Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
Novell: Bentoni, part III - 2007-02-01 11:36
Var var jag nu igen? Ja, just det ja, Daeya.
Daeya var tjejen som tjänade dåligt och gick ut med dåliga killar. Hon bytte ofta kille, men för mig var de alltid likadana. Jag kände inte Daeya så bra att jag skulle säga till henne vad jag tyckte, men mina åsikter gick i stort sett ut på att killarna var idioter och att Daeya var en idiot som envisades med att gå ut med dem.
Jag ska väl egentligen hålla käften eftersom de flesta nog skulle anse att jag var just den typen av kille som Daeya skulle vilja ha ihop det med.
Det var det jag antog när hon tog med mig hem till sig.
Jag var inte så intresserad, för som sagt var Daeya inte min typ, dels på grund av alla de saker jag nyss räknat upp, men också på grund av hur hon ser ut. Daeya var snygg, men för smal för min smak.
Har aldrig sett vad de flesta män tycks se i de där små stackars hålögda pojk-flickorna.
Hur som helst vi promenerade från haket där Daeya jobbar till hennes lägenhet. Det var inte så långt. Natten var långt liden och det skulle snart övergå från natt till morgon. Det var bara vi på gatorna och dofterna från kloakerna blandades med de från de omkullvälta soptunnorna.
Daeya höll mig i armen och log ibland uppmuntrande mot mig. Jag besvarade inte hennes leenden och gick långsamt.
Kände mig slö och trött i hela kroppen. Som om jag sprungit två mil i sträck, nästan som om jag var lite febrig.
Vi gick upp för den lilla trappan till Daeyas lägenhetshus. Lamporna utanför var sönderslagna och den var smutsigt.
Vi steg över den hemlöse mannen som sov utanför porten, försiktigt för att inte väcka honom.
Daeya gick före och såg sig över axeln med vad som nog skulle föreställa en förförisk min. Jag kände mig mest uttråkad, men Daeya verkar inte märka mitt ansiktsutttryck. Hennes långa smala ben arbetar sig upp för trapporna av betong. Det ekar av hennes andning efter några av trapporna. Hon andas inte särskilt ansträngt, ett bevis på hur mycket hon går under kvällarna då hon jobbar.
Vi kom upp till hennes våning och hon gick fram till en av de ljusbruna dörrarna. En av många i en lång rad av ljusbruna, repade, skadade dörrar. En del av dem brustna och förstörda, avslöjandes att den bruna färgen bara är en fasad, ett tunt lager av bra trä över en kärna av hoplimmade skitplankor.
Daeya stack nyckeln i hålet och vred om. Jag vet inte vad det var som varnade mina sinnen, men något fick mig att snabbt vakna upp ur det slumrande febriga tillstånd jag befunnit mig i den senaste timmen. Något farligt väntade oss på andra sidan dörren.
Dörren flög plötsligt upp och där stod en storvuxen man med bredbrättad hatt och en lång överrock.
”Vem fan är det där?” skrek han rakt i ansiktet på Daeya.
”I-ingen, jag bara...” stammade hon fram.
Jag vaknade på allvar när jag insåg att situationen skulle kunna bli farlig och det snabbt också. Jag ville inte ha dit snuten, så jag hoppades att killen skulle vara lugnare än vad han ville verka.
Han stirrade fram och tillbaka mellan Daeya och jag själv. Ursinnet stod skrivet i hans ansikte. Han var stor, större än jag. Jag var inte så säker på att han kunde slåss, men med den turen jag har haft de senaste timmarna så är han säkert distriksmästare i boxning.
Jag höjde vänsterhanden i en lugnande gest men lät högerhanden koppla en grepp om kolven på min nyinskaffade Calder.
”Bara lugn, kamrat. Daeya lovade mig att jag skulle få tvätta av handen hos henne och lägga ett förband. Det är allt, jag ska hem sen till frugan och barnen.”
Jag har aldrig varit särskilt bra på att ljuga, men killen verkade inte särskilt smart och han tror säkert på vad som helst bara han slipper tänka på att Daeya säkert drar hem fler karlar i veckan än han har fingrar och tår.
Han lugnade sig snabbt och backade undan för att ge oss utrymme in i lägenheten.
Jag visades snabbt in i badrummet där jag satte mig på muggen och väntade medan Daeya och hennes idiot talade ut.
Det gick inte så lång tid innan hon kom in i rummet med en ursäktande min.
”Förlåt raring.” sa hon med den där snälla rösten. Lät inövat och jag kunde inte låta bli att flina lite åt det hela när jag funderade på hur många män hon har sagt just de orden till.
Hon missuppfattade mitt skratt och log med mig.
”Uli är lite hetlevrad. Han tror så mycket. Han har fått för sig saker, stackaren. Jag vill inte vara elak mot honom, men jag vet faktiskt inte hur jag ska bli av med honom.”
Jag ryckte på axlarna med en loj min och krängde av mig jackan och slängde den på golvet med en metallisk duns.
Handen var blodig och knogarna uppfläkta.
Daeya verkade inte direkt bry sig något vidare. Säkert inte första gången den damen såg blod.
”Jag tog med mig bandage och whiskey.” sa hon med ett piggt leende.
”Bra.” sa jag och rotade fram cigarettpaketet ut jackfickan. Jag rev igång en tändsticka och tände ciggen. Det smakade ljuvt att få andas rök igen.
Daeya stod stilla, lutad mot badrumsdörren med flaskan i ena handaen och bandagerullen i andra.
”Se om du kan hitta en sax därute så jag kan klippa av bandaget. Jag kommer inte att behöva hela rullen.”
Hon nickade kort och öppnade dörren.
”Daeya,” avbröt jag henne precis när hon skulle gå. ”se efter om Uli har några bärs också.”
Hon log betryggande och gick ut för att hämta det jag bett henne om.
Jag försökte tänka efter, men det var svårt att fokusera. Någon måste verkligen ha hatat Micha för att göra så mot honom, men vem skulle det vara? Alla gillade Micha, han var en bra kille. Så varför hade han slutat hängande med inälvorna hängandes så utanpå? Han måste ju ha vetat om att någon ville honom illa eftersom han skickade in den där lappen under min dörr.
Daeya avbröt mig i mina fuderingar och kom in genom dörren med en öl och en sax.
Hon hjälpte mig att klippa av bandaget och satt sedan på badkarskanten och studerade mig när han halsade i mig ölen. Fan, på den tiden kunde jag dricka mer öl än vad som rymdes i badkaret Daeya satt på. ”Yrkesskada” brukade vi skämtsamt klla det i hamnen. Jag var ju inte värst. Men det gjorde mig långsam och trög. Man tappar fingertoppskänslan efter långa händelselösa månader på ett korkat monotont jobb. Samtidigt var det det enda jag kunde få efter att jag kommit tillbaka från fronten.
”Hör du sötnos,” sa hon ” vad har hänt egentligen?”
Jag svalde det sista av ölen och la flaskan i handfatet. En kort sekunde funderade jag på att ljuga för henne och dra någon lögn om svartsjuka och slagsmål, men jag valde istället att beräta allt för henne. Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha ljugit, men jag var så naiv.
Daeya satt tyst och lyssnade på min berättelse. Hon sa inget, bara ledde mig till soffan när jag var klar och sa att jag kunde få sova hos henne till morgonen, sen måste jag gå.
Och jag trodde henne. Vilken idiot tror på en billig hora som Daeya?
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
