Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
- 2007-01-15 19:42
[Nej, inga credz till de som uppdagar fulcovern... (:]
Smatter.
Muller.
Smatter.
Regn, regn som smattrar mot rutorna så att de skallrar, som rinner ned för de mörka glasen i strida strömmar av tröstlösa vredesutbrott. Kulor, kulor som smattrar över gatan, salvor som dundrar fram över gatorna i strida strömmar av tröstlösa vredesutbrott. Tröstlösa vredesutbrott... Åskan ackompanjerar.
Gestalten i dörröppningen avtecknar sig för en sekund, när lampan ute i trappuppgången fladdrar till en sista gång innan den slocknar. Reslig och bred som en mur av basalt tornar han upp sig. Hans ena näves knogar kramas vita över ett yxskaft. Yxan är blodig och regnvåt, så är också det över den bergslika kroppshyddan hårt spända linnet. För ett ögonblick är han paralyserad, stillad från stridens hetta. Han betraktar med andlös skräck kvinnan i sängen.
Det är en vacker kvinna, hennes sång är också vacker, mumlande och drömsk. Täcket är blodigt, hennes ben skakar i smärta hon själv märker föga av i det fjärran rus hon har uppgått i. På en sekund är bjässen framme, trycker upp den gamle ärrade läkaren som fram till dess suttit vid hennes sida mot väggen, vrålar ut i bakom ursinne dold rädsla... ”Hon måste överleva! Jag dödar dig om hon dör! Jag ska ha barn i natt, begriper du det, ditt avskum?” Han darrar på rösten. Läkaren är stilla i hans blodiga nävar. Yxeggen är tryckt mot hans magra strupe. Han sväljer tyst. ”Självklart, herr Dotarov”, blir hans korta svar. ”Jag gör mitt jobb. Gör du ditt.” Rösten är obehagligt lugn, yxan till trots. Troligtvis döljer sig en galning bakom den kalla masken. Han är läkare i den undre världen, ja, troligtvis är han galen. Skonad är han också, när herr Dotarov lystrar till hans uppmaning. Greppet om yxan hårdnar ytterligare. Ett par raska kliv, och han är ute igen, gör sitt jobb – att ge allt sitt blod i strid, i detta tröstlösa vredesutbrott. Åskan ackompanjerar...
/Hjalle
Inlägg ändrat av Hjalle, den 2007-01-15 20:50
|
