Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
Mint eller marsipan? - 2007-07-05 19:36
Det var ingen vanlig liten skitdörr som Dashim knackade på, denna dimmigt kalldisiga sommarkväll. Den var välputsad, i skinande trä, kraftig men fortfarande inte brutal. Skylten var förvisso i mässing, men den glänste som guld. ’Perparim E. Quiller’ – namnet var prydligt ingraverat, och vittnade om att han hade hittat rätt. Dashim hade paraplyet uppfällt, och efter en angenämt kort stund öppnades dörren. En trivsam värme slog emot honom, och mannen i dörröppningen gav sitt till, med ett glatt leende. ”Godafton, herr Rulov!”, sade han förtjust. ”Kom in!” Rösten var obekymrad, och verkade tillhöra en ung men fullt mogen man. Dashim steg in med ett leende, och tog mannens hand samtidigt som han smidigt drog fram sina glasögon. ”Ja, godafton, herr Quiller”.
Deras blickar möttes, och Dashim, som nu kunde se honom klart, kunde skönja en viss glimt i mannens, mannen som han var här för att träffa. Herr Quiller, Perparim – inte direkt någon uppenbarelse kanske, men han gav ett hyggligt intryck. Välkammat hår, mörkt rödbrunt och utan skönjbar grånad, ett par kraftiga polisonger och ett klädsamt om än lite grovt hakskägg. Ingen mustasch. Vältränad och rätt bredaxlad under den rutiga västen och den vita skjortan, piggt gröna ögon, lätt knölig näsa men på det hela taget ett trevligt ansikte. Händerna var stora, med långa fingrar – ingen vigselring. Guldur i västfickan, och nästan bländande välpolerade skor. Ett par tänder vid vänstra mungipan verkade fattas. Han luktade goda cigarrer och fin, om än inte särskilt extremt dyr herrparfym. Antydan till tjurnacke, men bara litegrann.
”Trevligt att träffas”, sade Dashim, och tog av sig sin svarta rock. ”Verkligen!”, svarade Quiller. Det blev en stunds tystnad – de var båda av det artiga slaget. Dashim tog av sig skorna och gick in i vardagsrummet. Den här Perparim verkade kunna unna sig en hel del lyx i tillvaron. Bra... Det tydde på framgångsrikhet i branschen. Han hörde honom klirra med flaskor och lite glas. Det mesta i huset gick i mörkt trä, och det låg något mycket rustikt i inredningen och möblemanget. Han betraktade de tavlor som hängde på väggen, medan han tände en cigarr. Inte direkt för att han var så värst intresserad, men något skulle man låta ögonen vila på, innan värden kom ut. ”Whisky?” Dashim tittade upp, och blev varse att Quiller nu stod i dörröppningen igen, denna gång in till vardagsrummet, och med en flaska och två glas i sina händer. ”Hjärtans gärna, herrn”, förkunnade Dashim efter ett ögonblicks överrumplad tystnad. Han tog emot glaset och satte sig i en fåtölj invid pianot. Han fortsatte att artigt låta blicken vandra ut med tavlorna, och fastnade vid ett porträtt av en högdragen militär, med massiva polisonger och en mycket kraftig näsa.
”Ja, det där är min morfar, kapten Nojovak, en riktig kraftkarl, han. Han var bara femtio när det där målades, det måste ha varit trettiofyra år sedan... Han gick bort ifjol, stackarn. Dövstumblind sedan två år tillbaka.” Quiller såg inte ut som att han beklagade detta öde mer än att han suckade lite efteråt. ”Då var han rätt gammal i alla fall”, sade Dashim artigt. ”Åttiotre år”, konstaterade Quiller. ”Men min farfar lever än och han är åttionio, fastän både pappa och tre av hans syskon är döda. Han var guldsmed i unga år, så han hade ju inte frontlunga att dras med, som far.” Dashim nickade intresserat. ”Farbror Perparim är den enda som lever än, han bor i en herrgård i Darost nu för tiden och är rik som ett troll. Han har sagt att det var för att han ärvde sin svärfar, men det vet vi hur det är med det. Han var polis och tog emot feta mutor, det var vad han gjorde, hans svärfars pengar gick till en skuld till maffian, som han i sin tur ärvt av sin bror. En riktig härva kan du tro.” Dashim log lätt överraskat. ”Ja bevare mig väl”, skrattade han. Perparim tog ett par klunkar av sin whisky och fortsatte. ”Farbror Perparims barn har jag på fotografi där till höger, hon lillflickan till vänster fyller sjutton nu i jul, gossen till höger är i armén nu. Så om det är någon som ’ det vore synd om något hände med’, så är det väl hon, jag har inte så många andra släktingar faktiskt...” Han blinkade med ögat.
Dashim såg på honom, lätt road – han hade ofta befunnit sig i situationer då han försäkrat någon om att det verkligen vore hemskt synd om något skulle hända med nämnda någons barn. ”Jag antecknar”, svarade han tillbaka, och log. ”Hursomhelst”, fortsatte Dashim, med viss skärpa i rösten. ”Hur har arbetet gott under den senaste tiden?” Quiller tände en cigarr. ”Jodå”, svarade denne, ”jag ska inte klaga. Jag kan ju givetvis inte arbeta för mycket, men det räcker och blir över för min del, det är rätt bra betalt i min bransch. Jag fick 40 000z och en chokladask av herr Quildos senast. Vill du smaka?” Dashim log uppskattande. ”Gärna!” Perparim reste sig upp, satte på en grammofonskiva under tiden, och gick ut till ett annat rum. Det var någon slags ny, lite svängig musik – inget som den Dashim förstod sig på riktigt. Obemärkt började han dock stampa takten lite lätt, med ena foten, samtidigt som han tog fram sin plånbok och började räkna tusenlapparna. Snart var herr Quiller tillbaka. Han hade en ny cigarr i munnen nu.
”Så, vem är det ni vill eliminera, herr Rulov? Och vill ni ha mint eller marsipan?”
Inlägg ändrat av Hjalle, den 2007-07-05 21:36
Inlägg ändrat av Hjalle, den 2007-07-06 12:41
|
