Mister Lime
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 8 |   |
Öde: 0
|
Min faders synder, del 1 - 2007-04-29 02:14
När jag sluter mina ögon ser jag alltid samma sak... Jag ser det exakta ögonblick då jag slutade älska min far.
När jag var liten såg jag allting i ljusa toner. Jag var då ännu inte medveten om den fruktansvärda dikotomi, det tveeggade svärd ett liv i denna värld egentligen innebar. Sommar och vinter, krig och fred, kärlek och hat... Allt mörkt och ondskefullt kändes mycket avlägset i min ungdom i stadsdelen Boken, då allt sådant kom till mig från äventyrsserier och radioföreställningar. Där tvinnade den onde skurken sin långa mustasch och skrattade rått medan han band fast den väna mön vid järnvägsspåret. Den starke och ofelbare hjälten lyckades alltid rädda dagen, och det gjorde mig lika upprymd varje gång.
På kvällarna brukade alltid min far och mor lyssna på den statliga radioteatern. Om det inte var för otäckt fick jag sitta med. Min mor gav mig mjölk och honungsrostade kakor och jag minns så väl doften av dom än idag, blandat med doften av fars söta piptobak. Medan min mor stickade brukade min far alltid rengöra och sköta om sin uniform. Han kunde sitta långa stunder, ibland i timmar, och nogsamt fukta och gno och borsta. Han hade alltid samma min, en något frånvarande blick och ständigt samma rynkade panna, som om han befann sig någon annanstans. Ibland kunde han märka att jag stirrade på honom och blinka åt mig, som om jag på något sätt var införlivad i hans tankar och planer. Jag log alltid brett då, och tänkte att min far nog måste vara den bästa far någon någonsin haft.
Jag kunde då inte förstå då varför min mor brukade titta så konstigt på honom under de där kvällarna, nästan som hon var rädd för honom. Vem kunde över huvud taget vara rädd för min pappa? Han var ju världens bästa, en hjälte! Jag brukade ofta fantisera att den mustaschprydde skurk jag läst om i serierna kom och kidnappade min mor och band fast henne vid järnvägsspåret så att min far var tvungen att rädda henne.
Det var en varm sommardag, dagen då jag fyllde tio år. Jag hade länge gått och trånat efter en grön Dvokolocykel. Efter skolan brukade jag alltid gå förbi cykelhandlare Udalovs skyltfönster och titta in med stora ögon. Cykeln var det finaste jag sett. Gubben Udalov brukade alltid gå fram till skylfönstret och lägga sitt tjocka finger på prislappen som var fäst vid styret. Tvåhundrasjuttiofem zovriner! Jag minns att jag alltid fick en klump i halsen då min dröm att susa fram på gatorna i Boken omedelbart grusades. Men dagen efter var jag där igen, stirrandes på cykeln. Jag visste att en så dyr cykel kunde jag aldrig önska mig i födelsedagspresent så de gånger min mor frågade mig vad jag önskade mig brukade jag alltid säga: "Inget speciellt mor!" Men med ögonen skrek jag åt henne: "Den gröna Dvokolocykeln!" Jag bara hoppades på att jag kanske skulle kunna få en slant så att jag själv en dag kanske, kanske hade råd att köpa cykeln.
Så kom då min födelsedag. Innan jag gick till skolan försäkrade min mor mig att far skulle ge mig min present när han kom hem för dagen. Hela dagen gick som i ett rus. Tänk om jag skulle få cykeln ändå! Jag vågade knappt hoppas, men jag såg framför mig hur jag hand i hand med min far gick in i cykelaffären. Min far skulle ta fram sin portmonnä i mörkt läder och räkna upp tvåhundrafemtio zovriner inför Udalov. Vad förvånad han skulle bli!
På vägen hem tog jag svängen förbi cykelaffären som vanligt. Jag tittade in genom skyltfönstret och cykeln var inte kvar! Jag kände hur tårarna kom direkt. Den hade blivit såld, jag skulle aldrig få den. Jag såg hur Udalov la märke till mig inifrån affären. Han glyste på mig ett litet tag, sedan skakade han på huvudet och gjorde en urskuldande gest, som för att säga: "Tyvärr grabben, jag sålde den. Du hade ju inte råd ändå."
Jag språng stortjutande därifrån, sprang tills jag blev trött. Det var då jag blev varse att jag hade sprungit ut i ytterstaden, något som både mor och far förbjudit mig att göra. Jag tittade mig omkring. Var det så här det såg ut i ytterstaden? Överallt omkring mig såg jag smuts, fattigdom, grå ansikten. Jag blev livrädd. Då såg jag min far. I sin fläckfria uniform kom han gående gatan fram... med den gröna cykeln över ena axeln! Jag kunde knappt andas, så glad blev jag. Min far, min hjälte, kom för att rädda mig. Jag såg då att han inte var på väg mot mig, utan mot en man som stod mitt på gatan, en stackars fabriksarbetare, sotig och smal.
Min far ställde ner cykeln brevid sig. Mannen sa något till min far, det lät som "Snälla, nej, snälla, int..." Längre än så hann han inte komma innan min far drog upp sin tjänstepistol, kommisariepistolen jag sett min far stoppa i hölstret så många gånger, och sköt mannen tre gånger i ansiktet. Jag minns att det såg ut som om arbetarens huvud exploderade, blod och benbitar formligen flög över hela gatan. Genast kunde jag höra ett gällt skrik komma från en av de dörrlösa portalerna som mannen hade stått vid. En kvinna, hårt kramad av tre små barn, stod och skrek av sorg, ansiktet rött av blod. "Anton! Neeeej, neeeeej, Antoooon!" Hon sjönk ihop, hulkandes i otyglad gråt. Min far betraktade henne ett ögonblick och höjde sedan sin pistol och sköt henne först, sedan barnen ett och ett.
Under hela tiden kunde jag se hans ansikte, det hade samma min som han hade då han rengjorde sin uniform, frånvarande, intetsägande. När jag såg honom stå där täckt av snabbt torkande blod förstod jag. Jag såg min far, såg honom sitta i fotöljen, ihärdigt gnuggande på rödbruna fläckar. Jag förstod.
Min far gick mot cykeln, den metalliskt glänsande gröna Dvokolocykel jag så länge velat ha, nu dränkt i blodet från en familj. Han lyfte upp cykeln och gick ner mot kanalen för att rengöra den. Jag minns att jag stod där som förstenad och stirrade in i luften innan jag spydde upp min skollunch. Sedan sprang jag hem, precis i tid innan min far kom hem. "Grattis på födelsedagen min son!" ropade han när han kom in. "Jag har något utanför jag vill att du ska få, något som jag råkar veta att du har gått och trånat efter hur länge som helst, om man ska tro Cykelhandlare Udalov." Vi gick ut, min mor, min far och jag. Jag såg att cykeln stod där, nu helt ren, fri från blod. Jag tittade på min far och han blinkade åt mig. Genast ville jag spy igen, spy och spy och spy, men i stället tvingade jag mig själv att le åt honom.
När min mor och far hade gått och lagt sig smög jag upp och ut på gatan, där min nya cykel stod. Jag tittade på den ett litet tag, sedan cyklade jag ner till kanalen och slängde ner den i vattnet. Jag smög sedan ombord tåget ut ur staden, bort. Jag skulle inte återvända på flera år. Det var sista gången jag såg min mor i livet... Men jag skulle möta min far igen.
När jag sluter mina ögon ser jag alltid samma sak... Jag ser det exakta ögonblick då jag slutade älska min far.
- Ur Stavros Journal
So long holly. |
