Rikard
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 444 |   |
Öde: 16
|
- 2007-01-10 07:55
Jag hade aldrig sett honom tidigare men han var perfekt. Säkerligen var han en hamnarbetare, plåtslagare eller något liknande… Inte för att det spelade någon roll, han såg ut att jobba mer med musklerna än hjärnan och det var precis vad jag behövde. Jag måste erkänna att jag inte i detalj hade planerat det som skulle utspela sig här ikväll, jag var ganska impulsiv och när jag ville ha något så brukade jag få det. Nu var jag visserligen inte säker på att jag ville ha Franz Gappler men jag kunde inte sluta tänka på hans frus triumferande uppsyn när Franz valde henne över mig och kastade ut mig på gatan, naken och förnedrad. Jag kunde inte svälja min stolthet och låta denna skymf gå ostraffad. Herr Gappler visste det inte än men i natt skulle han bli änkling och då kanske han skulle förstå att det var fel kvinna han kastade ut på de regnvåta kullerstenarna tidigare ikväll.
Jag rättade till klänningen som jag lånat av min syster och tog en kort sekund till att beskåda mig själv i spegelväggen bakom baren. Jag hade sett bättre dagar, till och med mycket bättre dagar, men å andra sidan hade det varit på bättre barer så skit samma. Som man umgås får man klä sig. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till buffeln som osade av svett och inpyrd rök. Det hela gick ganska lätt, män är av naturen dumma och även om mitt offer var den pinsamma sanningen manifesterad så går det inte att komma ifrån. Alla män går att lura, det är bara en fråga om tid och hur mycket energi man orkar lägga på det. Så många av dem, alltid likadana med kostym, hatt, muskler och penis, tror att de är den Endes gåva… Nåväl, män är idioter och buffeln med de stora överarmarna svalde betet innan jag hunnit agna det. Jag hade just börjat puta med mina läppar när jag kände hur han hårdnade. Det var en lätt match att smyga ner lappen med herr och fru Gapplers adress i hans bakficka när vi gick därifrån och hem till honom.
Ett ganska mysigt och väl inrett ställe mötte oss. På väggarna hängde det en och annan tavla som visserligen inte var målade av Konrad Heim eller Amalia Grotny men som ändå var tämligen stilfulla. Jag trodde att mannen skulle kasta omkull mig och slita av mig kläderna och mer eller mindre våldföra sig på min späda kropp men istället bjöd han mig på te och ville diskutera det senaste av Sanningsministeriets dekret och ge mig komplimanger för mitt utseende och min klädsel. Han uttryckte att jag inte alls hörde hemma på ett sådant sjaskigt ställe som Maggios. Han visste inte hur rätt han hade men jag kom av mig för en sekund, jag hade räknat med att övermanna honom i sängen, att kväva honom tills han tappade medvetandet. Men istället satt jag i hans kök och sög åt mig av orden som svallade över mig. Jag önskar nästan att han inte hade behövt omhändertas för mordet på Fru Gappler men om jag skulle göra Herr Gappler till änkling ikväll var det någon som måste ta skulden för det. Han var trots allt bara en av brickorna som slumpvis hamnat på ett bräde jag riggat flera år tidigare.
Det tog längre tid än planerat med till slut låg han och sov som ett barn, vi hade inte ens haft sex och han hade erbjudit mig sin säng medan han själv lagt sig på soffan. Det var nästan sorgligt hur dum han måste vara. I den här staden har man inga vänner och man bjuder inte in folk man inte känner, eller sådana man känner för den delen, till ens hus om man inte vill knulla, smida ränker eller snacka skit om gemensamma bekanta.
Att avrätta Fru Gappler och plantera bevis som skulle leda till mannen som oskuldsfullt låg och sov och till hans undergång var inte svårt, det var tillfredsställande. Visst kände jag en liten tagg inombords när jag tänkte på att den sista mannen i den här staden som inte var genomkorrupt skulle dömas till livstids strafftjänst i koppargruvorna men taggen kunde inte hindra den lycka jag kände då jag tänkte på att jag inom kort skulle lösa ännu ett mordfall. Det fanns ingenting som stod mellan mig och befordran. Snart skulle jag vara poliskapten och Herr Gappler skulle vara änkling. Livet kunde i sanning inte bli bättre. Med lite ambition och vilja kan man nå hur långt som helst i Hoppets stad!
"Inget säger adjö som ett fall från 7:e våningen"... Personen på taket kommer inom kort. |
