de gick in till sitt. Ljudet från dörrarna ekade i trapphuset och den utskrattade mannen sträckte på sig en aning och försvann från platsen för gått.
Tre dagar senare stod det i tidningarna att den berömda modellen fröken Miriam Fauche hittats död i sitt hem där hon legat död i bortåt två dygn. Självmord ansågs vara dödsorsaken och tidningarna vedertog teorin fröken Fauche led av en depression orsakad av att hon inte fått några modelljobb på över ett år. I en skvallertidning antydde man däremot att det var en allergisk reaktion orsakad hennes huvudvärkstabletter, något som ägarna till läkemedelsföretaget som tillverkade nämnda medicin kraftigt dementerade och åtal väcktes mot tidningen för förtal men den saken försvann snart i glömska efter att bevismaterial försvunnit under oklara omständigheter. Lönnmördaren fick däremot sina pengar av en fröken som även fick jobbet som modell till marknadsföringen av Jule Viontes vårkollektion.
|
|
|
|
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 | |
Öde: 38
|
- 2007-07-25 13:07
Bra skrivet och med en twist. Schysst! Undrar just vem som lejde herr Glad... + Öde!!
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
|
JorX
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 12 | |
Öde: 3
|
- 2007-07-25 15:27
Tack tack. Roligt med kommentarer!
Jag tror säkerligen det var någon oskuldsfull tös som var nöd och tvungen att få det där modelljobbet. Om ett tag kommer en fortsättning för er som är intresserade.
|
|
|
|
JorX
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 12 | |
Öde: 3
|
- 2007-07-25 20:22
"Lust och rättvisa. Jag har funderat på de orden:
Det första, lust, orsakar människorna i den här staden otvivelaktiga mängder våndor och plågor. Skvallertidningarna rapporterar väl nästan dagligen om högdjur som gett vika för sina lustar och gjort sig till åtlöjen, om inte än värre, inte sant?
Det andra, rättvisa, är något betydligt mer sällsynt i dagens mörka värld. Det känns så i alla fall. Det tycks för mig vara som så att lusten orsakar problem. Lust rättar väldigt sällan till problemen som de orsakar, eller hur?
Nej, även om jag var fångad i ett lustfyllt begär som jag ständigt försökt kämpa emot så har jag redan bestämt mig för att mitt begär efter Mariam Fauche ska leda till att rättvisa skipas. Inte därför att lust så sällan leder till rättvisa eller ens för att jag borde utanför att jag bryr mig om vad som hände henne.
Ja, det kanske är därför. Jag har något att bry mig om... hur som helst, nu måste jag iväg och skipa rättvisa."
Den nu så övertygade mannen slog närmast högtidsfullt igen sin läderinbundna dagbok och la kulspetspennan vid dess plats på skrivbordet. Han lät händerna vila med handflatorna platt mot skrivunderläggets mörka läder medan han tankfullt såg ned på sin dagbok.
- Du innehåller väldigt mycket hemligheter
Sade han med en konstaterande röst till dagboken. Sedan log han åt sitt galna infall att tala till en dagbok. Han kanske var lite galen? Medan han funderade på sin eventuella galenskap lyfte han ned dagboken i en av skrivbordslådorna, den tredje uppifrån, sedan låste han lådorna en efter en och reste sig från sin slitna läderstol. Bredvid skrivbordet stod hans läderportfölj som han tog med sig när han lämnade sitt, i hans ögon, luggslitna arbetsrum.
- Älskling. Jag går nu!
- Ja, gör så, hoppas det går bra! Älskar dig.
- Älskar dig med.
Trots att han inte sagt vad han ägnade sig åt visste hans fru om att han inte hade någon affär, något som grannen däremot var övertygad om att maken hade; "Du kanske tror att du känner din man, men de är lögnaktiga svinpälsar allihopa!" - hon hade minsann sett honom lämna lägenheten vid alla möjliga konstiga tidpunkter, men förutom granntantens övertygelse var det en snäll gammal dam. Likväl var hans fru både nyfiken och orolig - och just den här kvällen hade hon verkligen fog för sin oro ty det var ett farligt spel hennes man var inblandad i.
I en annan del av stadsdelen, några timmar senare, hade den övertygade Rättsskiparen för sista gången gått igenom sin bevisföring i det lilla nedgågna kontor han hyrt i avsikten att det skulle fungera som en utgångspunkt där han annonymt skulle kunna tala med vem han ville utan att de skumma typer han träffade skulle kunna påverka hans "riktiga liv" - som han kallade det i sin dagbok. Den här gången han gick igenom sin bevisföring var han inte ensam. Tillsammans med Rättsskiparen var en man av högst tvivelaktig natur. Privatdetektiv kallade han sig tydligen ibland vilket inte riktigt var hela sanningen. Privatdetektiv Hinterkopf var en ung man, som knappt kunde vara över tjugo år gammal, hans hår var blont och välkammat, de dyra kostymer han bar tycktes alltid vara välstrukna, rena och de var alltid svarta. Han utstrålade definitivt en obehaglig blandning av stil och vräktighet.
- Jag vet att det saknas en viktig pusselbit
Rättskiparen lät inte så besvärad som han såg ut när han kostaterade att hans första riktiga detektivarbete inte var fullständigt.
- Den viktigaste.
Rättskiparen blänge lite surmulet på unge herr Hinterkopf när denne påpekade det som var uppenbart för vem som helst: det som band ihop mordet med anstiftaren.
- Ja ja. Var glad för det! Jag vet hur det gick till men jag kan inte bevisa det, och det är därför du överhuvudtaget är här.
- Du hade hellre velat gå till polisen, ja, du sa det. Jag är det enda sättet, ja, du sa det med. Men jag hade inte behövt se dina "bevis" för att göra jobbet.
- Nej, men jag försöker som sagt intala mig själv att du också gör det här för att det är rätt och inte för pengarna.
- Jag gör det för pengarna.
Med de insisterande orden avslutade Hinterkopf samtalet genom att peka på sitt klocka och ge en undrande min som tydligt uttryckte en uppmaning om det var dags nu. Båda visste att var och en av dem ville göra det på sitt sätt och nu var det dags. Dags - för den ene att skipa sin rättvisa och för den andre att dryga ut sin inkomst.
Regnvåta efter den korta promenaden från Rättskiparens tillfälliga kontor närmade de sig nu platsen där de skulle möta "Mörderskan". Hinterkopf tycktes lugn. Rättskiparen tycktes inte vara det. Rättskiparen fingrade hela tiden på sin automatpistol, en Breer z.7 anskaffad bara för det här tillfället, medan Hinterkopf endast hade kontrollerat sin betydligt mer välanvända Karev Morov en enda gång. Platsen som Rättsskiparen hade valt var skrämmande, att Möderskan ens hade vågat sig hit var inte helt självklart. Men nu stod ju mycket på spel för henne. Regnet öste fortfarande ned medan de närmade sig mitten på gränden som gick mellan de två slitna bostadshusen. Framför dem stod en gestalt, som tycktes frysa, med ett svart paraply i handen. Det var hon. Runt henns kropp slöt sig en vadlång, av blodspengar, nyinköpt kappa av en tjusig men ganska diskret modell. Hennes ansikte skymdes visserligen av skuggorna paraplyet och vädret frammanade men hennes ljust blonda hår, röda läppar och klarblå oskuldsfulla ögon tycktes skina igenom mörkret mot de illvilliga männen som närmade sig. Hon såg så rädd ut. Männen stannade någon meter ifrån henne. Hon såg på dem under deras fedora-hattar och de såg på henne under kort ögonblick då ingen av de tre sa någonting. Ingen av de tre hade lagt märke till det gäng av män som smög i skuggorna omkring dem.
Natten var mörk, regnet piskade ned mot Möderskans paraply, männens hattar och axlar, och den mörka asfalten, omkring dem fanns ett halvt dussin män som smygit efter de tre till platsen. Mörderskan såg in i Rättsskiparens ögon och nickade kort - nästan ödesmättat. Rättsskiparen stack in handen innanför rocken. Hinterkopf var beredd på att möderskan skulle dö.
- Fröken Irja Keusovna och herr Christian Hinterkopf ni är arresterade för mordet på Miriam Fauche.
I samma stund uppenbarade sig männen i skuggorna. De var poliser, som alla log brett åt fröjden att äntligen få gripa någon. Hinterkopf verkade fortfarande inte ha förstått vad som hänt - trots att han såg att det Rättsskiparen tog fram ur sin ficka inte varit någon Breer z.7 utan en polisbricka - då två poliser våldsamt kastade ned yrkesmördaren i den regnvåta asfalten. Keusovna fick inte någon mildare behandling.
"Jag är lycklig över att ha kunnat lösa Fauches fall enligt boken. Men det var lite för omständigt... till och med utmanande för mitt tålamod måste jag erkänna. Imorgon kan jag gå den vanliga smidiga vägen igen."
Han slöt igen dagboken, la den på sin plats, svepte den sista av whiskyn som hade värmt upp honom igen efter tiden ute i regnet. Nu skulle han gå till sängkammaren, älska med sin fru och sedan sova, imorgon var det sedvanliga fall som väntade. Han låste skrivbordslådan, och la ytterligare ett fall bakom sig.
Inlägg ändrat av JorX, den 2007-07-25 22:29
|
|
|
|
JorX
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 12 | |
Öde: 3
|
- 2007-07-26 16:47
Ölhuset var sedvanligt fullt till bredden med arbetare som trötta masat sig hit istället för till hemmets trygga, eller trångbodda, vrå. Lokalens besökare bjöd på en kraftig variation, både när det kom till humör så som klädsel. Där fanns muntra tekniker i smutsiga urtvättade motoroveraller men även lika dystra som tysta grovarbetare vilka antagligen fick jobba för högvarv numera sedan produktionen hade avstannat tidigare i veckan på grund av maskinhaveri. Att en journalist från en, för ölhusets övriga klientel, ganska framstående kvällstidning var på plats kunde tyckas närmast uppseendeväckade - om någon av arbetarna nu hade brytt sig mer än att föraktfullt välkomnat nämnda journalist med missaktande blickar. Journalistens ärende var i alla fall inte att söka närmare kontakt med den stora massan av arbetare utan han var utsänd med skvaller och skandaler som uppdragsgivare för att samtala med månadens aktualitets bror. Ett samtal han just höll på att avsluta.
- Så.. herr Keusovich, då får jag tacka för hjälpen.
- Visst, herr skvallertant, du får inte skriva eller säga till någon vem som sagt något. Men se till att fixa den där aset annars tar jag er båda och skiter i konsekvenserna...
Handen som journalisten hade erbjudits som avsked lämnades hängande i luften som ett tydligt tecken på arbetarens avsky för just sådana som journalisten tycktes vara - skvallertanter. Journalisten log snabbt åt den tydliga vinken och lämnade den stinkande lokalen på jakt efter en telefon.
- Japp, vi har hela storyn klar! Modellen är en oskyldig lantlolla som höll på att komma upp sig i samhället när en försupen kriminalare fick för sig att sätta dit henne samt en oskyldig privatdeckare bara för att i hämnas sin älskarinna - en avdankad modell som blivit förgiftad vilket var något som de två oskyldiga arresterade inte hade något med att göra.
...
- Ja, vi har tillräckligt! Vattentätt! Vi har hela hans så kallade bevisföring som är minst sagt bristfällig och två vittnen som gör kriminalinspektör Behrs teori ohållbar; Fauches granne identiferiade lönnmördaren åt oss, Hinterkopf visade sig vara i häktet, av alla ställen, när mordet skulle ha begåtts - lantlollan hade lurat upp kriminalinspektören ordentligt, och dessutom bekräftar den högt ansedde Viontes att han inte hade betalat ut någon lön till lantlollan förens efter det att kriminalinspektörns halvblinda vittne ska ha sett henne ge bort pengar till en "välklädd man i 20-årsåldern".
...
- Förbaskat bra! Jag kommer in med materialet.
Med kvällstidningen uppvikt på det påkostade skrivbordet, en cigarr i mungipan och tydligt behagligt tillbakalutad i sin uppenbart bekväma kontorstol satt den välklädde Jule Viontes och såg förnöjt på den grävande journalisten, som satt på andra sidan skrivbordet och log tillbaka.
- Imponerande... ni gör verkligen skäl för era löner, ni skenheliga.
- Skenheliga? I stort var det ju sant. Hinterkopf var oskyldig och kriminalinspektören klantade till sig rejält - jag har hört att han fick ta skulden och blev degraderad redan ikväll.
- Ja, han förtjänade det säkert, det gör de alla.
De nickade instämmande båda två i ett ögonblicks tankfullhet. Modeskaparen Viontes rättade nervöst till sin kostym, innan han öppnade munnen för att släppa ut rök och ord, formade till en försktigt ställd fråga, ur munnen.
- Fick ni reda på vem mördaren faktiskt var?
- Ja.
Journalistens svar var rappt, nästan som han hade väntat sig frågan, och Viontes stelnade till - uppenbarligen var inte Viontes så världsvan och självsäker som han normalt gav sken av att vara. Journalisten log retsamt.
- Fröken Keusovna var verkligen inte tillräckligt van vid livet i här i staden för att kunna hålla mun, det borde ni räknat med, herr Viontes...
Journalisten viftade bort Viontes väntade invändning och fortsätte istället tala.
- Vi kommer inte använda den informationen mot er nu, er skruppelfria buse kan slappna av. Vi har ju just presenterat en sanning då kan vi ju inte gärna gå ut och komma med en ny redan i nästa upplaga, eller hur?
Viontes nickade förstående - han hade redan listat ut vad journalistens fortsättningen skulle leda till. Journalisten fortsatte glatt vidare.
- Er lantlolla kan lungt jobba vidare med sitt drömjobb. Ni själv kan njuta tillfullo av hennes nyvunna stjärnglans i och med publiciteten vi ger henne... Men en dag kommer våra läsare vara redo att höra sanningen och inte minst kriminalassistent Behr kommer säkert vilja samtala med er då. Men så länge du ger oss det vi vill ha kommer tidningen hålla era skelett inne i garderoben. Det var ett sant nöje att göra affärer med dig, Viontes. På återseende!
Det var den sista av tre delar i min första noirnovell, Drömjobbet. Hoppas den erbjudit underhållande läsning, kommentera gärna med både ris och ros!
Inlägg ändrat av JorX, den 2007-07-26 18:49
|
|
|
|
|
