Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
[Novell] Den bojslagne - 2007-01-09 18:32
Bentoni varnade tidigare för en novell med starkt innehåll, så jag gör detsamma, minst. Läs och njut kanske är fel ord. Läs?
---------
Ena armen, hans vapenarm, är vriden ett varv innan kedjan omfamnar den med sin kalla grymhet. Den andra är enbart slagen i bojor, inte vriden, men smärtan är ändå det som bekommer honom minst, och det kunde ha gjort detsamma. Uppspänd i ett formlöst crusifix till den makabra hämndens ära. Inte en tum kan kan röra sig, slagen i mörkt stål – och paralyserad.
Mannen som står med ryggen mot honom, framför hans dimmiga ögon, är avklädd. Ryggen är blottad för att visa brännsåren, de makabra ärren, inristningarna och galenskapen, sjukheten i den bojslagnes dåd. Och det logiska i hans... Tand för tand...
Stön fyller rummet, fyller det som en munhåla fylls med blod och en mage med ångest. En stålbänk finns i rummet. Den fanns där innan inkräktaren kom och bytte blod mot blod, smärta mot smärta. Den har använts förut. Den bojslagne ser inte sin hustru, annat än hennes ben, som pekar i konstiga, färvridna vinklar. Emellan dem står den nakne, den ärrade hämnaren. Hans pulserande kropp döljer kvinnan på stålbänken. Den bojslagne vet inte att hon är bunden med taggtråd runtom den, ej heller att medan den kväljande akten pågår skär han av hennes huvud med två yxor. Kanske kan den bojslagne se blodet som sakta rinner ned för stålbänken. Hans flämtande blick vilar dock längre bort, på den motstående väggen. Äktenskapet var aldrig lyckligt, men de fick två barn. De är ännu vid liv. Båda är fastspikade i väggen. Deras gråt regnar fortfarande i hans huvud, tillsammans med ekandet av de lugnt skoningslösa hammarslagen.
Ett ansikte tittar emot honom. Den avklädde har lyft upp den blodiga kvinnohuvudet, håller det krampaktigt och i triumferande seger, med dess döda ansikte riktat mot den bojslagne bakom honom. Hennes ögon är ännu öppna, drömmande och bedövade i förlorat liv. Som de brukade... Den avklädde avslutar akten, når dess makabra kulmen. Han står stilla. Huvudet är nedböjt, alla muskler i den söndertorterade ryggen är spända. Medan den bojslagne blundar och darrar tar mannen på sig en rock, som han inte stänger. Hans händer kramar fortfarande yxorna. Knogarna är vita, men det ser man inte för alla köttrester.
Han sätter sig tungt i en fotölj i ett hörn, dold av skugga. Han är utmattad och svag. Ett av barnen ger ifrån sig små gnyenden. Han röker en cigarett och släcker den mot den lillas överläpp, efter att han liderligt smekt bort hennes hår. Han röker fler cigaretter, hon fortsätter flämta svagt i smärta så han släcker fler cigaretter mot hennes lilla ansikte. När paketet är tomt har blodet på stålbänken nästan torkat. Han ser mot den bojslagnes nedslagna huvud, brutna gestalt. För första gången talar den ärrade. Det är en kall, skärande röst, som är obeveklig men fylld av sorg, fylld av avsaknaden av glädje. ”Herrn. Ni hade i alla fall godheten att låta min familj dö snabbt. Man blöder fort ihjäl av att få sina kroppar sönderskurna. Jag har inte låtit din få samma ynnest. Jag är klar nu.” Den bojslagne upplever att rösten bryts tvärt innan mannen hinner säga något mer. En pistol dras fram. Fyra skott, fyra mörka kedjor vari den bojslagne är uppspänd. Fyra skott. Med ansiktet mot golvet, liggandes i järnsplittret, darrar sig hustruns make, barnens fader, till liv, allt medan han hör balkongdörren öppnas. Regnet trummar mot golvet, staden långt därnere ligger i mörker. När han lyfter blicken är dörren fortfarande öppen, de blodiga gardinerna dansar sin dödsdans i vinden, och balkongen gapar lika tom som hans hjärta.
Den största smärtan är att han förtjänade värre.
Inlägg ändrat av Hjalle, den 2007-01-09 20:17
|
... Mycket otrevlig läsning, jag hoppas han får simma i kopparfloden resten av evigheten och att yxorna inte blev befläckade av denna vidriga handling! Jag hoppas att de alla får göra det, simma i kopparfloden alltså, onda bestar som de är!
