Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Bentoni, part IV - 2007-05-09 16:19
Har ni någonsin vaknat till ljudet av hanen på en revolver som spänns tillbaka?
Om inte så finns det inte ord i hela världen för att förklara hur känslan i magen är. Det är som när man känner på kaffepannan, utan att tänka sig för bara för att se om den är varm och får en påminnelse om vad man bara inte gör här i livet. En av de sakerna är att man inte berättar för en billig slyna att man dödat två poliser och sedan går och lägger sig för att sova i hennes soffa.
Det var den känslan jag vaknade till där morgonen efter. Kallt stål rakt i nunan. En ful djälev som stod och flinade mot mig. Bakfyllla har alltid ett sätt att visa allt från den värsta sidan, men inget klarar av att förvärra en sådan situation.
”Bentoni?”
Det var allt han sa. Vad fan trodde han att jag skulle svara på det?
”Ja.”
”Jag har dåliga nyheter, biffen. Du ska avverkas.”
Han pratade som filurerna gör på matiné och han var alldeles för självsäker för att egentligen veta vad han sysslade med. Det var det som gav mig nytt hopp.
”Jag förstår. Till slut kommer ens synder ikapp.” sa jag och unf´drade om jag fick sätta mig upp. Han nickade och tog ett steg bakåt. Inte tillräckligt. Han stod för nära, men han var så säker på sig själv att jag bara var tvungen att leka lite med honom.
”Du är mindre än vad du beskrivs som.” sa han.
Jag ryckte på axlarna och sträckte mig frågande mot cigaretterna. Han ryckte nonchalant på axlarna och verkade inte bry sig. Revolvern riktad mot mitt ansikte.
”Folk överdriver allt med mig,” jag tände en cigarett, ”utom kvinns då.”
Han flinade. Vilken idiot. Sitta och konversera istället för att bara skjuta mig i sömnen. Han förtjänade en spark i röven och jag skulle ge honom en, men först skulle jag ta reda på ett och annat.
”Får jag veta vem som skickade dig? Vem är det nu som jag har gjort förbannad?” sa jag.
Han bara skakade på huvudet.
”Tyvärr, min gosse. Jag kan inte berätta det för dig.”
Jag kan bli ganska elak när man måste upprepa sig för folk och just den här typen var irriterande bara genom vem han var. Jag har dåligt tålamod, det sa morsan alltid. Tokiga tant, vad fan visste hon?
Rätt mycket skulle det visa sig.
Sparken kom bara av sig själv. Han vek sig dubbel och grep sig om juvelerna. Efter det hade jag inget val än att följa upp. Jag slog honom bakom örat och som för att liksom statuera ett exempel lyfte jag upp honom och hivade ut honom genom fönstret.
Efteråt kom jag på att det nog var lite överdrivet, men just då var jag så förbannad att jag inte lät något stoppa mig. Daeya skrek från hallen och rusade in på toaletten. Jag brukar normalt inte slugga kvinnor, men nu var jag så upparbetad att jag inte tänkte låta henne vara.
Jag sparkade in dörren och hon ramlade skrikande ner i badkaret.
Jag vet inte om jag såg det som någon slags möjlighet, men efter det var det bara som om jag handlade på instinkt.
Jag pressade ner henne i badkaret och drog igång det kalla vattnet. Jag fick inte i proppen så istället pressade jag ner hennes huvud så att det fick fungera som stopp för vattnet. Hon kämpade emot och revs och skrev och svor, men jag kunde inte ha släppt henne då om jag ens ville.
Djävlar vad elak man kan bli på bakfyllan.
Jag promenerade ut på gatan där idioten låg med armar och ben i onaturliga vinklar. Helst hade jag velat leta igenom hans fickor för att se vem han var, men det hade börjat samlas en del folk där för att försöka ta reda på vad som hade hänt och en del andra hoppfulla delade nog mina önskningar om den dödes fickor.
Jag höll mig nära och kikade på polisen när de tog upp vittnesmål. När kriminalaren kom dit smög jag runt kvarteret och lyssnade på dem.
”...förbannad djävla röra. Bokstavligt talat.” sa den uniformerade polisen.
”Ja det kan man ju säga. Har ni fått tag på någon som såg något?” sa kriminalaren.
”Ja, men mest grannar och fyllon. Ingen som kunde svara på hur han hamnade här. Ja inte mer än målande beskrivningar i alla fall.”
”Inte det nej...” suckade kriminalaren.
Tystnad.
”Vet vi vem han är?” fortsatte han.
”Ja, enligt medborgarpasset heter han Fiemax Brüdd. Mer än så vet jag inte. Hyresvärden säger att det inte bor någon sådan i byggnaden. Vi har folk som kontrollerar den uppgiften med övriga hyresvärdar här i området.” sa uniformen.
”Jaha... ja det var ju bra att vi vet vem han är...” började kriminalaren men då gick jag.
Jag hade ett namn så jag behövde inte mycket mer, tyckte jag. Nu behövde jag bara ta reda på vem Brüdd arbetar åt så skulle den djäveln nog leda mig till Michas mördare.
Ja, det var åtminstone vad jag trodde.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
Det är inte helt utan klyschor, men det är perfekt i sin stil. Mycket manligt, och rätt så förtjusande också. (: Stämningen är konsekvent och, ja, stämningsfull, härlig viss-typ-av-Noir-känsla!
