Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 455 |   |
Öde: 38
|
- 2007-01-08 00:34
Granatkrevaden slutar. Åtminstone antar jag det när Uli rycker mig i vapenrocken. Jag häver mig över kanten och skriker allt vad jag orkar. Vi springer över vad som en gång varit en åker, men nu är lerig och hålig av bomdardemangen. Det gäller att vara försiktig med var man sätter fötterna, för halkar man kommer de andra att springa över en. Men när man är längst fram som jag så vill man springa så fort att man hinner fram innan de andras skyttar vågar titta fram igen.
Jag har åtta kulor i mitt gevär, en bajonett och en kniv. Kigy har en pistol som han stal från en officer som fick magen uppskjuten. Kigy tog den av honom när han låg där och skrek som en gris, sa han.
Jag hinner först fram till den trasiga muren. När jag väl är framme inser jag att det inte alls är en trasig mur, utan det som är kvar av en byggnad. Han hoppar över och ser tre Presvedoniska soldater som ligger och trycker där. De ser skrämda ut. Jag sticker bajonetten i den förste. Jag vet inte så noga var jag sticker den, men han skriker och faller bakåt. Bajonetten fastnar i honom och vrider nästan geväret ur nävarna på mig.
Jag svär och sparkar av honom från vapnet.
Mannens kamrat, en ung pojk gråter och skriker och ber mig på sitt språk att hålla upp. Jag vet ju att jag inte kan göra det, så jag sticker honom i magen. Helst hade jag velat göra det skonsammare med honom, men jag har ju bara åtta kulor i geväret och de måste jag spara.
Hans tredje kamrat tar de andra hand om så jag springer vidare.
Jag vet att det säkert är tio man i det där gamla gårdshuset. De har barrikerat fönstren så att man inte ska kunna kasta in granater.
Dörren är uppslagen, men jag kan se att de har försåtminerat med minor och snubbeltråd. Hela dörren är täckt av skiten.
Kapten Gault-Kriger springer fram till min position där jag ligger täckt bakom den brinnande lasbilen.
"Vad ser du, soldat?"
"De sitter där och häckar, Kapten. Med tanke på husets storlek borde det vara en tio man därinne, möjligtvis mer."
Kapten nickar. Han är säkert inte trettio fyllda, men han är duktig på vad han gör. Jag litar på honom och de andra med.
"Då så. Tre skyttegrupper om fyra man tar sig in. En i källarvåningen och två på bottenvåningen. Grubbs! Ta med dig Aben och KK3:an upp på kullen där och skjut mot alla misstänka mål i fönstern när jag skickar fram skyttegrupperna. Karov, du får se om du hittar nåt ställe där du kan få klar sikt in där. Plocka vem du än ser så att de håller sig borta från fönstren. Framåt!"
Jag och de tre andra lägger oss på mage bakom lastbilen. Jag andas kontrollerat och försöker att inte spänna mig för mycket.
Grubbs tunga kulspruta börjar dundra och jag trycker mig upp på fötter och kastar mig fram mot huset. Kulor slår ner bara några meter ifrån mig. Jag är inte säker på att de var ämnade för mig.
Jag slänger mig fram mot väggen. De andra kom fram oskadda.
Vicotnic räcker fram en stor tung påle som han slitit ur marken tidigare vid åkern. Jag kikar snabbt in genom dörren.
Ingen där. Jag svingar först för att vara säker på att jag får tillräckligt med kraft i kastet innan jag hivar in pålen in i all snubbeltråd de där hragiska hundarna spänt upp likt spindelnät framför dörren, innan jag snabbt kastar mig mot väggen i skydd när minorna och granaterna river upp hårda skärvor ur dörrkarmen. Därefter springer vi in. Jag ser ingen först och vi går direkt framåt. Ett litet rum där tre av dem befinner sig. De räcker upp händerna och skriker något. Säkert att vi inte ska skjuta dem, men det gör vi ändå.
Den andra skyttegruppen verkar ha stött på mer motstånd för det skjuts och skriks som helvete där nere. Inte mitt problem. Chucktil och hans gubbar har slängt granater upp på övervåningen och är på väg upp.
Jag säger till Koskinov och Bantin att följa med upp, så tar jag och Thiess och ser vad vi kan göra för att hjälpa killarna i källaren.
Jag rycker upp dörren ner till källaren. Två man som sitter bakom en sandsäcksvall vänder sig förvånat om och glor på oss.
Jag skjuter den ene samtidigt som hans kamrat skjuter Theiss. Jag riktar vapnet mot honom och trycker av.
Klick.
"Djävlar." säger jag och då trycker han av.
Han trycker iväg säkert sex eller sju bulor innan hans vapen också ignorerar honom.
Jag kastar mig ner mot honom med gevärskolven först. Han styr undan med armen och jag ramlar över honom. Han vrålar och jag skriker lika illa. Han försöker hamna överst, men det är svårt att göra något när vi ligger i trappan.
Å andra sidan har jag svårt att göra något också, för jag kommer inte upp på fötter. Han drar sin kniv och jag drar min. Jag skyndar mig att skära honom. Han skyddar sig med armarna och sticker mig. Jag har tur och han träffar mig bara i höften. Han drar ut kniven igen och jag känner hur blodet kokar i mig när jag blir vansinnig av vrede.
Jag hinner först och trycker kniven i bröstet på honom. Han sticker mig i magen och jag hugger honom igen.
Fan ska det jhär bli så att vi dör i varandras armar? Så djävla meningslöst! Kan han inte bara ge upp? Jag har ju vunnit!
Han sticker mig igen, men jag hinner huka mig och han skär bara sönder min vapenrock och min arm.
"Dö, ditt upproriska svin!" vårlar jag och trycker kniver ner i honom igen.det är som att skära i vilken stek som helst. Han skriker men jag hugger honom igen. Nu blir han tyst. Inte fan bryr jag mig.
Jag hugger vidare tills jag inte orkar längre. Han är ändå död för längesen.
Jag reser mig upp när Bantin kommer ner för trappan. Det går fort att se att skyttegruppen som gått källarvägen blivit dödade allihop.
Jag går upp för trappan. Vi återsamlar snabbt utanför huset.
Vi förlorade fyra man. Utöver det är det mest småskador, skrapade knän och någon som har slagit i skallen när han halkade i leran. Och så jag då. Men han var inte så bra med kniven. Det gör ju ont, visst, men det är ingen fara. Jag har varit värre tilltygad.
Jag tror att allting har sin plats i världen. Myggan har sin, svalan har sin och jag har min.
Jag föddes på ett fält av en hora som inte visste vem min far var. En av oräkneliga, ansiktslösa soldater som hon släppt in mellan benen. Hon hängde med alla soldater på Norrfronten. Jag växte upp där. Sköt min första Fiende när jag var åtta.
Alla har sin plats. Jag har min.
Jag har säkert dödat över tusen människor. Minst. Jag dödar minst en i veckan. De andra åker hem på permission.
Jag är hemma.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
