Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Bentoni: part VI - 2007-07-17 17:42
Jag visste inget om vad jag gav mig in i. Som sagt var jag nog en smula övermodig då.
Adressen han bett mig komma till låg i den fallna staden. Har aldrig gillat det stället. Fyllt av opportunister, mördare och galningar. Dessutom ville han ses nära Det Fallna Tornet. Fan det var som om han visste alla mina rädslor.
Natten hade hunnit framlida ganska länge vid det laget och det var stjärnklart. Inte så ofta det är det här i stan, men så fort jag kom nära det där förbannade tornet så var det som någon blekgrå dimma la sig runt mig. Jag tände en cigg, satte händerna i fickorna på rocken och tog ett fast grepp om Caldern. 38:an brydde jag mig inte ens om att ta med mig. Ärtskjutare. Inte min stil. Jag vill ha något med lite stoppkraft.
Basen på tornet reste sig fortfarande upp mot himlen som ett djävulshorn, och dess avbrutna skärvor låg utspridda överallt. Fy fan för det stället.
Det sägs ju att man ibland kan höra ekon av skrik och maskinljud om nätterna från vad som borde vara ett tomt skal därinne, men då var det alldeles tyst.
Inte en människa så långt ögat kunde nå. Visserligen inte så långt i den förbannade dimman. Det var ganska kallt ute och min andedräkt steg högt upp i natten. Svarta övergivna byggnader tornade upp sig runt omkring mig. Jag tänkte att om den där djäveln var där så skulle han få fan för att han tvingat ut mig hit.
Det var i det ögonblicket som han uppenbarade sig. Ståendes högst upp på en trappa som halvt om halvt var raserad och som till synes inte ledde någonstans. Var fan han hade kommit från har jag ingen aning om.
Han var ganska lång, och smal, med kalla grå ögon och perfekt bakåtslickat hår. En dubbelknäppt rock som räckte honom ner till knäna. Där stod han och jag tyckte nästan att det såg ut som om han log. Jävla fjant.
”Herr Bentoni!”
Jag drog ett extra bloss på cigaretten och passade på att kika omkring mig, men han verkade vara ensam.
”Ingen har kallat mig så sedan skolan” sa jag när jag gick framåt mot honom, ”och de som gjorde det då, slutade snart med det till förmån för andra smeknamn.”
Jag stod vid trappans bas. Inte en jävla chans att jag tänkte gå längre upp mot den där typen.
Han log. Nu såg jag det tydligt. Fy fan vad otäck han var. Helt känslolös tycktes han. Och därtill hade han inte rört en fena förutom ansiktet. Det blåste lite nu.
”Jag trodde inte att du skulle våga komma… Kaleb.”
Jag ryckte till. Har inte använt mig av mitt förnamn på säkert tio år. Vem fan kunde ha lurat ut det åt honom? Jag började nästan tro att jag gjort honom något tidigare i livet. Inte fan minns jag alla jag klått upp.
”Passa din förbannade djävla mun om vad jag vågar och inte vågar, fattar du det?!” sa jag sakta.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så svårt att hålla tillbaka vreden som då.
”Kom du inte hit för att döda mig? Du verkar inte ha bråttom, precis. Men å andra sidan har nog inte Micha det heller, eller vad tror du?”
Hans hånleende blev bredare och avslöjade en lång rad av vita tänder.
Jag var så arg att jag skakade, men jag ville inte ge mig på honom. Det var så uppenbart att det var det han ville. Vad fan hade den djäveln för dolt övertag?
Jag såg mig vilt runt omkring och försökte se var han kunde ha gömt eventuella kumpaner.
”Åh, ingen fara, Kaleb. Jag kom hit ensam. Så. Ska du inte ta och göra det du kom hit för då?”
Jag slängde ciggen till marken och andades ut röken.
”Som du vill ditt arsle.” muttrade jag och slängde mig upp för trappan.
Hans skratt ekade över platsen innan jag nådde honom. Sparken mot brösten kastade mig baklänges ner för trappan igen, men jag var snabbt på fötter. Han stod med ett galet leende och ögonen var så vidgade att de nästan stod ut ur sina hålor. Han började gå ner för trappan med blicken fäst vid mig. Jag såg mig omkring och fick syn på en stor basaltbumling som låg bara någon meter ifrån mig. Jag rusade dit, slet upp stenen och hivade den med full kraft rakt i bröstet på honom. Han föll baklänges ner på trappan och blev liggande. Men minen han gav mig var inte den jag förväntat mig. Han såg uppretad ut. Inte ett spår att han just fått en hundrakilosklump basalt rakt i andningsorganen. Frisyren hade hamnat något i oordning och han hade smuts på rocken. Det var han visst inte nöjd med.
Han reste sig upp med blicken fixerad vid min och tog tre snabba steg mot mig. Jag slog ett slag mot hans käke, men han bara lutade sig bakåt och gav igen med att slå fingerspetsarna rakt på struphuvudet på mig. Det dansade stjärnor framför mina ögon och benen vek sig under mig. Jag höll ena handen om halsen och andra som stöd på den skitiga marken. Vad fan var det här?
Sparken skickade mig baklänges och jag slog i bakhuvudet i betongmarken. Jag kippade efter andan för att försöka få syre nog att kunna ställa mig upp, men det där aset var redan framme vid mig och lyfte upp mig i rocken. Jag har inte stått på en våg sedan fysiska undersökningen då jag muckade, men då vägde jag säkert 120 kilo. Han lyfte mig som en docka.
”Ditt lilla kryp! Din smutsiga lilla myra! Du skulle bara ha väntat där i lägenheten på polisen! Du skulle bara ha blivit tagen av snutarna vid kontrollen! Brüdd skulle ha gjort slut på dig och tagit på sig äran för att ha blivit den som gjorde staden fri från ”Slaktaren i Innerstaden”! Du ville bara inte ge med dig eller hur?! Men nu avslutar jag det här!”
Han talade snabbt och spott flög ur hans mun. Ögonen lös med ett obehagligt sken och plötsligt blev det kallare. Jag hostade och hulkade som ett barn. Försökte komma ihåg vad jag fick lära mig på ISOK-träningen om hur jag skulle göra mig fri.
Plötsligt blev hans iris alldeles vita och frost bildades runt hans mun där fradga nyss legat. Han andades snabbare och snabbare och fastän jag inte visste vad han tänkte ta sig för så visste jag att skulle jag någonsin ta mig ifrån det här tornet igen så var det dags att ge sig av då.
Skottet träffade dåligt i sidan på honom, men skottet efter gick rakt i magen på honom och han tappade mig. Plötsligt var det ombytta roller och han låg och kved på marken. Jag tog fram pistolen ur min sönderskjutna rock och siktade på honom. Varmt blod rann ner för näsan på mig och jag fräste och spottade för att bli av med det.
”Jag vet inte vad du är för ett missfoster,” sa jag så att blodet bara flög ur munnen på mig, ”men nu har du gafflat färdigt.”
Jag sköt honom flera gånger i bröstkorgen och någon gång i ansiktet. Hela tiden kved han efteråt och jag laddade om.
Satte mig på huk, tog tag i hans sargade skalle och blåste alla åtta skotten genom huvudet på honom. Sen var det fanimej tyst på honom.
”För dig, Micha.” mumlade jag och tände en cigarett medan jag gick därifrån. Om det bara hade varit så enkelt…
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2007-07-17 19:45
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
