Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Novell: Kallt vatten - 2007-07-05 14:35
[i]Jag tar mina första steg ner i det nattsvarta vattnet. Oavsett hur många gånger jag gör det här blir jag alltid chokad över hur kallt det är och hur tjockt vattnet känns.
Jag har sett det på dagen, då solen ibland lyster igenom molnen, men även då går det inte att se bottnen. En gång trampade jag på någon döings arm så den gick av. Det lät nästan som en gren som bryts.
Jag huttrar till lite när vattnet når min midja och tar sedan ett par djupa andetag för att lättare stå ut.
Sedan kastar jag mig ner i vattnet. Jag är noga med att inte hamna med huvudet under ytan. Man vet aldrig vad som kan ligga och lura där under.
Jag har en vattenavstötande påse som min fru sydde av en regnrock som jag hittat på en död polis. Ganska ovanligt här ute.
Poliser brukar inte åka ut hit. Han åkte i vart fall inte hem igen.
Jag ser en båt på avstånd. Man vet aldrig om det är någon farlig eller från Hexagonen. Jag ligger stilla och håller mig nära ett nedfallet granitblock i ett av dess armeringsjärn.
Båten ska inte åt mitt håll så jag fortsätter sedan. Vattnet ligger tungt på mig, nästan som om det försöker dränka mig. Det är många som dör här i vattnet. Jag är en av de som klarat sig. Än så länge.
Vattnet kommer in i mina öron och jag får blåsa ut hela tiden för att hindra det från att fylla mina näsborrar eller min mun. Det stinker. Luktar som en gammal skämd matbit. Danilo säger att det är för att vattnet står stilla. Han säger att ute på havet luktar vatten friskt.
Låter som ett skämt, men Danilo har varit sjöman en gång i tiden. Fast han brukar ljuga om annat å andra sidan.
Jag ser det lilla huset med tre våningar. Det är delvis raserat vilket har gjort att det fått namnet "tornet", givet på grund av hur det ser ut numera. Där finns en liten trappa upp som jag använder mig av.
Jag skakar av mig den värstan vätan, nästan som en hund och smyger sedan iväg.
De flesta vet att han håller till här. Redtjev alltså. Han har hållit till här ända sedan jag var ett barn. Konstigt nog verkar han inte äldre nu än vad han var då och jag vet att min mormor pratade om honom.
Ikväll är det ganska många här, men jag är vän med Redtjev och släpps in av hans store vän Milos. Där inne brinner en lite eld och jag går genast dit och värmer händerna samtidigt som Milos tar min väska och ger den till Redtjev.
Redtjev med sin tjocka mustasch och orakade kinder tittar snabbt ner i den och jag ser på leendet att han är glatt överraskad.
"Inte dåligt Niklos! Ska du ha en specialbehandling av Krishtina för hälften av det eller? Resten räcker som betalning för det vanliga."
Jag vänder på huvudet och ser hur Krishtina sitter på en pall. Hennes utmärglade ansikte ler lite blygt mot mig och hon särar på benen för att visa sina godsaker.
"Nej tack," säger jag efter en mycket lång stund. "Fyll det med det vanliga, dubbelt upp då eftersom du sa att det var värt såpass mycket."
"Det vanliga, ska bli" säger Redtjev och ger påsen till Milos som går in i bakrummet och tömmer ut innehållet där. Sedan hör jag hur han stoppar påsen full med det jag ska ha. Han återvänder och ger den tillbaka till mig och jag tittar i för att försäkra mig om att jag fått allt jag ska ha. Sedan nickar jag mot Redtjev, ler snabbt mot Krishtina och klappar Milos på axeln innan jag beger mig hem igen.
Tänk vad det ska krävas bara för att få fatt i lite mat åt sina barn.[i/]
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
