Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
- 2007-05-12 10:51
Jag är ingen förlåtande själ. Jag önskar alla i min närhet den egenskapen, men själv är jag full av oläkta sår, sår som förvisso luktar så mycket att jag vant mig vid stanken, sår som blött så kraftigt att jag inte har blod kvar att blöda längre. Någon gång blir det ärr av dem. Men de kommer alltid vara kvar. Jag önskar att jag kunde förlåta. Kanske är det staden som gör att jag ser det som lönlöst. Det är så mörkt här... Regnet berättar liksom för en, att förlåtelse är lönlöst – och ibland undrar jag om jag inte skulle slå honom lika blodig igen, om jag faktiskt fann honom vid liv. Jag är ingen förlåtande själ. Mörker gör ingen förlåtande. Mörker gör ingen förlåten.
Kapitel 1, Om släkten Bolgov och min barndom
Min faders namn var Zvonko Krizchian Bolgov, han lever inte längre. En gång när jag stod och diskade, så sade han: ”Tito, jag är inte din far, men jag älskar dig ändå.” Jag blev så mållös att jag tappade tallriken och den gick i kras. Då gav han mig en örfil.
Jag vet inte om jag tror på det han sade den gången. Jag vet heller inte om det är för att jag inte vill tro annat, eller om jag inte kan, som jag inte tror det. Min egen tes är att han sade så för att han var rädd för att vara min fader. Jag har varit moderslös så länge jag kan minnas, men min fader träffade andra kvinnor flitigt. Kanske var han rädd för att konfronteras med sanningen, det var han alltid. Han fick mycket stryk, men söp bort sina sår. Jag vet ännu inte vilka som slog honom, eller varför. När han var vid livet, frågade jag knappt mig själv – det var något så naturligt att jag inte brydde mig om att min far fick det också. Hans blåmärken och svullnader var ju likadana som mina, så varför oroa sig? Det kanske gick i släkten. Min farbror var liksom min farfar tandlös, med skillnaden att han bara var 25 år när han fick sin sista utslagen, och min farfar tappade sin sista, vid 70-årsåldern. De var båda hyggliga. Farfar Krizchian var stor och tjock, hade ett yvigt vitt skägg och luktade tobak och sprit. Vad jag förstår var han utfattig och någon gång nämnde min far att han varit spelberoende, men han var ändå alltid propert klädd, i ett strikt, lite ålderdomligt men ändock förtjusande korrekt mode. Han var mån om anständigheten. Han är den enda som jag säkert vet gav far stryk. Två gånger under de många gånger han kom och hälsade på oss så vred han om sin sons arm och vrålade om sprit. En gång när far bad honom att dra åt helvete så tryckte min farfar ned hans huvud och knäade honom i ansiktet så att läppen sprack. Suget efter sprit förde han vidare till båda sina söner. Han var ganska finsmakig och vilken blaska som helst dög inte. Känsla för kvalitet och anständighet, dygd och viljan att ge ett respektabelt intryck, kännetecknade min farfar. Han var trettio år äldre än far, som var sju år äldre än min farbror och tjugoåtta år äldre än mig. Farmor träffade jag aldrig. Min far pratade om henne än hel del, och farfar talade alltid henne med värme i rösten, men hon var hemmafru och lämnade aldrig min farfars hem, och eftersom de bodde i en stadsdel långt borta så sprang jag aldrig och hälsade på henne. Hon dog när jag var åtta år. Min farmor och min farfar hade också en dotter, som var ett år äldre än min far, men henne pratade man aldrig om, aldrig ens på fyllan. De hade också funnits en tredje son (ja, egentligen var han son nummer två), men han hade dött några månader efter min farbrors födelse.
Om förhållandet min far och farfar emellan var en smula kyligt så var min fars relation med sin lillebror mer hjärtlig. De var ganska lika. Båda stora och bredaxlade. De var lika starka och båda två hade kraftig skäggväxt redan som unga. Men de flesta likheter satt på insidan. De var passionerade, våldsbenägna, var lätt giriga, svek aldrig varandra även om de förde många andra bakom ljuset, var båda mycket måna om sin manliga stolthet och behandlade ärligt talat kvinnor på ett sätt som jag inte alls ser upp till. De var inga förlåtande själar. Inte de heller. Farbror Aczl Tièus Bolgov var också ganska fåfäng, lite som farfar, och är ännu idag mycket mån om sin redan då mycket välvuxna, yviga mustasch. På det hela taget var åtminstone alla mina manliga släktingar på fars sida, i släkten Bolgov, tämligen stolta, arroganta, lätt fåfänga och med en ganska stor pengalystenhet (eller åtminstone strävan efter ett respektabelt intryck), ganska sluga och tämligen misstänksamma. Min far gick på en statlig skola och var föraktfull mot obildat pack, vilket ibland kunde göra att den buffliga broderskärleken han och Aczl emellan utmynnade i ganska hätska samtal. Aczl gick av någon anledning inte i skolan, kanske hade min farfars någon gång kraftigt försämrade ekonomi med saken att göra. Jag tror inte heller att Aczl och farfar gillade varandra särskilt mycket.
Jag har inte många minnen från min barndom. De har suddats ut med årens lopp, flutit ut i dimma... Jag minns slagen tydligt, och jag kommer aldrig förlåta honom för dem. Min far var alltså barägare, ägde ett urgammalt ställe som sedan urminnes tider burit namnet Städet. Det var byggt i sten, men inredningen var modern och i trä. Det var ingen stor krog, men min far var en mycket duktig affärsman. Den lilla välkända skylten, som i regn och rusk alltid välkomnade de många som passerade förbi ute på Charlovsgatan med sitt ”Städet – Stans Bästa Järn!”. Det fanns en ganska stor, trogen stamkundsskara. Trots att de blev välkomnade med en stor lögn så trivdes folk bra i den rökiga källarlokalen, med de höga stenvalven i taken och den lilla trånga trappen upp till marknivå. När jag var liten var jag rädd för porträttet på General Taszparunskiy som satt på väggen bakom bardisken. Han såg ut som pappa Zvonko men ändå inte, vilket skrämde mig. Jag har aldrig riktigt litat på andra fadersgestalter, kanske varit rädd.
Nere på Städet fanns det i alla fall en sorts underlig trygghet, och jag lämnade nästan aldrig dess sömnigt upplysta lokal. Jag började duka av efter de sista gästerna när jag var runt tre år. Mitt allra första minne är hur jag luktar på ett halvtomt ölglas. Jag minns att det luktade illa och att jag hällde ut det som var kvar. Jag minns inte om far såg mig. När jag var ungefär fyra, fem, så städade jag ofta. Jobbat och arbetat har jag gjort i hela mitt liv, och ständigt blivit drillad. Jag är en mästare på att ta order, något jag lärde mig där, och det är därför jag lever. Lustigt, hur en sak som skänkt en så mycket smärta också kan rädda en sådär, gång efter gång.
Det vore ingen stor sak att räkna de gånger jag såg Sandukar, innan jag började i skolan. Ytterst sällan lämnade jag byggnaden. Min far tog mig med till skräddaren några gånger, en gång gick vi på bio tillsammans, det var när jag var åtta och farmor hade dött. Pappa Zvonko grät inte, men han höll om mig när huvudpersonens älskade drunknade. Jag kommer inte ihåg mer av filmen, men omfamningen minns jag, liksom jag minns att jag tyckte det var roligt alltsammans.
Jämte far och mig jobbade en barflicka också på Städet. Barflickan hette Ceða Iljuva och var bara tretton späda år när jag var fem. Hennes far var en major långt, långt borta, och tillsammans med sin förfärligt unga moder hade hon fyra yngre barn att försörja. Hon var intelligent, idog och mycket målmedveten. Min far gav henne tillåtelse att ge mig stryk, vilket var en stor hedersbetygelse. Hon utnyttjade det givetvis och jag fick ofta känna på hennes rungande örfilar. Det var framförallt senare hon skulle komma att forma mitt liv.
Jag tror att hon fick mycket stryk själv. Hon hade en tvillingbror, eller om han var ett år äldre, som var bland det vidrigaste man kan tänka sig. Han hade tagit över faderns roll och styrde och ställde över både sin mor och sina yngre syskon. Far lurade honom en gång att köpa en svindyr vodka, när han var runt sexton år gammal, efter att ha betygat att ”den här är bara för stora, starka karlar”. Ynglingen – lika späd som sin syster – köpte flaskan direkt, men min far var i alla fall hygglig nog att ge Ceða halva vinsten. Jag hade dåligt samvete i flera veckor efteråt för den där vodkaflaskan, och skämdes lite för min lurendrejare till fader. Tack vare sådana saker gick vi dock runt och mer därtill. Han köpte en present till mig varje gång jag hade födelsedag. En födelsedag har fastnat särskilt i mitt minne.
När jag fyllde tio år hade jag nämligen totalt glömt bort att det skulle ske. Inte höll jag reda på dagarna som kom och gick. När jag vaknade den morgonen hade jag ingen aning om att det var den elfte oktober, och därmed min födelsedag. Far visade heller inte att det var något speciellt med dagen. Jag minns att Ceða, nu 18 år och vacker som en ros, hade en särskilt vacker klänning på sig den dagen, men annars var det en vanlig dag. Jag sopade, diskade, serverade och donade fram till klockan fem på kvällen, då min far plötsligt kom fram till mig och röt: ”Titus! Kom med här!” Han lät mycket sträng och bar genast iväg mig under armen, som han brukade göra när jag skulle få stryk. Jag var ganska storvuxen vid det laget, och även om min fader var lika kraftig som alltid, hade han börjat få dålig rygg och rökningen hade börjat göra hans andning tung, men han bet ihop medan han släpade iväg mig till rummet bakom bardisken. Han satte hårt ned mig på en stol vid ett litet bord. ”Stanna där!”, röt han åt mig. Sedan gick han ut. Jag väntade på att han skulle komma tillbaka. Istället hörde jag hur sorlet tystnade där ute. Plötsligt fick jag höra ett blåsinstrument tuta och någon som trummade. Sekunderna efteråt föll en kraftig manskör in och sjöng. Därefter slogs dörren upp igen och min fader kom tillbaka, sjungande för full hals och med ett paket omslaget i brunt, tjockt papper i sina händer. Han hade en stor cigarr i mungipan, och bar förutom paketet en stor, ångande tallrik. Strax efteråt kom Ceða, bärandes på en röd duk och ett ljus. Innan jag ens hann häpna så var bordet dukat och sången avslutades med ett rungande: ”Hurra!”
Jag rökte tre cigarrer den kvällen, och min fader tog in ett par gamla gubbar intill detta rum, den ena med ett gammalt dragspel och den andra med ett stort mässingsblås. Han lämnade inte min sida och de sjöng för mig hela kvällen. Vi spelade kort som stora karlar och far bjöd mig och herrarna på så mycket alkohol vi ville ha (de ville ha mer än jag), och drack hjärtligt själv. Paketet innehöll en vinflaska som skulle lagras. Jag spydde framåt kvällen men blev tröstad av min fulla pappa. Det var första gången det gick upp för mig att han nog brydde sig. Jag har sett hur karlar – speciellt fäder – blir när de blir fulla, men han klappade om mig och lugnade mig. Vi spelade kort igen och han vann en del pengar av dragspelaren, som han gav till mig. Jag somnade någon gång vid midnatt. Ett vagt minne av att min fader upptäckte att dragspelaren nära på stulit vinflaskan infinner sig också. Pappa Zvonko lär ha svurit som en galning.
Min far talade ofta och mycket om att det skulle bli en rekorderlig karl av mig, och att jag skulle gå i den finaste skolan i staden, precis som han gjort. Nå, skola i alla fall – jag vet inte om man kan säga att det var den finaste i staden, men kostade gjorde den. Min fader lade undan många pengar för att kunna finansiera min skolgång, och vi planerade den mycket, ändå kom det lite som en chock när det faktiskt bestämdes att jag skulle börja på hösten nästa år. Vi fick jobba mycket hårt under sommaren för att ha råd med det hela och därför hade jag också lite tid att faktiskt tänka på det hela. En kall klump i magen började växa fram, allt medan jag märkte hur min hjärna spolade bort mer och mer av det min fader lärt mig på förhand. När jag raskt skickades iväg i en väntande taxibil därutanför, var jag skräck- och lamslagen. Jag minns att jag knappt mindes vad man studerade på skolan. Mitt starkaste minne från tiden innan min avfärd blev istället att min far drack mer än vanligt för att dämpa sorgen över att jag skulle fara ”ut i världen och bli stora karln”, och att han var magsjuk dagen innan jag åkte. Han var grön i ansiktet när jag gav mig av, efter att ha tvingat sig själv upp för att packa. Var femte minut stärkte han sig med en jungfru starkt och han var berusad när jag tog avsked från honom. Han grät mot min axel som ett litet barn innan han vacklade ned till krogen igen. Det var kanske därför jag var skräckslagen. Pappa Zvonko var en passionerad man men brukade inte gråta.
|
|
|
|
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
- 2007-05-12 11:07
Kapitel 2, De nya världarna
Taxichauffören rökte cigarett, var lugn och världsvan och mumlade mellan cigaretterna om ”förbaskat regn” och ”het slyna” och ”förbannade jävla bildåre”. Vi pratade inte mycket. Själv satt jag bara darrande i baksätet och frös. Jag såg en gammal värld passera och avlida under grymma plågor framför mina ögon. Såg en ny värld födas. Det var inget vackert barn, och ja, det hällregnade när jag blev avsläppt utanför ett par stora grindar i ett finare område. Vi hade kört i en och en halv timme. Jag var fortfarande livrädd. Livrädd, för att jag inte visste var jag skulle. Jag visste inte då, att platsen på skolan fyra år senare skulle sätta mig i samma sits. Den gången skulle jag vara på norrut, med blodiga händer...
Maksimillianska Skolan var en slottsbyggnad, omgärdad av runda murar. Framför det lilla slottet låg en gårdsplan, med en grusgång från den ståtliga trappen och ut mot gallergrinden. Grusgången delade sig i två runt en liten gräsplätt vari en fontän stod. Den sprutade aldrig vatten, men var mycket vacker. De båda grusgångarna förenades igen efter rundvägen runt detta monument. Bakom slottet fanns en till, cirkelrund slottsgård, omgärdad av mindre hus. Utifrån var det vackert, både bildligt och bokstavligt, men även om det var lika vackert på insidan, rent bokstavligt, så gällde inte detta även bildligt. Jag anade något ruttet så fort jag blev utsläppt ur taxibilen.
Det dröjde en minut, och jag stod ensam och huttrade i det iskalla höstregnet som strilade ned från den vita himmelen, grävde lite med mina sko i kanten av en vattenpöl som hade bildats i en av grusgångarna och kastade oroligt blickar bakåt, som för att se om inte taxichauffören vinkade in mig igen, erbjöd mig att lämna stället och åka hem. Men han hade redan stuckit sin väg. Då öppnades slottsdörren och en äldre man med strikt utseende, stränga (glas)ögon och ett paraply fattat i ett järngrepp i en av sina handskbeklädda händer granskade mig med vass blick. Jag stod där en liten stund innan jag förstod att jag skulle komma in. Jag sprang raskt in.
Det var först sex meter in i hallen som jag svimmade. Stressen, rädslan, känslan av att vara övergiven, kölden och regnet, allt detta ledde mig in på en febrigt dimmig avigstig som jag sedan inte kunde lämna på en och en halv vecka. Jag minns inget av tiden, men minns att skolsköterskan berättade för mig efter min tio dagar långa sjukdomsperiod att jag skulle få slita för att komma ikapp. Det var sanning, idel sanning.
Maksimillianska Skolan. En fin skola. Ingen stor en, men med hög standard. 120 elever, alla pojkar, bodde i småhusen, fördelade på sex årskurser med 11-åringar i första, 12-åringar i andra, 13-åringar i tredje, 14-åringar i fjärde, 15-åringar i femte och 16-åringar i sjätte. Varje årskurs bestod sedan av två klasser, med tio elever i varje klass. Det var fler i min ålder än jag träffat i hela mitt liv. Även om det dröjde innan jag fick se dem.
Traditionsenligt rådde rivalitet mellan de två klasserna i varje årskurs, som på pojkars vis försökte hävda sig mot varandra och få den ”andra sidan” att framstå som löjlig och gärna omanlig. Lojalitet var stark i den egna klassen och en för alla, alla för en, var inte att ta i. Därför kom min sjukdom mycket olyckligt. Jag har ofta funderat på om det var den som gjorde att min skolgång blev som den blev, och kan faktiskt konstatera att den antagligen är den minsta gemensamma nämnaren. Jag blev ofta sjuk som barn och det var egentligen inte konstigt att jag blev det nu också. Men det fick en helt annan konsekvens här, än det fick där hemma. Jag fick inte bara stryk av lärarna, som jag brukade få stryk av far, för att jag missade viktigt arbete – jag blev också utfryst av mina klasskamrater. En klen unge som kom in en och en halv vecka senare än alla andra, som, viskades det ibland, hade epilepsi och hade kommit in dreglande, rullande med ögonen och tjutande som en vadajersk bergaulv. De var en grupp och de var därför inte rädda. Det var intelligenta pojkar, de flesta i denna skola, och de var också svidande bra på att subtilt lämna mig utanför, bortanför. Alla klasser hade ett sovrum var, och man delade ett litet sällskapsrum med den andra klassen i årskursen. Jag blev tilldelad den sämsta sovplatsen – den var placerad så att det var mycket långt från den både värmande och upplysande ljuskällan, som spred både hjälpmedel till sentida pluggande och värme. Det drog dessutom från dörren, eftersom jag var närmast, och jag vaknade alltid en och en halv timme tidigare än alla andra när städerskan gick fram därute. Dessutom var jag tvungen att lägga mig sist varje afton, eftersom jag annars ändå skulle bli väckt av dörren. Den gnisslade mig precis i örat.
Det tog tid att lära sig. Under den tiden lärde jag mig att jag var en vekling, men det bekom mig inte nämnvärt. Jag var en av de fyra längsta i klassen, och även om jag var mager så var jag stark och uthållig, och mycket enträgen. Värre var då, att jag blev betraktad som dum i huvudet. Jag visste mindre än alla andra. De hade nästan alla haft privatlärare – förvisso brukade jag få lära mig av både pappa Zvonko, farfar Krizchian och farbror Aczl, men det var inget emot den systematiska privatlärarundervisningen de flesta rikemanselever (det vill säga – nästan alla) fått under flera års tid. Jag skattar mig själv lycklig som gick i en skola som inte inriktade sig på ren matematik och dylika konster. Det var inte för inte som min far aldrig lät mig sköta räkenskaperna, trots att han ansåg att det var ofantligt tråkigt (utom ibland, när det gick särskilt bra för oss). Istället läste vi ämnen som administration, ekonomi (mest teori, praktisk ekonomi är jag som sagt inget underbarn inom), historia, juridik, psykologi (mitt favoritämne) och, faktiskt, en hel del religion, samt en smula geografi. Det tog mig länge att komma ikapp, men när jag väl förstått grunderna flöt allting på som ett rinnande vatten.
Men, jag var klassens idiot. En fåne. Stor och dum, tänkte nog det flesta. Jag kommer knappast att förlåta dem, då hade jag det inte ens i tankarna. Jag hatade dem varje sekund, även när jag sov drömde jag om hat. Det var ingen rolig period. Människan är inte skapad för att hata, och, som vi också fick lära oss på psykologin, är självhat ofta en orsak till att hata andra. För mig var det nog vice versa. Det var en ny erfarenhet för mig, en ny värld, och medan jag växte och började gå ifrån min tid som liten pojke och närma mig mannaår, så fyllde mig också krigslust och våldsamma aggressioner. Första gången jag slog till en pojke var en vecka efter min tolvårsdag. Det var ingen stor sak egentligen. Han klagade på att han inte kunde sova, för att jag huttrade. Jag reste mig snabbt upp, morrade i det närmast, gick raskt fram till hans säng och planterade min hårda, beniga näve i hans bröstben. Därefter gick jag och lade mig igen. Han var tyst en stund, sedan smög han ut och var borta en halvtimme. Jag vet inte vad han gjorde. Grät? Troligt. De flesta som blev slagna grät. Att grina för smärta hade vi alla vuxit ifrån, men vem som helst som tar slag mår dåligt av det. Det handlar inte alls om fysisk plåga.
Ditintills hade utfrysningen ofta pågått mitt under lärarnas näsor, öppet på lektionerna var man elak mot mig. Olyckligt nog, blev mitt slag en förbättring på detta. Nästa dag kom nämligen rektorn in på en lektion och bad att få tala med mig och den slagne eleven. Jag trodde allvarligt, medan jag följde rektorn, att jag skulle bli relegerad. Pojken som gick bredvid mig var röd i ansiktet, men gick antagligen inte i samma tankar. Som alltid, var den jag oroade mig minst för mig själv. Det som gjorde ont var att min far skulle bli så ledsen, så arg, så besviken...
Nu blev det inte så, utan till en början verkade samtalet med rektorn ge hopp om en nya, bättre era. Det blev helt klart en ny, men konsekvenserna blev inte dem man kunde hoppats på.
Rektorn såg vi i matsalen varje dag. Han var en gammal krigshjälte, ganska strikt. Han saknade sina högra hand och gick stödd av en käpp, gravt halt. Tillika bar han en alltid en monokel för sitt ena öga, eftersom han fått det (sades det) uppätet av maskar ute i fält. Hans grova ansikte var ett rutnät av fina och mindre fina ärr. Dessa sträckte sig också upp på hans kala hjässa. Han hade en något underlig skäggväxt – han var alltså skallig på huvudet, men håret växte i enormt tjocka, grova hårskogar runt hans öron, och letade sig neråt, lika tjockt och ogenomträngligt när det tonade ut i massiva polisonger, som varit delar av ett praktfullt helskägg om han inte saknat hår på hakan. Hans ögonbryn var av samma kaliber, liksom hans mustasch. Trots sitt ohyggliga utseende omgavs han av en aura av yttersta värdighet, och var mycket respekterad. För det första var han, trots sin krumma rygg, kolossalt lång, närmare 195 cm, och den imponerande krage som bar upp hans utav kriget skadade nacke skänkte något ytterligare till hans utseende. Han bar svart rock, knäppt med guldknappat, en försilvrad hand tjänade som glamorös protes och hans käppknopp var belagd med det mest glänsande guld. Det enda ögat var skarpt och hade en genomträngande blick, i en ton som tycktes skifta mellan mörkaste grå och svart. Tillsammans med hans militära auktoritet, hans hårda, kraftfulla stämma och hans i det närmaste övernaturligt slipade intellekt gjorde att han inte var någon man sade sig upp mot. Kort sagt var rektor och fd överste löjtnant Zedrak Pollovskos en kraftkarl.
I alla avseenden var det alltså inte för inte som jag blev lite nervös när jag följde med honom upp längs trapporna till hans kontor, med min plågoande och nyblivna slagpåse i följe. Men, jag hade inte talat med Rektor Pollovskos förut, hade jag gjort det hade jag varit mindre rädd. Han tycktes gilla mig, även om han var sträng. När jag steg in på hans rum blev vi tillsagda att sätta oss ned. Vi gjorde det. Första gången jag lydde order från en officer, men långt ifrån sista. Hursomhelst.
”Bolgov, om jag har förstått saken rätt, har du slagit Felzki?” Jag visste inte att han hette det i efternamn. Felzki? En fin familj, hade jag hört en lärare säga en gång. Mitt svar dröjde men när han spände ögat i mig så svalde jag och hostade fram: ”Ja... jo, rektorn, jag... Det var inte meningen, rektorn. Jag försäkrar.” Pollovskos viftade lätt med sina vassa näsborrar. ”Du slog honom inte med avsikt, menar du, unge man?” Jag slog generat ned blicken. Efter en stund sade jag (trots att det började gå åt fel riktning för min följeslagare, Felzki, satt han ännu tyst): ”Ja, alltså, det var väl en medveten handling, rektorn. Men det var inte meningen att skada honom.” ”Så varför slog du honom, Bolgov?”, sade rektorn skarpt. ”Tja... Han... Jag frös, och han klagade på att det lät när jag huttrade.” Återigen, näsvingar som viftade frenetiskt. Hade det varit i en annan situation hade det nästan varit komiskt, men jag var fortfarande rädd. Dessutom tyckte jag att det var obehagligt att unge Felzki satt och stirrade ned i bordet, röd i ansiktet. Jag vet inte om det var mig eller rektorn han var rädd för, men det skrämde mig en smula. Fortfarande idag skräms jag av att råka fatta medkänsla för en plågoande, kanske just för att det ofta har hänt mig. Det kommer naturligt, när man alltid haft just sådana, kombinerat med en vilja att trösta och se att andra har det bra. Jag har hellre en rå motståndare utan heder alls, än en ärkefiende som faktiskt kämpar för samma sak som jag och inte är värre, bara annorlunda. Eller kanske inte ens det.
”Så, Felzki. Det är bäst att du och dina kamrater tar er i kragen och låter Bolgov vara i fred. Eller, släpper in honom i ert lilla gäng, där han hör hemma. Jag kan inte tänka mig att Bolgov slog dig enbart för den här lilla petitessen. Då vore det inte första gången.” Jag ryckte till och såg Felzki göra detsamma. Det hela hade plötsligt vänts. Men så... ”Men... det är inte första gången, rektorn! Han slår oss ofta!” Det blev en liten mycket tryckt tystnad, jag själv var allt för häpen för att säga någonting. Men rektorns näsvingar fladdrade till och en knivskarp stämma genomborrade tystnaden. ”Felzki, passa dig. Jag kommer aldrig kunna lita på någon som ljuger. Så händer det här igen, så finns det en överhängande risk att jag inte ens tar med Bolgov hit, annat än i det fall han väldigt gärna skulle vilja se dig skällas ut. Dumma Felzki.” Jag kände ett sting i magen vid det sista, av blandad förtjusning och den där dumma medkänslan jag dras med. ”Ni kan gå” – rektorn vinkade med handen – och vi gick.
En ny period. Och jag lärde mig att våld löser problem. Utfrysningen kröp undan från lektionerna, och efter snart två år på skolan kunde jag nu äntligen få ut fullt ut av undervisningen – jag lärde mig mer än någonsin. Men när ingen såg på, fortsatte det hela, och jag föll för deras förbannade provokationer och använde våldet som en utväg. Den hade tjänat som en förut. Jag bet ifrån varje gång jag ansåg mig förorättad.
Under hela denna tid, hade jag åkt hem en helg varje månad, vanligtvis den sista. Varje gång fick jag stryk av min fader, som verkade förlora mer och mer av sitt goda humör. I mina ögon tycktes han åldras för varje gång jag såg honom – kanske för att jag själv växte och han därmed krympte för mig. Han var bitter, tvär och luktade sprit för jämnan, tycktes ledsen och arg över mina dåliga skolresultat. Det var först nu som jag övervägde att slå tillbaka. Jag gjorde det aldrig, men var mer och mer trotsig emot honom. I taxibilen på väg tillbaka ångrade jag mig aldrig, ville själv ha förlåtelse – honom tänkte jag inte förlåta. Jag började förstå våldets sanna innebörd, men innan jag faktiskt hann få övertaget, göra mig till boss över klassen, så slog de tillbaka. Det kom ganska plötsligt, men hela tiden dolt. De hade låtit mig vara ett tag, sedan spöade de upp mig. Rejält. Samma scenario följde gång på gång. Efter två månader tvingades jag ligga i sjuksäng i två dagar, och missade ett viktigt prov vilket gjorde att mina betyg blev usla det året, mitt andra år i skolan. Jag var 12 år, skulle fylla 13, och var fylld av frustration över min situation.
När jag kom tillbaka, utförde jag min första misshandel. Det var Felzki, som jag hade slagit en gång. Vi två var störst i klassen, men Felzki var inte så benägen till våld. Istället var han särdeles uppfinningsrik med andra sätt att plåga mig på. Jag minns inte direkt vad droppen var denna gång, men jag minns tydligt... Jag tog tag i hans skuldra, drog honom åt sidan in i en vägg samtidigt som jag gav honom en höger i magens sidotrakter, alldeles vid något organ, jag kunde höra hur han kved samtidigt som han föll omkull. Sekunden därpå slet jag upp honom igen och slog honom hårt i ansiktet, strax under ögat, innan jag knäade hans axel ur led när han var halvvägs nere på marken. Jag tog tag i honom i en björnkram runt huvudet. Han sprattlade mer armarna. Det var då det gick upp för mig att jag höll på att döda honom, en annan människa, och jag släppte honom. Jag gick därifrån utan ett ord. Nästa dag kom rektorn in igen. Han bad att få tala med ”Felzki och Bolgov”.
Det var läsårets näst sista dag. Felzki hade blåmärken och såg slagen ut, han mådde dåligt men gick sammanbitet upp. Han var röd i ansiktet under vägen till rektorn. Jag kände ett knip av samvetskval på vägen dit. Jag ville be om förlåtelse.
|
|
|
|
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
- 2007-05-12 14:36
Kapitel 3, Den andre Titus
”Felzki. Jag trodde att det var slut med det här.” Rektorn synade honom kritiskt. Han rökte cigarett den här gången och såg gråare ut, hans tjocka hårtofsar hade sakta börjat glesna. ”Felzki, Felzki... Bolgov? Har du något att säga om det här?” Hade jag det? En hel del. Jag hade behövt prata. Framförallt hade jag behövt försonas med honom. Jag hade samvetskval en lång tid därefter. Jag skakade på huvudet, rädd. Rädd som alltid, en fegis. ”Nå, inte jag heller. Bolgov, jag vill inte att det här ska hända igen. Och Felzki, om inte det här är sista gången, måste jag tyvärr relegera dig. Du kan gå.” Jag fick en igenkännbar klump i magen. Skulle jag stanna kvar? Ville han att Felzki, översittar-Felzki, inte skulle se när han skällde ut mig? Felzki gick. Röd i ansiktet. Klumpen genomgick förändring, blev en klump av medlidande. ”Bolgov. Du har några gånger på dig. Jag gillar dig, pojk. Det skulle bli en bra soldat av dig. Du kan gå.”
Min första tanke var – döda honom. Jag visste inte varför, men min impuls var så stark att jag riktigt knöt näven. Klumpen av medlidande vred sig i magen. Hur kunde han låta mig gå fri? Jag bugade. ”Tack, rektorn.” Jag spydde inombords, men i själva verket gick jag bara lugnt därifrån och packade mina saker.
När jag kom hem fick jag veta att min farfar var sjuk. Far var borta, jag var förvirrad och skräckslagen, 13 år och mitt inne i den stormigaste puberteten. 21 år gamla Ceša Iljuva tog hand om mig. Jag var lugn, behärskad och något vuxnare när jag kom tillbaka till den fjärde årskursen. Jag fick också besked om att farfar var på bättringsvägen och att läkarna skaffat honom halvtannat år till att leva. Far träffade jag inte, och jag längtade heller inte efter honom. Kanske hade vi växt ifrån varandra.
Jag placerades i den andra klassen det året.
Jag tror på ondska. Det vill säga, jag tror inte på det i den mån att jag giver den min tilltro, men jag tror att den existerar. Den är så vanlig, ondskan, så att vi inte längre ser det lönt att kalla det ondska längre. Kan ett litet barn vara ont? Ja, det tror jag. Eller, jag tror att man kan forma ett barn till att följa ondskans väg. Vägar, ska sägas. Den finns i så många former. Vårt samhälle är genomsyrat av den. Den omsluter oss så pass, att det är svårare att hitta godhet än ondska. Därför måste du vara uppmärksam på godhet. Du ska inte förkasta en människa som har den i sig. Var rädd om den, för den är värdefull. Om du ser en glimt av godhet i dig själv, så lyssna till den, följer du den så har du gjort en god gärning. Det är knappast så att vi har en moralisk vågskål i våra hjärtan, för ibland är det svårt att säga vad som är rätt och fel. Det handlar väl mer om att hoppas. Hoppas att det är godhet du hör därinne, viska till dig.
Jag hoppas sannerligen att det inte var godhet som viskade till mig, fick mig att utföra de handlingar jag utförde under det år som skulle bli mitt sista. Om det var godhet, tror jag knappast att det är värt att bry sig alls, men eftersom jag tror mig ha sett den ofta senare, så hoppas jag fortfarande. Jag skriver ”det år som skulle bli mitt sista”. På ett sätt var det mitt sista år, mitt i bemärkelsen ”Titus Bolgov under denna tid”. Det var en annan Titus då. Jag har förändrats. Hoppas jag. Jag hoppas att jag har förändrats.
Det var ett mörkt år i mitt liv. Jag var vuxnare nu, och istället för en glödande het slagskämpe hade jag en iskall, hård fasad, brydde mig föga och slog alltid sammanbitet och utan att visa någonting. Jag minns inte om jag kände någonting heller. En känsla av att stå över de andra infann sig hos mig, för jag var nu både större, starkare, och enligt mig själv också mognare än de andra. Rektorn hade talat till mig, försäkrat mig om att mina nävar fick tala hur högljutt de ville. Jag var så förkrossande mycket bättre på att slåss än några av dessa små patetiska rikemanskräk att det var beklämmande, så gick mina tankegångar. Min nya klass – en klass jag lärts hata sedan jag började, som jag först tvingats hata för att jag sökte att bli accepterad, sedan hatat av mig själv bara för sakens skull. Jag brydde mig inte särskilt. De hatade mig, jag hatade dem, min gamla klass hatade mig för att jag var en förrädare och lärarna hatade mig för att de visste att jag var ett problembarn – även om jag inte uppförde mig illa på lektionerna (för nej, det gjorde jag inte, jag behöll samma känslokalla lugn året ut) så var ju blotta faktumet att jag tvingats byta klass en bekräftelse på att jag var en bråkstake.
Slag. När jag inte hade något att säga, för att jag inte ansåg det lönt, så slog jag. Rektorn gillade mig. Alla verkade veta det, ingen vågade säga något, och ingen vågade göra något. Ibland slog de tillbaka, jag har ett vagt minne av att jag både blev stött över att någon vågade sätta sig upp mot mig – jag var ju onåbar, stod över detta världsliga småbarnspatrask – samtidigt som jag tyckte att det var roande. De enda som jag egentligen slogs mot konstant, och i jämna matcher, var två pojkar i sjätte årskursen. De hade gjort det till en sport. Vi hade stor glädje av varandra – de var värdigt motstånd för mig, jag för dem. När jag kom tillbaka en gång på våren, efter att ha varit hemma en helg (och återigen förbittrats över min och min faders nu mycket sorgliga relation), var de båda relegerade.
Det var första gången jag tillät mig själv att bli ledsen på mycket länge. Jag blev förgrymmad, sårad och rosenrasande. Det var en klump i magen, inte av medlidande med dem utan med mig själv. För första gången sved ensamheten. Det gjorde mycket ont. Jag kände för första gången värken i kroppen efter min faders slag, som träffat mig med en sådan smak av bottenlös sorg att jag nu blev mörkrädd. Det hela var förstås mycket märkligt. Jag saknade dem, saknade slagen. De var på något sätt ett kontrakt på att de brydde sig, att någon brydde sig. De tog notis, tog parti, och tog ställning. För dem var jag varken luft, eller onåbar. Jag var en person, värd all respekt. Värd alla slag. Även saknaden efter min fader blev stor. Hatet över skolan sköljde över mig som en kall flodvåg, slog totalt omkull mig, kvävde mig och krossade mig under sin fruktansvärda tyngd. Det är få krafter som är så starka som hatet. Få står emot den.
Jag bad att få tala med rektorn. Förblindad som jag var minns jag inte vad jag tänkte säga till honom. Kanske tänkte jag tala på det språk han lärt mig att tala, med mina nu ständigt värkande knogar. Förmodligen visste jag inte ens då, jag ville bara träffa honom ansikte mot ansikte. Man sade till mig att rektorn tyvärr var dålig, och inte var anträffbar för tillfället. Återigen, på med ismasken. Inombords kokade jag av ilska. Inte anträffbar? Han hade inte rätt att vara svag nu. Han hade inte rätt att inte möta mig. Jag började hata honom för hans svaghet.
Det fanns stunder och glimtar då jag såg min sjukhet. Jag ville så gärna blunda, att jag kunde jobba hela nätter med skolarbete bara för att få begrava mig i något annat. Det var så jag klarade mig med godkända betyg det året. Det var ett under att jag inte dödade någon de sista dagarna. Ett under att jag inte dödade mig själv i mitt hat.
Jag är rädd för hat enda sedan den tiden. Jag vågar inte hata, rädd för hatets omänskliga styrka, att det ska svepa med mig igen.
|
|
|
|
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 | |
Öde: 38
|
- 2007-05-12 21:46
Fan, Hjalle! Du skriver så satans bra!
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
|
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
- 2007-05-13 12:25
Tack! 
Kapitel 4, Den renande skärselden
Vi fick lov och jag kunde pusta ut. Fjärde året var slut. Hatet gnagde mig ännu. När jag kom hem, möttes jag av min fader. Han såg friskare ut än på länge, och i ett par dagar försökte han återskapa våra goda band. Jag kunde inte förlåta honom, och min kalla fasad stötte bort honom. Han började slå mig igen. Jag svalde och tog emot, njöt närmast av det, men på natten kände jag värken i kroppen och ångrade mig. Varje natt i två veckor. Sedan slog jag tillbaka. Hårt, över munnen, som sprack ut i blod. Därefter slog han mig inte mer. Vi talade inte med varandra, drev endast krogen. Vi höll oss ifrån varandra. Farfar åkte åter in på sjukhus en vecka senare, och jag flyttade in i hans lägenhet så länge. Jag besökte inte farfar under hans sista tid. Det var farbror Aczl som kom och sade att han var död, tio dagar senare. Vi drack kaffe tillsammans och sade inte mycket till varandra, men när vi satt där så kom allt över mig. Jag grät inte, men bad snabbt min farbror att be min far om förlåtelse. Vi skakade hand på det. Han såg mycket allvarlig ut hela tiden, skämtlynnige farbror Aczl.
Två dagar innan det femte skolåret skulle börja var det begravning. Det var ett tjugotal personer där, mestadels hans syskon och hans ingifta släktingar. Jag fick låna en svart kostym av min farbror. Det var en stilla stund, men jag kunde knappt vara stilla. Jag sneglade på min fader. Han satt tre platser ifrån mig i kyrkan och grät. Hans näsa var röd och han luktade sprit lång väg. Prästens malande röst hörde jag inte. Det hela var över på någon timme. Farfar sänktes ned i en grav på kyrkogården, när min fader kom upp bakom mig. Jag kände spritlukten på lång väg, hörde hans rosslande andedräkt. ”Tito?” Jag vände mig om. ”Rektor Pollovskos är död.” Mer sade han inte. Jag såg på honom länge. Han såg på mig. Vi hade båda tomma blickar. Så mycket mer hade vi att säga varandra, men vi var tysta. Båda var rädda. Precis lika rädda som när vi tog avsked från varandra den där gången, fyra år tidigare. Vi ville både be om förlåtelse, men vi kunde inte. På nytt gick vi skillda vägar.
Han var död. Min iskalle far på skolan och min glödhete far där hemma, eller, på den plats som varit mitt hem. För det var sista gången jag såg min fader i livet. Han satte sig i en taxi på väg till Städet, jag satte mig i en taxi på väg till skolan. Jag kastade en blick bakåt, men såg bara hans taxibil svagt och skumt genom den regnvåta rutan.
På skolan var jag vilse, och minns knappt något av tiden. Jag hade glidit ifrån klassen och skolan för länge sedan, men nu var jag också rädd och utsatt. Min beskyddare var död. Jag var beredd att slåss till sista blodsdroppen för att fullfölja mitt näst sista år här, men det dröjde inte länge förrän det tog slut.
Det var dagen innan min födelsedag, den tionde oktober. Ingen hade rört mig hittils, jag sökte ensamhet och de andra behandlade mig som jag hade behandlat dem. Jag var återigen luft, och klumpen i magen växte sig starkare för varje dag. Den tionde oktober så mådde jag mycket dåligt och var nära att bli sjuk. Det var på natten och jag vacklade ut ur vår sovsal, ut på gårdsplanen, för att andas. Olyckligtvis var jag inte ensam där. Felzki stod och kysstes med en i kökspersonalen. Han blev röd i ansiktet, rodnade av genering och ilska. Jag var alldeles för matt för att säga något, och brydde mig egentligen inte särskilt. Eller? Ja, lite kanske. Lite var jag avundsjuk, men jag var svag. Han såg att jag var svag. ”Stick, Bolgov”, väste han. Jag höjde på ena ögonbrynet. ”Varför då?”, svarade jag. Nog visste jag varför. Men jag började gilla situationen. ”För att det är bäst så”, svarade Felzki. Jag tittade på honom, och gick och satte mig på en bänk. Han puttade bort kökshoran och gick med långa steg fram till mig. Han var lika stor som jag, men sämre på att slåss. Jag var dock svag. ”Bolgov, jag kommer att slå sönder dig.” Jag tittade på honom, lite förvirrad. ”Får du inte in det i din trånga skalle, Bolgov? Jag kommer att slå sönder dig, din dumme jävel.” Jag reste mig långsamt upp. Jag vajade lite lätt, yr i huvudet. Men mina nävar knöts. När jag ryckte på axlarna slog han mig hårt i magen. Sedan på käften. Han knäade mig någonstans på låret. Jag puttade bort honom men han gick till attack igen. Jag duckade och slog till honom hårt. Därefter var slagsmålet i full gång. Vi omfamnade varandra, slet och drog i varandras tröjor och skinn och slog, bet, sparkade, klöste och skallade. Vi var tysta, vi stod bara och matade på varandra skador. Ursinniga, sammanbitna som två rovdjur. Kvinnan sprang därifrån. I femton minuter. Jag var blodig och sönderslagen, han var blodig och sönderslagen, vi ångade av svett och huttrade av köld och var våta av den lätta dimman som letade sig fram över marken. Vi slog ur oss all vrede, all frustration och allt hat och när personal kom och ingrep var vi båda slut, sjönk ihop och in i medvetslöshet.
Både jag och Felzki fördes till sjukhus samma dag, har jag fått berättat för mig. Jag minns ingenting. Jag var sjuk och sönderslagen och febrigt medvetslös. Och jag kom aldrig tillbaka till skolan. Det sista jag såg av den var mina egna nävar som stod och hamrade mot ett blodigt ansikte, och hur lika blodiga nävar ursinnigt dunkade mot mitt. Jag var medvetslös hela min födelsedag och vaknade först den trettonde oktober, femton år gammal.
”Du är relegerad”, var det första jag hörde när jag vaknade. Det var en av lärarna som pratade. Jag blev kall i magen, lika förbannat kall som alltid. Inte för att jag blev relegerad. Jag blev bara rädd för att jag var på skolan igen – men när jag tittade mig omkring, såg jag att jag befann mig på ett gråvitt sjukhus. Det var vår psykologilärare som talade. Jag hade alltid gillat honom. Han var klädd i svart kostym, hans lustiga bocksägg, rödblont till färgen, som prydde hans jättelika haka, var tvinnat. Hans ögon var allvarliga bakom glasögonen. ”Och du är polisanmäld, Bolgov.” Ja, jag var polisanmäld. Det var slut nu. Jag var utelämnad och skulle snart ställas inför rätta. Min första tanke var ”fronten”. Skickas som soldat långt uppe i norr och kämpa tills jag dog. Jag rös. ”Felzki är också polisanmäld, av din far, herr Zvonko Bolgov.” Det sög till i magen. Felzki igen? Det var en ond mardröm. Jag ville inte se hans rodnande, nedslagna ansikte när han skeppades på ett trångt godståg för att aldrig återvända. Jag svalde. ”Ska vi förhöras?”, frågade jag. ”Ja. Om en timme”, svarade han. Jag svalde. Det brände i ögonen, igenmurade som de nära nog var. Dimma omslöt mig igen.
Jag fördes till en annan sal. Den var grå. Mitt täcke rycktes undan och jag blev fastspänd i väggen med en handklov. Jag låg fortfarande ned i sängen. Det luktade cigarettrök. ”Skönt att du har erkänt”, sade en djup mansröst med söderdialekt. Jag svarade inte, för trött för att protestera. ”Tjugo månader i fängelse eller femton månader vid fronten, grabben.” Jag önskar att jag kunde se honom. Log han? Det lät så på rösten. Jag ville slå honom, men svalde. Svalde igen. Med ens svalde jag ned hela tanken på att ens försöka slå till någon i vrede någon mer gång. Jag var svag som hade satt mig i den här sitsen. ”Vad valde Felzki?”, frågade jag till slut. Det blev en liten tystnad. ”Fronten”, svarade den monotona, djupa rösten. Det lät fortfarande som han log. Och mitt i allt elände så gick ett litet hopp upp för mig. ”Då väljer jag fronten”, svarade jag. Det blev en liten tystnad. Jag hörde en penna skrapa mot papper. Han reste sig upp från sin plats bakom mig, jag hörde hur han harklade sig. Plötsligt såg jag hans skugga resa sig över mig. Han var stor och tjock, och sedan... En hård smäll i ansiktet. ”Du lär få fler smällar däruppe. Bara att vänja sig.” Det kändes fruktansvärt. Vänja sig? Jag blödde. Jag kände inte smärtan, jag hade vant mig för länge sedan. Men när han hade gått rann en tår ner för min kind.
Tre, fyra, kanske fem dagar senare, var jag på bättringsvägen, och två poliser kom in i rummet, där jag fortfarande låg kvar med ena handen fäst i en kedja i väggen. Jag blev lossad, de slet upp mig och släpade mig ut ur sjukhuset. Kläder hade jag knappt, och det ösregnade därute. På vägen mellan sjukhusgrindarna i det lilla nedgångna sjukhuset, och den väntande bilen därute, blev jag plaskblöt och iskall. Jag slängdes in i ett litet urtymme längts bak i bilen, en slags bur, och blev räckt en koppe kallt kaffe och lite svart bröd genom gallret av en polis. Det mesta av kaffet skvalpade ut under färden. Jag skakade och var rädd. Brödet var hårt och smakade illa, men jag åt ivrigt. Min far dök upp i mina tankar. Skulle jag få träffa honom innan jag åkte? Allt gick mycket fort. Jag slängdes av och släpades av två poliser in i en lång byggnad, där ett hundratal personer satt i burar längs en väg i mitten. Det hela var stort som en lagerbyggnad. Jag slängdes in i en tom bur. Den var ungefär två meter bred och en meter djup. Bakom mig, och på sidorna om mig, fanns kalla väggar av betong. En liten järnlucka var inmonterad i väggen bakom mig. Mot korridoren bestod min vägg av galler. Jag kunde se över till några av fångarna på andra sidan. De var alla mycket smutsiga, men tycktes inte ha magrat särskilt mycket.
Först då märkte jag att jag var bandagerad på flera ställen. Jag undersökte mina skador en smula, men mina händer darrade som asplöv. Jag försökte sova lite. Det gick inte. Lade mig med näsan mot det kalla golvet. Knep ihop ögonen. Jag andades så tungt att jag blev alldeles varm i ansiktet av den varma luft som slog emot mig sedan den studsat mot golvet. Allt för rädd för att tänka något eller reflektera eller fundera över något så darrade jag mig igenom timme efter timme. Så såg jag någon komma gående längs korridoren. Jag hörde honom prata med hög och skarp röst, hörde olika röster svara. Till slut ställde han sig mitt emellan min och min osynlige högergrannes burar. Han var klädd i uniform och hade en tjock pärm i händerna, liksom en penna. Han skelade lätt och hade en cigarett långt ute i vänstra mungipan.
”Igor Tèaff och Titus Bolgov”, sade han sakligt med högdragen röst. Jag kände igen hans uniform från någon kurs om armén i skolan, och svarade: ”Ja, löjtnant.” Han såg uppskattande ut. Jag hörde ett mumlande svar från höger. ”Ni kommer om fem timmar att skeppas med ett tåg norrut, till ett drillningsläger. Ni kommer att vara där i sex dagar innan ni skickas till fronten, i Pluton 14-C. Skulle ni vilja skriva något till någon?” Jag nickade ivrigt och det gick upp ett ljus för mig. Jag skulle skriva till far. Utnyttja denna lilla sista frihet jag hade till max, be om förlåtelse, be om förståelse. Jag blev tilldelad penna och papper. Och skrev. Skrev rad efter rad. Det blev en liten terapi i sig och jag längtade efter att träffa honom. Timmarna gick. En, två, tre, fyra... Jag avslutade mitt brev. Fem.
”Titus Bolgov, jag ser att du har skrivit ett brev. Bra. Ät upp det.” Det var löjtnanten som talade. Han var omgiven av tre soldater, som flinade dumt. Det kändes som jag fått något tungt i ansiktet. ”Ät upp det, mask. Lyd order. Det är det enda du behöver göra och det enda du behöver lära dig däruppe, för att komma tillbaka med livet i behåll.” Jag stirrade på honom, såg ned på mitt sju sidor långa brev. Jag huttrade och insåg att jag var en slav. Det var bara en sak jag behövde göra däruppe. Lyda order. ’Du lär få fler smällar däruppe. Bara att vänja sig’, hade polisen sagt. Det var lika bra att vänja sig. Jag lade ihop alla brev i en tjock hög, och rev dem mitt itu. Sedan åt jag upp dem, en efter en. Svalde min förlåtelse och min sista stolthet, och förberedde mig på att överleva.
Jag lydde order och jag överlevde. Tågresan blev ett helvete, men all den egocentricitet jag dragit på mig rann undan i takt med de dunkande hjulen mot järnskenorna. Mörker, och den obehagliga kombinationen av bister köld och klibbig, kallsvettig kroppsvärme, trängseln och ångesten. Jag härdade ut. ’Lyd order. Det är det enda du behöver göra och det enda du behöver lära dig däruppe, för att komma tillbaka med livet i behåll.’ Jag härdade ut. Vi var tysta under tågresan. Ingen sade något, vi var alla för rädda. Själv var jag inte rädd för min egen del. Det jag var rädd för låg på ett annat plan. Jag var rädd å min fars vägnar. Jag sörjde med honom. Samtidigt sökte jag hela tiden efter Felzki. Det var den enda jag kände, och jag skulle finna honom, få hans förlåtelse och vinna hans vänskap. En vän. Han skulle bli min första, det hade jag bestämt mig för. Jag släppte inte in någon annan på livet, men det var jag inte ensam om. I träningslägret fick vi lära oss de simplaste grunderna. Allt jag behövde göra var att lyda order – vi fick order om att lära oss att döda en annan människa, och jag lärde mig. En av fångarna däruppe bands fast vid en påle och vi blev tilldelade gevär. Jag siktade inte på honom, men det var tillräckligt många som gjorde för att han skulle dö. Vi sov ute en natt och ägnade en hel dag åt att springa runt, runt, runt lägret. Vi fick ta paus en gång, för att äta och spy. Därefter fick vi ta en kamrat på ryggen och springa tre varv. Därefter fick kamraten springa. Därefter vi... Vid ett tillfälle blev i utkommenderade att springa över ett fält. Man sade oss att fyra minor fanns nedgräva på fältet. Den som kom sist över till andra sidan skulle få användas i en övning nästföljande dag. Vi sprang som galningar. Det fanns bara en mina, en liten en som tog tre av oss oss, 200. Två dog, den tredje kom sist över och blev således använd i en övning nästa dag. Han hade förlorat båda benen, och de stekte honom nästa dag. Därefter tvingade de sextio av fångarna att dela på honom. Åtta vägrade, resten lydde order. De åtta blev föremål för morgondagens förhörundervisning. Själv slapp jag hela tiden lindrigt undan. Jag lydde alla order och trots att jag var illa däran så klarade jag mig hyfsat bra. När en vecka hade gått hade 200 sjunkit till 153. Jag och sex andra, som raskt insjuknade vid tillfället eller hade gamla skador, fick stanna och få vård i en dag innan vi skickades uppåt.
Jag talar helst inte om det. Skriver om det gör jag inte heller så gärna. Jag ska försöka skriva vad jag lärde mig däruppe.
Det första jag lärde mig, är att ödmjukhet alltid är berättigad. Vem du än är, vad du än är för typ, så har du ingen frihet däruppe, och du vet att du alltid kan dö. Du kommer inte att överleva om du sätter dig upp mot någon. Det kan gå över i självhat, men för min del återvände jag till slut som en bättre människa, bättre än vad jag var åren innan jag åkte i alla fall.
Det andra jag lärde mig är att lyda order. Det har inte enbart varit av godo, men det har hjälpt mig mycket. Jag vet att jag inte är någon ledartyp, och jag vet att jag inte är den mest skarpsinniga som världen frambragt. Att av principsak inte lyda order är för mig idioti. Har man så pass mycket självinsikt, men det kanske man inte har förstås, att man vet att man inte är kompetent nog att utföra något särskilt mycket bättre själv, är det så mycket bättre att bara göra som man blir tillsagd. I värsta fall, kan man dessutom i bästa fall inte ställas som ansvarig för handlingen, även om detta är att utnyttja situationen på ett ohederligt sätt.
Det tredje jag lärde mig, som jag hade stor nytta av, var den rent taktiska biten. Även om tiden slet på mig enormt fysiskt sätt, och det därmed nära nog tog ut den överdos av kroppslig träning och friluftsliv jag fick, så lärde jag mig flera andra saker. Min dåliga resistens mot sjukdomar blev inte bättre, men jag lärde mig att kuva sjukdomarna och arbeta ändå. Huruvida kunskapen i hur man avlossar ett skjutvapen och lär sig träffa någon annan var av godo är svårt att säga. Men, jag lärde mig att arbeta med mina händer. Jag lärde mig det ädla hantverket att uppmuntra och trösta. Jag lärde mig att reparera både föremål och sargade kroppar.
Det fjärde jag lärde mig, var att vänta. Härvid lägger jag också förmågan att inse att man är maktlös. Det fanns inget jag kunde göra utom att uppföra mig väl för att få tiden att gå. Jag fick åka hem två veckor tidigare än planerat, för gott uppförande.
Det femte jag lärde mig var att lära mig över huvud taget. För enda sedan den dagen jag kom hem, har jag haft de kunskaper jag nu rabblat upp. Det har funnits tillfällen då de svikit mig, det kommer det alltid att göra, men jag lär och lärde mig av mina misstag.
Sist men inte minst lärde jag att tro på mirakel. Jag överlevde trots allt, och det var det inte många som gjorde. Under hela tiden hade jag en enorm tur. Detta gör mig inte mindre ödmjuk. Jag vet mycket väl att det kunde varit mina skelettben som legat och fallit sönder av någon fruktansvärd gas nere i skyttegravarna.
Jag kan inte sluta att se mig själv som en egocentriker, eller frukta att jag är någon. Alltid kretsar det kring mig. När jag nu läser igenom vad jag skrivit, häpnar jag över hur jag riktigt frossar i mig själv.
Jag var stängd liksom de flesta i Pluton 14-C, men man undgick ändå inte att ibland höra brottstycken ur andras liv, eller att själv pussla ihop dem efter deras kännetecken. De flesta såg nog mig som en ung, dum problempojke, samtidigt som flera, tror jag, fick en liten storebroderlig känsla för mig. Jag var ung, ja, jag var hyfsat dum också för den delen, och problempojke var jag i allra högsta grad, samtidigt som jag fortfarande var en mästare på järnmasken. En del fascinerades av det. Själv, allt eftersom mitt sinne renades från den där bottenlösa ondskan som klöst fast vid mig, satt sina hullingförsedda klor i mitt hjärta och hängt kvar så länge, fascinerades jag också av dem, men jag tog aldrig riktigt reda på vilka de var, dessa unga kriminella som sänts upp för att göra bot med blod och kött. Att skapa vänskapsband med någon var farligt. De dog och var det något du inte ville göra däruppe, var det att mista en vän och drabbas av själasorg – det drog musten ur dig. Det hände ibland. De dog alltid också, exakt varför vet jag inte. Kulorna och granatsplittret sökte sig alltid till de som sörjde.
Jag får be om ursäkt för att jag därför inte har så mycket mer att berätta om någon annan än jag själv, särskilt i detta skede av mitt liv.
När jag kom hem så hamnade jag först på sjukhus i en och en halv vecka. Jag tackar Staten djupt för att de höll sina sjukhusgrindar öppna för hemvändande brottslingar som jag, och utan vård hade jag inte överlevt. Sjuklig som jag var hade jag farit mycket illa av vistelsen däruppe rent hälsomässigt, och jag var utsvulten och hade flera krigsskador. Som sagt, kommer jag inte få ut något av att prata om striderna vid fronten. Jag är halt än idag efter att ha fått granatsplitter i benet, och jag minns ännu hur jag tyst bönade om att de inte skulle amputera det. De lät det vara, och jag fick dras med min skada.
|
|
|
|
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
- 2007-05-13 12:54
Kapitel 5, I Sandukar
Det sägs att alla i Sandukar har en stark relation till staden, som om den vore levande. Den lämnar inget oberörd. För mig var den relativt ansiktslös fram till den dagen då jag lämnade krigssjukhuset och på allvar fick lära känna dess gator. Jag hade inga pengar, och började med att mer eller mindre promenera flera mil, irra mig fram längs gator och gränder jag inte ens nu vet namnet på. Jag drack ur stuprör, för det regnade lika förbannat ihärdigt nu som det gör då, och fortsatte gå när natten föll på. Skuggorna kröp fram över staden och den blev mörk och hotfull. Men till slut hittade jag till Charlovsgatan, och med dunkande hjärta letade jag mig fram till Städet. Vad skulle jag säga till honom? Kände han ens igen mig, min far? Jag var visserligen bara 16 år, knappt ett och ett halvt år äldre än när vi sist hade setts, men hade förändrats mycket.
Någonting var fel när jag gick ner för källartrappan. Det var lukten. Med ens förstod jag att min far var död.
Det var mycket riktigt en helt annan karl som stod bakom bardisken. Liten, tjock och med sitt fläskiga huvud fritt från både skägg och hår var han mycket olik min långe, skäggige fader.
”Godafton... kväll... herrn, jag... jag söker Zvonko Bolgov”, mumlade jag fram. Min röst kändes skrovlig. Det var det första jag sagt på mycket länge. Han tittade på mig, fortsatte att torka ur samma glas tills han bara gned runt samma smuts i det om och om igen. Det kändes som det var en evighet innan han lade huvudet på sned och sade: ”Jaha?”. Jaha. Jaha. Det kändes ett konstigt ögonblick som förkrossande sammanfattande för hela min existens vid tillfället, men jag skakade detta ur tankarna. ”Jag är Bolgov... Titus. Titus Bolgov, alltså, jag... Har varit bortrest... länge.” Min röst fortsatte att vara skrovlig. Han lade händerna på bardisken och såg på mig. ”Zvonko Bolgov är också bortrest. Jag köpte stället för ett år sedan.”
Det syntes och märktes. Lukten var annorlunda. Ljuset var annorlunda. ”Var kan jag leta efter honom?”, frågade jag, äntligen lät min röst någorlunda normal. Bartendern snöt sig i handen och torkade av det på byxan. ”Hans gamla servitris har gift sig med Jàn Ripik.”
Mitt gamla jag hade blivit förbannat, emedan det såg det lite som sin plikt att skydda hennes dygd, hur underligt det än var. Men jag blev lättad. ”Var hittar jag henne... han... honom?”, frågade jag. ”På Jàn Ripiks krog”, svarade bartendern surt, och därmed var konversationen över. Det var sista gången jag såg mitt barndomshem.
Jàn Ripiks krog låg i närheten, och var både större och mer välbesökt än Städet, åtminstone för tillfället. Jag satte mig vid ett bord och pustade ut. Klockan var runt två på natten, krogen hade lyckligtsvis inte stängt utan var fortfarande på högvarv. Jag var yr i huvudet av törst och svultenhet. En tjock dimma av rök försämrade min redan dimmiga syn. Benen värkte. ”Titus!” Det var en kvinnas rop. Och det var en röst jag kände igen. Jag slog upp mina trötta ögon och tittade upp. Det var Ceša Iljuva, eller Ceša Ripik som hon borde heta nu. I stort sett den enda kvinna jag utbytt mer än en mening med under hela mitt liv. Jag svalde och reste mig upp och vajade. ”Hej, Ceša”, sade jag, min skrovliga röst var tillbaka. Jag haltade fram över golvet och mötte henne. Vi omfamnade varandra, hon luktade cigarettrök, och Ceša. Jag såg en lång, smärt och mycket stilig man klädd i vit skjorta och någon slags underlig röd- och svartrutig väst komma gående med raska kliv mot vårt håll. Han såg ut att vara 30 år, ungefär. ”Nå? God dag”. Det var lika mycket en fråga som en hälsning, han såg artig men lite konfunderad ut. ”Det här är Zvonko Bolgovs son, Titus”, hörde jag Ceša säga. ”Godafton, herr Ripik”, hörde jag mig själv säga. Sedan svimmade jag.
Jag vaknade i en varm säng i ett sparsamt inrett rum. Bilar körde förbi därute och jag hörde människor skrika. Det var sen eftermiddag, såg jag på klockan på väggen. Ett rikt hem, minns jag att jag tänkte. Klocka. Här. Jag svalde och kände mig elädnig. Benet brände som eld.
Dörren öppnades. Både Jàn och Ceša kom in.
”Så... Hur är det, Tito?”
Det kändes konstigt med mitt smeknamn. I armén var jag i bästa fall ”Bolgov”, oftast något nedsättande tillnamn (när det var något befäl som tilltalade mig, det vill säga). I skolan var jag Titus.
”Bra”, sade jag.
”Är det säkert?”
Jag harklade mig och hostade lätt. ”Jag är lite trött”, sade jag. Det var jag också. Dödstrött. Inte sömnig, bara trött. ”Önskas frukost, herr Bolgov?”, sade herr Ripik med sin varma, lena röst. ”Ja, jo, oj... tack, herrn, det... Gärna”. Han bockade och gick. Jag och Ceša blev ensamma. Det blev en liten tryckt stämning. Vi visste inte vad vi skulle säga varandra. ”Så... Du lever. Det gläder mig”, sade hon. Hon såg faktiskt ut som hon menade det. Jag blev varmare inombords. ”Tack, frun.” Hon log vackert. ”Jag beklagar”, sade hon sedan. Jag kallnade. Vad beklagade hon? ”Jag har inte hört någonting om min far, är det honom du beklagar?” Jag talade oväntat snabbt och stadigt. Annars var jag fåordig. Hon såg förvånad och ledsen ut. ”Han hittades hängd från en bro tre veckor efter att du farit.” Hon blev tyst, jag blev tyst. Jag hade svårt att riktigt sörja. Döden hade blivit så naturlig. Men jag hade velat be om förlåtelse. Jag tänkte på brevet. ”Var det självmord?”, frågade jag efter en stund. Hon var tyst en stund still, sedan ryckte hon på axlarna lite lätt. Inte direkt nonchalant, men det var ändå något obehagligt med det. Tyckte jag då i alla fall. Därefter kom herr Ripik in. Han hade med sig en tallrik med stekt ägg och korv, och en kopp hett kaffe. Jag åt upp halva min frukost. ”Tack, herr Ripik. Jag förmår... inte mer.”
Nej, jag förmådde inte mer, kände jag då. Vart skulle jag ta vägen? Jag stannade i sängen i två timmar, lämnades ensam och stirrade på klockan som sakta tickade på. Någonstans vid sex eller sju somnade jag, och jag vaknade först ett och ett halvt år senare.
Ja, rent tekniskt var det drygt ett dygn senare. Men liksom min tid vid fronten så har åren mellan den dagen och någon gång när jag var 18 flutit ut i dimma. Jag mådde ganska bra, och lyckades skaffa mig ett jobb på stället, mest tack vare paret Ripiks barmhärtighet. Det var stort, långt större än Städet, och hade varje natt säkerligen över hundra gäster. Jàn Ripik var en bra karl. Förutom ett slipat sinne för affärer, utan att direkt vara ohederlig (åtminstone var det det intryck jag fick av honom), så hade han ett gott hjärta och visste hur han skulle läka mina sår. Han accepterade mig fullt ut och behandlade mig naturligt, som om det var självklart att jag var en av dem. Detta värmde mig. Efter ett tag fick jag även jobb som springpojke och fick många ärenden ute i Sandukar. Med den ynka lön jag skrapade ihop kunde jag ibland gå ut. Jag och Jàn Ripiks lillebror, Ulriź Ripik, gick ibland på bio tillsammans. Vi var mycket olika. Han var kort och tjock, och pendlade mellan att vara kluckande glad som ett barn, och att vara drömmande allvarlig. Han var snäll och from som ett lamm, och ibland blundade han när det var våldsamma scener på biografen. Jag kände mig vuxen i jämförelse med honom, men såg honom som en mycket, mycket god kamrat, och respekterade honom för det att han var godhjärtad. Det var två helande år, men jag kan knappast säga att jag levde mitt liv. Kanske var det så annorlunda något annat jag levt att jag hade svårt att se det som, ja, mitt liv.
Jàn Ripiks krog bar det okontroversiella namnet ”Ripiks”, och var framförallt ett stort centrum för vadslagning och boxning. Ceša skötte den delen av krogens verksamhet. Det hela grundade sig på odds, och krogen tjänade ganska bra på det – de gick knappast runt på vadslagningen, men de många gästerna konsumerade mycket alkohol vilket man tjänade desto bättre på. Det var ett rekorderligt ställe där man kunde bli hur svinfull man ville. Jag och Ulriź var mestadels städare, diskare och ibland servitörer. Vi hade en utkastare också, en av Cešas småbröder vars namn var Nîkholiy Iljuva, men ofta såg de många boxningsagenter som fanns på platsen till att det var lugnt nog ändå. Vid några tillfällen uppstod det våldsamma situationer, men jag såg till att hålla mig utanför, och det mådde jag bra av. Våldet var slut för min del, hade jag bestämt. Det var ju inte som att jag inte beundrande iakttagit boxningsmatcher och drömmande sett boxare bli stormrika över en kväll – jag visste att jag var bra på att slåss. Ändock, så höll jag alltid fast vid att inte gå tillbaka till våldet. Det var över.
Att saker sällan går som planerat i den här staden torde vara ett välkänt faktum. Nog för att Staten har kontroll på det mesta, men för vanliga dödliga, så går det sällan att tänka framåt mer än ett steg i taget – någonting kommer likförbannat att gå snett. November månad. Jag var 18 år och en tyst, allvarlig ung man som mest höll sig i bakgrunden. Och nu hade en av de där dumma, hätska situationerna uppstått.
Jag stod och diskade bakom bardisken och Ulriź serverade. Jag observerade min omgivning med tillbakalutat intresse. Plötsligt hörde jag någon ryta till. Det var en grov karl, en boxartyp, och vad mer var, det var Ulriź han skrek åt. Stackars Ulriź. Han svettades och var nervös, jag hörde honom säga något om att ”min herre har druckit mycket öl i kväll, och ja, vi vill ju gärna att ni ska kunna komma tillbaka och boxas här någon gång, så då är det bra om ni betalar så att vi kan gå runt, om min herre förstår...”. Jag rynkade på näsan. Det var något speciellt med Ulriź, jag ville inte att något skulle hända honom – oförstörd som han var. Boxaren reste sig upp i hela sin längd och spände musklerna. Jag hörde honom mumla något, mycket hotfullt, och såg Ulriź ta ett nervös steg bakåt. Han svettades ännu mer. Jag kunde se det. Plötsligt låg han på marken. En högerkrok, så snärtig och snabb att förmodligen inte ens jag hade hunnit reagera, och stackars tjocka Ulriź hade ingen chans. Boxaren vrålade och salivet sprutade, när han måttade en spark mot honom. Ulriź hostade till och for iväg en bit av kraften från boxarens järnhårda träff i magen. Nîkholiy skyndade dit med uppkavlade ärmar och röt åt boxaren att dra åt helvete. Det var med nöd och näppe han hann ducka för flaskan som boxaren kastade. Den splittrades i tusen små bitar mot bardisken, samtidigt som boxaren kastade sig mot Nîkholiy med ett rovdjursvrål. Han fick ett grepp om vår utkastare och skallade honom så att blodet rann. När han släppte honom slog han honom i magen och kastade sedan in honom i bardisken. Jag själv stod med fånigt öppen mun. Plötsligt hördes ett pistolskott. Det var Jàn Ripik, och det var ett hål i taket ovanför boxaren. Han var snabbt där och ställde sig bakom honom, med pipan mot hans bakhuvud. ”Betala för dig och dra åt helvete innan jag kallar på polis!”, vrålade han, med skarp röst. Boxarens ansikte skrynklades ihop, och han sade: ”Skulle du kalla på polis...” Plötsligt armbågade han förvånansvärt vigt undan pistolen och följde upp med en vänster som missade. Jàn vacklade bakåt, mot bardisken, nästa slag träffade honom, över ögat. Boxaren var nu, i sitt överläge, ursinnig, och gick totalt bärsärk. Jag hörde knappt vad han skrek, men någonstans vid att han skulle våldta Jàns ”hora till fru”, så grep jag äntligen in. Jàn hade sjunkit ihop, när jag hoppade upp på bardisken, på någon sekund var framme vid boxaren och slängde mig ner på honom med hälarna först. Boxaren vacklade bakåt och höll sig om käken, och jag slog honom en, två, tre gånger, i magen, bröstet och ansiktet. I en blixtrande slagserie drev jag honom till dörren, där jag avslutade med att sparka undan hans ben varpå han halkade omkull och föll ned för trappen. Han landade kvidande nere på gatan, och sprang därifrån, våldsamt blödande från munnen.
Så var det gjort. Jag hade än en gång bevisat för mig själv att våld var det jag var bäst på. Jag kände mig nästan sorgsen, men sprang snabbt (och med brännande smärta i mitt ben, som alltid när jag anstränger det) fram till Ulriź, som antagligen tålde minst och därför var illa däran. Ett flertal gäster kom fram och hjälpte de andra, styrda av den under stress ganska auktoritära Ceša. Vi hade snart stängt.
Det blev en lång natt. Vi kallade dit en läkare, men ingen av de tre slagna var allvarligt skadade. Ulriź var ganska chockad, och hade magsmärtor, men hade ändå haft tur med slagen. Nîkholiy hade ett sprucket ögonbryn, och Jàn ett par saftiga blåtiror. Den sistnämnde var dock vid gott mod. Faktum var att han var riktigt glad.
Hans entusiasm låg i att han sett mig driva ut den store boxaren, och att han nu var övertygad om att det var boxarämne i mig. Nog var det det, men det var mycket han inte förstod ändå. Jag tror att han trodde att det skulle vara bra för min självkänsla att hitta tillbaka till något jag verkligen kunde. Jag hade inte hjärta att neka honom att ställa upp i ringen så fort krogen kunde öppnas igen. Det dröjde två dagar och jag var rädd och nervös, särskilt med Jàns entusiastiska övertygelse om min kompetens.
Jag var ett par tum kortare än min motståndare, och även om jag var hyfsat vältränad var jag pinsamt mycket klenare än honom. Rädslan i att förlora bottnade inte i rädslan att ta stryk, utan att göra herr Ripik besviken. Han satsade djärvt pengar ur egen ficka. Det dröjde inte länge innan jag hade förlorat, krogpersonalens tredje blåtira var dessutom ett faktum. Det kändes mycket tungt, och benet värkte. Både Jàn och Ulriź uppmuntrade mig dock, och åter igen hade jag inte hjärta att vara annat än tacksam när Jàn sade sig ha en kontakt som eventuellt var intresserad av mig.
|
|
|
|
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 | |
Öde: 38
|
- 2007-05-13 13:46
Fortsätt snart! Det här är bland det mest fascinerande jag läst på forumet!
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
|
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
- 2007-05-13 13:48
Du taggar mig verkligen! (Det blir Öde!)
Kapitel 6, I vårregnet
Jag blev förälskad, slagen av tunga boxarnävar och av en svår förlust. Det var en kort tidsperiod av starka känslor, som slutade i vårregnet. I lycka.
Jag förlorade min andra match också, men den var redan betydligt jämnare, och jag utdelade min första käftsmäll i ringen också. Fortfarande var jag besviken över att behöva göra Jàn Ripik besviken, men hans entusiasm verkade inte vekna. Istället blev jag, den fjortonde december det året, introducerad för han vars namn är Andregz Peskiy. Han var boxningsagent, ungefär 25 år, lurig, trixig och full av intelligent charm. Han tog med mig till ett hus för boxarträning. Jag var tyst men han pratade mycket under vår resa dit. Full av liv.
I början kom kalla nostalgivågor av träningslägret innan fronten tillbaka, men det visade sig ligga på en annan nivå här. Då och då fick jag beröm, särskilt efter träningen. Jag fick gå och lägga mig i en varm säng. Bara promenaden från boxningskåken till Ripiks var en njutning. Vid halv fyra varje morgon joggade jag dit, och var där vid fyra. Jag tränade hårt i två och en halv timme, och gick sedan hemåt, strosande och sakta i en och en halv timme så att klockan var åtta när jag kom hem. I december hade solen då ännu inte gått upp, men efter hand kunde jag njuta flera renande morgonregn och ibland, glödande soluppgångar.
Träningen gav snabbt resultat. I januari utkämpade jag min första boxningsmatch sedan jag börjat med träningen. Andreĝz Pêskiy var där, Ulriź var där och såg beundrande på medan jag studsade fram i ringen. Jag vet inte riktigt var det var som gjorde att jag vann, för oddsen var inte på min sida. Min motståndare var återigen dubbelt så bred (det vill säga, bred som ett sabla godståg), och hade boxats aktivt i en tidsperiod som var femtio gånger så lång som min. Förmodligen var det att han var full. Jag rörde knappt en droppe under denna tid. Nog för att jag inte ville boxas, inte ville slå någon, men när nu omständigheterna såg ut som de gjorde... Då kunde jag lika gärna gå in för att bli så duktig som möjligt.
Jag tog honom på knockout efter sex, sju minuter.
Det värmde mig lite stillsamt att se min gästfrie vän så överlycklig. Han var belåten, nöjd och stack alla pengar han vunnit i händerna på mig. Jag själv var utmattad men tackade fumligt innan jag gick till sängs.
Jag inledde alltid med att bita ihop mot smärtan i mitt ben. Eftersom jag joggade till boxningshuset, så gjorde det fruktansvärt ont innan jag ens hade börjat med den påfrestande träningen. Efter träningen, brukade mitt ben darra i smärta, och jag fick vandra hemåt mycket långsamt. Det var samma sak med de, förvisso få, boxningsmatcher jag utkämpade. Jag var ganska duktig på fotarbete, men när matcherna väl var slut var alltid smärtan i benet värst, hur mycket stryk jag än tagit. Efter ungefär en och en halv månad vande jag mig vid det, någorlunda, även om det gjorde lika förbannat ont fortfarande.
Smärtan påminde mig mycket om svunna tider och jag var nästan konstant illamående under tiden. En elak känsla kröp fram och tillbaka i mitt magsystem. Ulriź var en god tröst. Med sitt barnsligt snälla och godmodiga sinne kunde han alltid uppmuntra mig, ett par gånger gick vi på biograf och jag kunde glömma verkligheten. Men när jag gick och lade mig samma morgon, var jag alltid fylld av närnostalgisk melankoli.
Jàn Ripik var betydligt mer vuxen, och mer faderligt nöjd med mig. Han var alltid vänlig mot mig. Just därför kom en obehaglig scen att utspela sig strax utanför boxningshuset, någon gång i månadsskiftet februari-mars. Vintern var sträng det året och det var ännu bitande kallt. Jag och två andra boxare hade nyss avslutat vår träning, och hade tagit avsked av de tre andra som hade Andregz Peskiy som sin agent och tränare. Jag stod lutad mot en lyktstolpe och masserade mitt ben, som skakade okontrollerat av nervspänningar. En av mina kamrater, en kort och kraftigt explosiv man vid namn Gorgeh Baĵĵko, flinade till. De stod och rökte medan de väntade på mig, vi brukade följas åt en halv kilometer. ”Gör det ont?”, sade han. Jag tittade upp på honom, höjde ett ögonbryn och harklade fram genom kölden och plågan: ”Inte så farligt”. De nickade förstående och flinade. ”Du kan ju alltid prova lite röka...” Den andre började också flina. Jag tittade skeptiskt på dem. De märkte att jag inte riktigt förstod vad det hela gick ut på. Den hittils tigande, en längre karl med platt näsa och brett gulgrå mustasch, Albresht Zlenk, tog till orda med sin basröst. ”Alltså, inga cigaretter. Tung röka. Sån som dämpar smärta.” Han kastade ned sin cigarett och den släcktes i snön. ”All smärta”, tillade han lugnt och djupt. Jag såg fortfarande skeptiskt på dem. Droger? Boxningsvärlden var full av dem, men Jàn Ripik hade alltid avrått mig från dem. Jag hade lytt hans råd. Det gjorde förbannat ont i benet. ”Jag kan fixa åt dig”, sade Gorgeh. Det var då något hemskt inträffade. Albresht skrattade tungt med sin mörka röst. ”För tusan, Gorgeh, killen bor med Jàn Ripik...” Gorgeh brast i skratt. ”Just fan, jag glömde... Hehe, då är det bara att ta av hemmalagret då, ta lite åt mig också.” Jag var konfunderad. Det var nog svårt att avgöra om jag log eller inte, jag grinade fortfarande av smärtan. Efter en stunds tystnad bleknade det bort. ”Va?”, frågade jag, dumt men ärligt. De såg på mig som om jag var en idiot. ”Ja, alltså, du kan ju fixa av honom. Röka, alltså.” Med ens letade sig smärtan uppåt och satte sig någonstans som en elakartad klo i buken. Jag bleknade. ”Han...”, började jag, men rösten tonade ut i vintermorgonen. De gav mig fortfarande konstiga blickar. ”Fan, Albresht. Grabben är lurad”, konstaterade Gorgeh, nästan med häpet eftertryck, efter en lång tystnad. Det blev tyst igen. Sedan brast de båda i skratt och fnissade som barn. Jag har eller hade sällan känt mig så fullständigt utblottad, så löjliggjord. ”Här, Titus, ta en cigg och håll dig borta från drogerna...”, sade Albresht, hans röst var redan hes av kvävt skratt. Sedan gick de båda råflabbande därifrån. Gorgeh gjorde en cirkelrörelse med pekfingret mot huvudet.
Jag stod kvar en stund, rökte cigaretten under tystnad, men slängde bort den när halva ännu återstod. Jag hostade och började halta hemåt.
Sårad. Dum igen. En idiot. Det var så jag kände mig. Borde jag ha anat något? Jag erinrade mig något som jag hört en våldsam novemberkväll då mina nävar åter fick smaka blod. ”Skulle du kalla på polis...” Just så hade han sagt. Han hade betonat du, på ett obehagligt sätt. Herre fan... Jag var verkligen lurad. Möjligtvis var det onödigt av mig att bli så upprörd. Ripiks var ett centrum för boxning, boxningen var genomsyrad av droger och kriminalitet. Men det var lik förjävligt ett sting i hjärtat. Förd bakom ljuset, dum igen, en idiot. Ja, det var så jag kände mig.
Mitt ben kändes genomborrat av glödgat järn. Smärtan var nu långt större än när jag träffats av granatsplittret för länge sedan. Jag var tvungen att stanna och grina som ett litet barn flera gånger. Jag ångade av svett och köld i den iskalla morgonsolen när jag raglade in i mitt rum på morgonen. Trots min olidliga benägenhet somnade jag direkt.
Två dagar senare, efter träningen, talade jag med Peskiy. Jag gick rakt på sak, trött som jag var. ”Visste du att det såldes droger på Ripiks?”. Skrovlig röst igen. Hela kroppen brände, liksom mitt ansikte. Jag rodnar inte, men hade gjort det om jag hade haft de fysiologiska förutsättningarna, men jag orkade inte bry mig. Han log mot mig, såg förvånad ut. ”Va? Det visste jag inte...” Han log sitt bländande leende. Jag gick på bluffen. ”Nej, inte jag he...”, började jag, men han avbröt mig tvärt och med överlägsen röst. ”Titus, självklart vet jag det.” Jag tystnade. Mitt ansikte brände igen, jag rodnade utan att rödna. Jag suckade. Peskiy såg på mig med medlidsam blick. Som alltid var jag osäker på om det var spelat. Han var en skicklig aktör. Efter en stunds tystnad sade han: ”Se så, Tito. Jag tror inte herr Ripik ville skylta med sin verksamhet framför sitt trogna lilla lamm, va? Nå, jag tycker också att det är hemskt. Han borde inte göra det.” Göra vad? Berätta för mig eller sälja droger? Jag tog efter en sekunds övervägande för givet att han menade det andra, det tror jag att han gjorde också. Peskiy i sin tur såg mycket tankfull ut. Han öppnade munnen för att säga något efter en stund, men stängde den igen. Sedan log han. ”Bra jobbat idag, Titus. Tänk inte mer på det här. Du kommer att gå långt.” Jag gnuggade tröttheten ur ögonen, som sved, och haltade, kisande för det också idag lika iskalla morgonljuset hemåt.
”Du får ledigt extra tidigt i natt, herr Peskiy ville börja tidigare.” Det var fem dagar senare, vintern hade tagit sitt sista, krampaktiga strypgrepp om staden och kölden låg nu på värre än någonsin innan den skulle släppa. Fru Ripik var det som sände iväg mig. Jag nickade bara och begav mig därifrån, sammanbitet joggande genom staden. Träningen höll på i fem timmar och jag var så dödligt slut att jag tog mig en cigarett efter den, med Peskiy. Han log hela tiden. Det brukade han göra, men idag kan jag inte sluta tänka på hur förbannat brett det var den gången. Som om han var nöjd.
En omärklig bris, så kall att stenhusen darrade, letade sig fram genom staden och förföljde mig på vägen hem. Den viskade något. Jag var allt för trött för att höra. Två gånger stannade jag och rökte en cigarett, en gång på Charlovsbron. Det var där min pappa hade hängt sig. Jag skänkte honom en liten tanke innan jag fortsatte hemåt. När jag kom hade brisen smugit vidare och det var alldeles stilla. Solen hade ännu inte gått upp.
Det var stängt, men eftersom jag hade nyckel kom jag in. Det första jag såg var den vackraste kvinnan jag skådat i mitt liv. Hon satt ensam vid ett bord och drack. Ensam på hela krogen. Glittrande, skogsbruna ögon, lång och slank och med kolsvart hår som var mycket långt. Hon hade vinterkappa på sig fortfarande. Nej, förresten, hon var inte ensam. Där satt Ceša också. Och Nîkholiy. Det var något mycket olycksbådande över dem. De var bara tysta och iakttog mig när jag släpade mitt närmast eftersläntrande högerben inåt. Jag mötte den främmande kvinnans blick. Krogen var mycket riktigt stängd. De satt vid ett bord som de dragit fram, och drack kaffe. En vodkaflaska syntes också. Och över deras tysta, lätt spända sällskap, låg något mycket tungt. Jag såg en stund på den främmande kvinnan. Hon var verkligen mycket vacker. Ganska lik Ceša, eller ja, Ceša när Ceša varit strax över 20. Också vid denna tid var jag ganska blyg vad gäller kvinnor, behandlade dem närmast som ömtåligt glas och var hela tiden nästan löjligt artig mot dem. För att hon inte skulle känna sig besvärad – det gjorde jag – så lät jag min blick vandra över till de andra också. Jag såg ungefär lika länge på dem. De såg på mig. Tystnad. Ceša harklade sig.
”Polisen har varit här.”
Polisen. Med ens sköljdes allt över mig. Polisen. Slaget. Jag skulle få vänja mig. Tiden i fält. Jag nästan vacklade bakåt. Svalde, som alltid. Långsamt gick jag fram till bordet, och satte mig. Jag såg att den yngre kvinnan smålog mot mig, när jag tungt satte mig på en stol. Nîkholiy muttrade grötigt något. Hans röst verkade tjock av gråt, endast kvinnorna verkade lugna. Själv var jag illamående igen. Det var någonting med stämningen som gjorde mig illamående. Ceša drack i sin lilla kopp och torkade nonchalant bort lite kaffe från läpparna. ”De har tagit Jan och Ulriź och hälften av all sprit”, sade hon lugnt. En annan gång hade jag beundrat hennes sans, men jag fick en stark impuls att klippa till henne. Hur kunde hon vara så oberörd? Som om hon nästan var belåten med sig själv. Ulriź? I polisens händer? Jag reste mig snabbt upp, såg på dem en sekund med tom blick och gick mot dörren. När jag kom ut på gatan hade brisen smugit sig tillbaka och den bet i mig. Jag spydde vid trappen, och tusen tankar och bilder sköljde över mig igen. Skulle de skickas norrut? Skulle de dö? Hamna i fängelse, deporteras, diskret försvinna, torteras i jakt på en erkännelse? De skulle slå dem. Det skulle de definitivt. Ingen fick slå Ulriź, men jag var maktlös. När jag hade spytt klart gick jag in igen. De såg lika oberörda ut nu, de båda kvinnorna. Endast den våldsamma känslan av utsatthet och rädsla å mina goda kamraters vägnar stoppade den starka impulsen jag fick att slå mig ned och pratas närmare vid med den unga kvinnan.
”Ska du inte hälsa på min syster i alla fall?”, sade Ceša. Hon lät lugn men ganska hård på rösten, som om hon var missnöjd över min oartighet. Jag vände mig om. ”Titus Bolgov”, sade jag. Min röst lät entonig. ”Åh...”, sade den unga och jag tyckte mig skönja en kort, förtjust fnittring kort därpå, när hon tittade på sin äldre syster. Ceša log men gjorde ett hyschande tecken framför munnen. De visste båda vad det handlade om. Jag också tror jag, det var något som hände för ganska länge sedan, som jag nämnt men inte givit några närmre detaljer på. Hon såg på mig igen. Det brände i ansiktet. Magen dunkade av rädsla men jag kände att någon annan slags känsla också bad om att få göra sig hörd. Det gjorde mig generad, vilket gjorde mig generad. Jag försökte att inte visa något, medan hon hälsade. ”Nikita heter jag, Ceša har berättat en massa om dig.” Hade hon? Jag kände hur den lilla svaga känslan i magen viskade lite högre, när jag hörde hennes röst. Hon lät gulligt kvinnlig, samtidigt som det var något mycket auktoritärt över den, som över Cešas. Jag nickade och gick upp för trappan. Nu när jag kommit utom synhåll för den underbara nya varelsen i mitt liv så kom de fruktansvärda känslorna tillbaka med ett stort brak. Jag fick kämpa för att hålla tårarna inne, och vaknade tre gånger under dagen för mina mardrömmars skull. Varje gång huttrade jag av kallsvett, men min kudde var våt av tårar.
Naiv som jag var trodde jag (jag vet ännu inte idag om det var med all rätt) knappast att några andra än polisen låg bakom det här, och när jag egentligen kanske borde ha undvikit min agent och boxningen, så blev det istället så att jag för att dämpa sorgen tränade hårdare än någonsin. Sorgen var dock inte min största betyngelse, utan snarare det dåliga samvetet jag hade för att jag inte kände större än jag gjorde. När jag var ensam kom det ofta över mig, och om dagarna drömde jag ofta onda drömmer. Men jag hade svårt att vara annat än försiktigt lycklig när jag var nere på krogen. Den fortsatte lugnt att drivas, som om inget hade hänt, även om något hade hänt. Det hade kommit en ängel dit.
Ju mer jag funderade på det, desto mer tillät jag mig själv att förälska mig i henne den här gången. Det må ha varit så att jag träffat få kvinnor tidigare, men de gånger jag gjorde det på allvar så höll jag mig alltid på avstånd. Men hon verkade perfekt. Hon hade auktoritet, empati, skönhet, intelligens och faktiskt, även i denna svarta stund, ett humoristiskt sinne, och med sin charm kompenserade hon mig väl i de områden där jag inte hade några kvaliteter. Hon verkade gilla mig dessutom – riktigt vad hon fann i mig vet jag inte. Just detta bidrog starkt till att jag blev kär i henne, eller att jag, som jag formulerat mig tidigare, tillät mig att förälska mig i henne. Hon gillade mig verkligen, och det fanns sålunda ett spår av en framtid med henne.
Det gick en månad, och det enda som nu tyngde mig var att inget tyngde mig, och i min kärleks skugga började minnet av min första, enda och bästa vän blekna, liksom minnet av min faderliga storebrodersgestalt Jan Ripik.
Vintern dröjde sig kvar hela mars, och en bit in i april. Sedan började snön smälta. Det var i april som det första vårregnet kom. Det började på kvällen och regnade hela natten.
När boxningen var slut så regnade det fortfarande kraftigt. Jag stod och stretchade mitt ben när en bil stannade vid mig. Jag kisade i dess lysen, och mitt i ljuset såg jag... Hon hade kommit för att hämta mig. Jag vet inte varför, men det var då jag kände att jag är fast.
Hon klev ut ur bilen och höll handen ovanför ögonen, för att värja sig mot regnet. ”Önskas skjuts, herrn?”, sade hon. Jag log. ”Gärna, frun”, mumlade jag, tillräckligt högt för att hon skulle höra. Hon himlade med ögonen. ”Jag är väl inte gift heller? Kom.”
Vi hoppade in i bilen. Det var inte direkt något lyxåk, men då kändes det så. Regnet trummade mot dess tak. ”Jag måste sminka mig”, sade hon, jag nickade. Hon sminkade sig, jag satt tyst och njöt. Så vacker. Så kvinnligt stilfull. Hon tittade sig i en liten spegel, jag liksom hon kunde nog intyga på att hon såg fantastisk ut. När hon var klar log hon lite mot mig. ”Hur går det med kvinnorna egentligen, Titus? Du ser utsvulten ut.” Jag blev lätt generad, men tog mig raskt i kragen och svarade i alla fall: ”När skulle jag ha tid med kvinnor? Medan jag ligger utslagen i ringen och pustar, va?” Hon skrattade. Jag andades lättat ut. Humor är inte min starka sida, och även om det där inte var särskilt roligt så hade jag i alla fall räddat mitt skinn för den gången. ”Du tjänar ju in lite på att få skjuts av mig i alla fal...” Jag kände hur det spratt till i magen. Jag harklade mig. ”Inte om vi ska sitta här och prata...” Egentligen var det otroligt dumt sagt, med tanke på att jag faktiskt syftade på att vi ödslade tid på småprat. Men det blev genialiskt. Jag fick via skjutsen tid över till kvinnor. Men inte om vi satt här och pratade. Hon såg på mig några sekunder och log, och kysste mig därefter. Vi låg med varandra, allt till regnets trummande. Och jag var förälskad och överlycklig.
|
|
|
|
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 | |
Öde: 38
|
- 2007-05-13 20:07
Genialiskt. Jag tycker verkligen om Titus. Jag undrar vad det blir av honom en dag... Lyckliga slut kanske inte är något för Noir, men jag måste säga att de iaf är något för mig.
Hur som helst hoppas jag att du skriver lä'nge och mycket mer, för det här, det är verkligen bra.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
|
Vicotnik
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 42 | |
Öde: 8
|
- 2007-05-13 20:55
Vad jag vet och har läst så har han skrivit ett kapitel till (dvs om jag minns rätt). Titus finns som karaktär men blev det blev aldrig någon kampanj med honom i, tyvärr för han är en jävligt skön karaktär.
|
|
|
|
|
