Gustafo
Användare
Frilansare
| Inlägg: 114 |   |
Öde: 16
|
Konstapel Harris sista utryckning - 2007-05-22 10:39
Detta är en novell jag använder som introduktion till en berättelse jag har gjort vid namn "En människas pris". Tänkte lägga upp berättelsen på wikin senare. Spelar den just nu med min spelgrupp.
Mitt liv börjar gå mot sitt slut. Såren i bröstkorgen har pumpat upp en halv-liter blod i munnen på mig. Jag kan inte känna mina ben längre och jag fry-ser. Kommer jag att dö såhär? På ett smutsigt trägolv, där mitt blod blandas med sågspån och träflisor. Det är mörkt och jag är långt från nära och kära. Min bild på polisskolans avslutningsfotografi kommer att prydas med ett kors nere på Klaus Bar. Vi gör så med snutarna som har dött i tjänst. För bara en timme sedan hade jag ingen aning om hur nära min livstråd var att brista.
Det var slutet av dagen, en mörk skymning med tunga moln prydde himlaval-vet, men det hade inte börjat regna ännu. Jag körde medan min partner Frank satt bredvid. Han är en bra pojke, nyutexaminerad från polisskolan, med en längtan att få ta itu med bovarna och ondskan i samhället. Han har inte sett något än, men det kommer han att få. Om han visste att ogräset i samhället snarare bestod av den misskötta trädgårdsskötseln än något annat, kanske han hade haft en annan uppfattning om vad som styrde de kriminellas handlingar. Jag brukar trösta mig med sådana tankar, även fast dem givetvis är förbjudna. Men nu spelar det ingen roll. Döden kommer ändå att komma åt mig före Staten. Det hade varit en tuff dag. Hustrumisshandel borta i Nedomstad, väpnat rån i närheten av Gregorius Torg, någon idiot som hoppat framför ett tåg i Korolev-stationen. En jävla röra och då har jag inte ens nämnt bussolyckan vid Remi-ers gata. Fy fan. En unge hade klämts ihjäl mellan bussen och en lyktstolpe, det är nog något av det vidrigaste jag varit med om. Frank mådde särskilt då-ligt. Kanske det påminde honom om hur skört livet egentligen är. Han har en flickvän tror jag, det är väl det som får honom att ändå, efter sådana här händelser, vara så in i helvetes munter. Nu tappar jag bort mig i historien. Dumt att tänka på annat nu när livet håller på att rinna ut. Vi körde på nå-gon smutsig gata i de sämre delarna av Kejsarkvarteren. Det var då som polis-radion började knastra.
”Skottlossning hörd från Pinschers gata 6, fjärde våningen.”
Jag gestikulerade åt Frank att han skulle svara. Pinschers gata låg bara ett stenkast bort. Jag insåg inte att jag nu undertecknat min dödsdom.
”Radiobil 14 här, vi tar den” sa Frank ivrigt.
Vi svängde ganska snart upp på den skitiga Pinschers gata. Tvättlinor hängde mellan tegelbyggnaderna, en överfull container blev genomsökt av någon gat-strykare och vid båda gathörnen stod det prostituerade. Huset vi skulle till var ett femvåningars tegelbyggnad med immiga fönster och spruckna hörn och kanter. Ett hem för underklassen. Det första jag märkte var en marinblå Fa-lanks som stod, med öppen förardörr utanför byggnaden. Det var först då jag såg registreringsnumret som jag hajade till. Det här var en efterspanad bil, tillhörande en hallick vid namn Catalin Hook. Jag hade läst filen om honom. Han var tydligen grym mot de prostituerade och hade lämnat ett spår av grovt misshandlade kvinnor bakom sig. Det märkliga var att efterspaningen kom från Stapo. Jag förstod inte vad de hade för intresse av en övervåldsam hallick, men det var kanske lika bra det. Det är inte nyttigt att vara för nyfiken.
Hursomhelst visste jag att filen nämnde honom som beväpnad och livsfarlig. Jag sträckte mig mot radion för att kalla på förstärkning.
”Konstapel Harris, radiobil 14 här. Vi har hittat Catalin Hooks bil utanför brottplatsen. Jag behöver förstärkning” sa jag.
Jag hann inte höra svaret, då plötsligt en man kom ut från tegelbyggnaden. Det var en lång man, klädd i mörk långrock och med axellångt svart hår. Detta var Catalin. I ena handen höll han en rykande Calder M2245. Han fick syn på oss, jag duckade bakom bildörren samtidigt som jag hörde hur han sköt. Tre skott slog in i bildörren. En av dem spräckte rutan. Catalin var en jävligt säker skytt. Jag drog min revolver och reste mig upp för att besvara elden. Frank hade kastat sig bakom containern. Catalin hade börjat springa iväg ned-för gatan. Både jag och Frank sköt efter honom, men vi missade. Jag slet åt mig radion igen.
”Konstapel Harris och Frank jagar den misstänkte nedför Pinschers gata, vi behöver förstärkning omedelbart” skrek jag innan jag slängde ifrån mig radion och tog upp jakten tillsammans med Frank.
Vi sprang längst de smutsiga gatorna. Hela tiden såg vi skuggan av Catalins hår och långrock hundra meter framför oss. Det var för långt för att träffa honom i mörkret. Frank var aningen snabbare än mig men jag visste att ålder gick före muskler i sådana här situationer. Frank kunde mycket väl göra något överilat och jag ville inte att han skulle sluta som flera av mina tidigare, numera döda partner. Catalin kom fram till en låg verkstadsbyggnad och spar-kade upp dörren och sprang in. Strax var vi framme och jag drog tag i Frank för att han inte skulle rusa efter.
”Frank, gå runt och leta efter en bakväg, jag följer efter” flämtade jag.
Frank försvann in i en gränd runt byggnaden. Jag andades tungt och ställde mig mot väggen. Sedan gick jag in med pistolen pekande framför mig. Jag kom in i en verkstad, möjligtvis ett möbelsnickeri. Det låg sågspån och träflisor på golvet. Längst kanterna stod avstängda maskiner av olika slag. Det var mörkt och tyst som i graven. Längre bort i rummet fanns en dörröppning som ledde vidare in i byggnaden. Bredvid dörren stod en arbetsbänk med flera verktyg på. Jag avancerade mot dörröppningen med revolvern redo. Då hörde jag ett metalliskt klang från den bortre änden av arbetsbordet. Jag sköt besin-ningslöst åt den riktningen då jag insåg mitt misstag. Från bordets andra ände gled Catalin fram på golvet. Han sköt flera skott. Jag kände hur benen vek under mig och hur en överväldigande smärta spred sig genom hela kroppen. Jag föll baklänges ner. Jag var träffad, med flera skott i bröstkorgen. Lång-samt andades jag in och ut och kände att något var fel då jag började hosta blod vid utandningen. Jag kunde bara höra och se då Catalin fumlade i sin rock efter ett nytt magasin till pistolen, samtidigt som jag hörde Franks snabba steg, någonstans bakom dörröppningen. Catalins ansikte var blekt och ärrat, med iskalla stålgrå ögon. Franks steg kom allt närmare. Catalin skulle inte hinna ladda om. Istället tog han en syl från arbetsbordet och ställde sig beredd vid dörröppningen.
Jag försökte att skrika för att varna Frank, men min mun var full av mitt eget blod. Frank dök upp i dörröppningen och det första han såg var mig. Jag försökte gestikulera att han skulle akta sig men jag kunde inte röra mig. Frank steg in och genast var Catalin framme och sparkade till honom i sidan så att han tappade sin revolver och for över rummet och in i en maskin. På något sätt hade han kommit på någon knapp för maskinen gick igång. Det var en cirkelsåg som med bara några decimeter hade missat Franks högra tinning. Så-gen snurrade igång, obehagligt nära Franks huvud. Catalin flinade triumferan-de innan han slängde sig över Frank med sylen i all kraft. Frank snurrade runt och med snarare tur än skicklighet lyckades han fånga Catalins arm och sparka ut på Catalins vänster ben så att han damp åt höger sida. Högerhanden, hårt hållande i sylen slog rakt ner i cirkelsågen som började äta sig in i köttet. Catalin skrek medan hans hand sågades av och hans eget blod sprutade över honom själv, Frank och hela verkstaden. Frank tappade taget om Catalin som for ner i golvet, med armstumpen in pressad i rocken. Catalin sparkade rakt bakåt och träffade Frank hårt i ansiktet. I nästa stund reste han sig upp, kvidande och sprang ut ur lokalen. Frank kom till sans och såg bara hur Catalins fötter avlägsnades bakom dörrkarmen.
Jag försökte säga till Frank att han skulle följa efter Catalin men min röst svek mig. Jag vet i fan vad skottlossningen i lägenheten handlade om, men jag har en känsla av att jag inte är den enda som avlider i mitt eget blod i kväll. Frank lutar över mig. Jag ser förtvivlan i hans blick då han gör pate-tiska försök att binda om mina sår. Det är redan för sent, jag vet det och kan acceptera det nu. Jag har för helvete legat på det här ostädade golvet i ett bra tag nu. Fan att det ska vara så svårt att dö. Jag hör avlägsna sire-ner långt bak i huvudet. Det är för sent tänker jag. Catalin kommer undan och en snut andas sina sista andetag. Jag tänker på min tid i poliskåren, tänker på min familj, tänker på ungarna. De är inte de första som förlorar sin fader i denna förbannade staden. Det börjar dunka rytmiskt från plåttaket. Jag tror det har börjat regna.
Nobody knows what's gonna happen at the end of the line, so you might as well enjoy the ride. - Manny Calavera |
