Vicotnik
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 42 |   |
Öde: 8
|
[Novel] Konrad Markovic - 2007-01-07 22:08
På en plats i frihetens land i imperiet ligger Sandukar drömmarnasstad. Någonstans i Sandukar, någonstans i Sandukars hamnområde finns ett lägenhet och i lägenheten som ligger någonstans i Sandukars hamnområde finns ett rum. Ett smutsigt och nedgånget rum, med en sliten och illa luktande madrass på golvet, men även en ganska ny skinnfåtölj dock med spruckna armstöd så att stoppningen ramlar sakta ut och ned till golvet, där de sakta virvlar runt i draget från fönstret. Ett rum som ingen vill ha. Som ingen vill ha?
Rummet är mitt, just nu sitter jag Konrad Markovic i den slitna skinnfåtölj och skriver ner yttligare en del av min historia. Det är samma historia som alla andra berättar, en historia om hur ett bra liv kan bli till ett helvete och även hur ett helvete kan ha ett ljus som vi alla dras åt som vi kanske kan nå om vi bara jobbar hårdare.
Jag är som sagt Konrad Markovic och i och med att jag skriver dessa ord så sitter jag och väntar på en god gamla vän, den vän som aldrig sviker än, en vän som alltid kommer vid fel tid punkt. Den vän jag talar om känner även du, du som läser detta. Vår gemensamme vän är polisen, statens vän och trogne hund. Anledningen till att polisen är statens hund är för att den inte skulle överleva utan någon som tog hand om den och gav den det den ville ha, brottslingar. Jag är en av dem som ger polisen jobb och jag är en av de som ser till att staten kan vid behålla sin makt, jag är en brottsling.
Men min historia börjar inte här, den börja redan för tjugoett (21) år sedan. Den börjar med att min far, Dawid Markovic fick låna sin chefs gård över helgen som en liten bonus för tio års trogen tjänst på ett av statens taxibolag. På den tiden fanns inte jag ännu, men min historia börjar redan innan jag fanns, detta är i alla fall om jag har rätt, vilket jag inte ännu har kunnat bekräfta. Hur som helst så åkte min far, min mor och mina vid den tiden två syskon ut till gården. Gården i sig låg ett par mil utan för Sandukar.
Det är svårt för mig att återberätta vad som hände ute vid gården, då den enda källa som jag har tillgång till och som kan prata om det är min äldsta syster då hon är den enda som fortfarande inte har lyckats förtränga allt, det sorgliga är att hon var den som kom lindrigast undan. Både far och min äldsta bror genomgick ett stor förändring under den tid som familjen tillbringade på gården. Far var nog den som drabbades hårdast just den helgen, han gick från att ha varit en trevlig, charmig och artig man till att bli ett monster. Det var inte förens sista kvällen på gården som det slog totalt slint hos far. Det sista dygnet blev en mardröm, far blev aggressivare och totalt olik sig, han våldtog tydligen hela familjen om och om igen för resten av den tid som de var kvar på gården. I början försökte de övriga gömma sig men det var totalt meningslöst då gården inte var så stor och var de än gömde sig så hittade far dem väldigt fort. Den natten förändrades hela min familj, mor blev helt psykiskt knäckt och apatisk, min bror kom att utveckla samma temperament som min far fick den dagen. Min syster blev liksom min mor psykiskt förstörd och blir mer och mer apatisk ju längre tiden går.
Mina efterforskningar har inte lätt mig till något som kan peka ut gården då fars chef som jag inte längre minns namnet på aldrig tyckts ha varit chef för taxi bolaget ännu mindre ha existerat. Han finns inte ens i något av statens alla register, han är som ett spöke, något man har blivit i lurad att tro på.
Förutom att hela familjen förändrades så blev jag även till den natten, både min mor och min syster födde varsitt barn cirka nio månader senare, var på det ena blev ett missfall och det andra blev jag. Det värsta var att inte ens personalen på sjukhuset visst vem av min mor eller min syster som fick missfall, så jag kan lika gärna vara min systers barn. Om personalen visste vem som var min mor så är det inte tillgängligt eller så hittar de inte det. Den dag då familjen kom hem ifrån gården så fann mor ett brev innan för dörren, far hade fått sparken för att inte infunnit sig på jobbet. Far blev helt rosenrasande och låste in oss i varsina rum innan han började misshandla familjen. Min syster beskrev hur hon kunde höra genom dörren hur mors rop på hjälp tystades av en rad hårda slag, sen hur allt tystnade efter en lång stund kunde hon höra hur någon famlade med en nyckel och tillslut hur nycken vreds om, innan ens dörren öppnades så kunde hon känna hur lukten av sprit smet in mellan springorna på dörren. Först försökte hon hålla emot dörren, medan far med lugn röst bad om förlåtelse för sitt utbrott och lovade att aldrig skrika eller slå henne något mer så öppnade hon dörren. Vilket hon aldrig skulle ha gjort. Att döma av hur fort tårarna flödade ned för hennes kinder när jag tvingade henne att berätta om familjens historia så kan jag bara anta att det som blev följden av att hon öppnade dörren inte ens kan beskrivas med ord.
Jag lägger varsamt ifrån mig boken jag sitter och skriver, reser mig upp ur fåtöljen. Med tysta steg går jag bort mot fönstret och lutar mig mot fönsterbrädet och tittar ut i natten, nere på gatan kan jag se hur hamnarbetarna vinglar hem från krogen. Jag står där och tittar upp mot de tjocka regnmolnen som ligger som en stor grå massa över staden, trots att det regnar ute så kan jag om jag lyssnar riktigt noga höra min vän långt där borta. Kanske ska han besöka mig nu, men det tror jag inte. Han vet än så länge inte vara jag är, eller för den delen var hon är. Jag vänder mig om och ser på henne, hon ligger där på madrassen, alldeles stilla. Jag kan knappt se om hon andas men det gör hon. Hon är min och jag gör vad jag vill med henne. Hennes röda långa hår ligger som en slöja för hennes vackra ansikte, man kan skymta hur hennes klarblå ögon försöker orientera sig i rummet. Att hon ligger där av fri vilja så är hon inte fri, hon var fri tills jag betalade för det, nittio zovriner. Hon kan inte röra sig i från där hon ligger, för hon ligger där i min, min tvångströja. Men annars så är hon naken. Nej jag är inte galen, jag köpte tröjan faktiskt tillsammans med två par handfängslar. Än så länge är hon orörd och kommer vara det en stund till, jag sätter mig ner i fåtöljen igen och tar upp boken och fortsätter att skriva. Fortsätter att skriva min historia och min förklaring till varför jag är här just nu.
Fortsättning följer.
|
|
|
|
Marco
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 802 | |
Öde: 35
|
Sv:[Novel] Konrad Markovic - 2007-01-08 07:36
Mer, mer, mer! Jag ser med viss förfäran fram emot nästa del. =)
"Livet på gränsen, berättelser från gatan, skumma typer, korrumperade snutar, mörk kärlek och klassisk otur." |
|
|
|
Vicotnik
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 42 | |
Öde: 8
|
Sv:[Novel] Konrad Markovic - 2007-01-09 19:05
Far hade som sagt förlorat både jobbet och förståndet, i min bror kunde man redan nu skymta att han skulle bli lik sin pappa och både mor och dotter var båda apatiska och psykiskt förstörda. Efter en kortare period av misshandel och våldtäkter så kom far upp med en lösning på familjens problem, alla kunde prostituera sig och på så sätt tjäna sitt uppehälle. Både mor och dotter såg båda bra ut och var näst in till oanvända, det var ju bara han som hade testa de båda för att se om de var dugliga till något. Ja de var dugliga hade han kommit fram till. Dagen där på så började han annonsera med hjälp av handskrivna lappar om uthyrning av kvinnor som var villiga att spendera kvalitets tid med vem som helst som kunde betala för sig. Hur vida detta var sant eller inte var inte så svårt att avgöra då både mor och dotter var båda apatiska. Samma kväll så kom de första kunderna och far var så förtjust så han bjöd kunderna på både sin fru och sin dotter för priset av en. Hans nya affärs verksamhet fick inte bara kundernas intresse utan även ett par kriminellaligors uppmärksamhet, vilka krävde att han skulle lägga ner eller betala någon av dem en del i skatt för sitt inträde på marknaden. Far vägrade först men efter att ha hotats till livet så började han betala ena ligan och de andra försvann så snart det stod klart att han hade beskydd nu.
Som jag redan sagt så kom jag nio månader senare, far var inte glad då hans ekonomi blev lidande och började slå resten av sin familj som straff för att de förbannade hororna inte kunde hålla tätt. Han visste eller tänkte inte på att det var han som var min far och eftersom både min mor och syster var på sjukhuset så började han även sälja ut sin äldsta son till perversa kunder. Både min mor och min syster fick tillbaka en lite livs gnista när jag föddes och lyckades skydda mig fram till dess att jag fyllde fyra år och mor blev med ännu ett barn, då medan hon var på sjukhuset så började far att hyra ut även mig till kunderna, jag förstod inte då vad som på gick utan fick det förklarat för mig lång senare.
Jag vet vad du kommer tänka när du läser min historia. Du kommer inte tro på att någon kan vara så grym mot sitt eget kött och blod, men där har du fel. Jag antar att du aldrig har hört talas som en tidning som heter bakom kulisserna och troligtvis kommer du aldrig läsa den, för den finns inte längre. Hur som helst så kom jag över den för ett par år sedan då jag fortfarande bodde hemma. Där skrev de om sanningen och det fanns till och med bildbevis i tidningen på diverse sjuka saker som de där snobbiga och snorkig ättmedlemmarna sysslar med. Skulle du ens ha läst en sida så skulle du tycka att min historia var en saga man läser för barn. Allt jag kan säga är att de lagar vi lever efter gäller bara oss och inte de med makt, en dag kommer sanningen komma fram. Men fram tills dess så måste jag beundra staten för det jobb som de lägger ner på att dölja sanningen.
Så som min familj fick lida under min fars styre fick även jag lida, Jerzy min bror hade hoppat av skolan för länge sedan då han inte orkade med den konflikt som blev mellan skolans normer och fars vrede och lustar. Min syster berättade att för mig att min bror blev retad och hånad i skolan och lärarna ställde massor med jobbiga frågor som han inte vågade svara på. Själv så hade min syster precis klarat av skolan strax innan jag föddes, och var på väg att söka en högre utbildning till läkare. Dock så blev det aldrig så, för gården kom i vägen och sen dess så orkar hon inte med livet.
Nu i efterhand så vet jag att jag aldrig skulle skicka mina barn till skolan, då det är en otrevlig och hotful miljö. Men det är vad jag vet nu. Jag började skolan vid sex års ålder, trots att far ogillade mig så flyttades mycket vrede över till min mor som återhade fött ett barn, jag och min äldre bror fick båda lida då min mor eller syster inte orkade att ta emot perversa äckel. Så både jag och min äldre bror klarade oss, ganska lindrigt undan.
En dag strax efter det att jag fyllde sex år så tog min syster med mig till skolan, det var en liten och inte alls särskilt imponerade byggnad, utan den såg ut som en förfallen kyrka eller något likanden. Min syster lämnade mig utan för en dörr i byggnaden med ett få tal andra barn. Jag satt där under tystnad i ett par minuter innan dörren öppnades, mannen som öppnade dörren kände jag igen men jag visste inte var ifrån.
Nu har jag visst glömt bort mig igen, jag glömde tala om för dig att min familj flyttade, jo vi flyttade i samma veva som far förlorade jobbet. Från en trevlig liten lägenheten i iconen till en skabbig och rått invaderad lägenheten i den fallna staden. I fallna staden så finns ingen statlig skola utan den skola som jag gick i var en plats som föräldrarna lämnade sina barn på för att någon skulle lära dem att räkna, läsa och skriva. Oftast så var det i utbyte av tjänster, det var så jag senare fick lärdom om var ifrån jag kände igen mannen som öppnade dörren till undervisningsrummet.
Mannen som öppnade dörren var en präst av den enda tron. Han var väldigt hård men rättvis, det var inte ovanligt att han slog någon på fingrarna med någon form av käpp. Jag fick aldrig möjligheten att gå i samma skola som mina syskon gjord, de gick i en skola i Iconen som far betalade för. Jag lärde mig att läsa och skriva och även räkna hjälpligt. Som ni ser så har jag blivit lite bättre på att skriva i alla fall. Jag har hört talas som barn och vuxna som har studerat i fler år än vad jag har fingrar, själv så gick jag bara i skolan i tre år. Min bror hade rätt skolan var ingen dans på rosor, men jag tror att jag hade det värre än vad han hade. Även om det är svårt att bedöma då jag har blivit så pass van vid att bli slagen och förnedrad.
Jag tvingas sluta skolan ett par månader före jag fyller tio, då mor åter gav liv till ett barn som fick namnet Roch troligtvis efter någon kund. Det var inte så konstigt att det var far som tvingade mig att sluta skolan, då han fick en till mun att mätta. Så medan min mor och syster fortsatte med att sälja sina kroppar så skickades jag och min bror ut på gatan för att ordna fram zovriner. Jag och min bror som vi det här laget var sjutton eller arton, minns inte så noga och det har ringa betydelse.
Med nästan inga zovriner så började vi och då menar jag min bror att överfalla försvarslösa personer som jag fick leta upp och locka dem till min bror, detta system fungerade inte särskilt bra då folk är av naturen misstänksam mot andra personer i den fallna staden. Ofta kom vi hem sent på kvällarna då far hade somnat sittande i någon stol i hallen i vänta på oss eller nästa kund. Under den här tiden så såg jag sällan min övriga familj så jag vet inte hur de var med dem.
Varje gång vi kom hem så gav min bror en liten del utav de zovriner vi hade kommit över under dagen och kvällen, för som han sa så sparade han zovriner för att kunna komma över mer zovriner. Detta lätt till en början väldigt skumt och ja hans plan var väldigt luddig och skum. Hans plan var att få ihop zovriner till att kunna köpa sig in vid ett av kvarterets alla pokerbord. Ofta pratade han om dessa pokerbord som det var det perfekta livet, du kunde bli miljonär över en natt och chansen att förlora var nästan obefintlig. Han måste ha levt i en drömvärld, med tanke på att om du inte kan spela poker ska du inte sitta vid ett pokerbord, de gammal korthajarna kommer äta dig levande, de avslöjar dig innan du ens har suttit dig ner vid bordet. De är experter på att läsa och tolka folk.
Det tog oss nästan en månad att få ihop tillräckligt med zovriner för att kunna ge oss in i pokervärlden. Vi tog oss en kväll ner till en av de svarta spelhålorna som finns runt om kring dig i den fallna staden. Jag minns väl den kvällen.
Trots att det regnade den kvällen så tog min bror på sig solglasögon, han såg inte klok ut där vi gick tillsammans ner för gatan mot spelhålan som min bror hade valt ut. Stället är bara fult av torskar hade han berättat. När vi närmade oss stället kunde man höra svag musik komma ut ifrån klubben, stället som min bror hade valt ut var en stripklubb, där de då och då anordnade poker matcher. Kan du förstå vilken miljö jag har växt upp i, hemma ett horhus och vid nästa tio års ålder tas jag förförsta gången till en stripklubb. Klubben låg på en bakgata, en sådan gata som du inte noterar om du inte vet att den finns där. Ingången till klubben var inte mycket mer än ett hål i en väg, där det stod en extremt stor och massiv tjej utan för, hon måste minst ha varit två och tio lång och vägt i alla fall över hundrafemtio kilo, inte fet utan muskler. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Hon stirrade på oss när vi närmade oss ingången, min bror viftade med något var på vi blev insläppta, jag såg aldrig vad det var. När vi klev in genom hålet i vägen så var det som att kliva in i en grå och alldeles tjock dimma, det var röken måste ha varit ifrån flera hundra cigaretter eller cigarrer. Jag vände mig om för att gå ut men hålet där vi gick in stod nu den enorma kvinnan som släppte in oss. Min bror höjde solglasögon och satt upp dem i pannan för att se cool ut som han själv sa när jag frågade. Min bror hade rätt när det gällde en sak, hela stället var fult av torskar som trodde att de hade något att hämta från alla de kvinnor som jobbade här. Min bror såg sig som och gick sedan i väg bort mot baren och jag skyndade efter då jag såg att min bror var på väg bort från mig.
Sirener, jag hör sirener, polisens sirener. Jag slår ihop boken jag skriver i men först lägger jag ditt mitt bokmärke, en kastkniv, en mycket vass kastkniv. Jag reser mig upp ur fåtöljen igen och går bort till fönstret och tittar ut, regnet faller fortfarande tungt där ute, dock så verkar arbetarna ha gått in nu. Jag öppnar fönstret och regnet slår i mot mitt ansikte, sirenerna hörs tydligare men de är fortfarande långt bort, ännu har jag tid kvar att sitta och ta det lugnt. Jag får ta i för att få igen fönstret då fönsterhakarna har lossnat sen lång tid tillbaka och efter en stunds så får jag igen fönstret. Jag vänder mig om för att sätta mig ner igen, då inser jag att jag måste ha varit helt uppslukad av att skriva i min bok.
Min kvinna som jag har betalat för ligger inte kvar där jag lämnade henne, hon ligger nu vid dörren med skräck i blicken. Min kvinna försöker fly från mig, jag tar ett första steg mot henne och sen svartnar det. Jag minns aldrig vad som händer men nu ligger hon där, hon är död. Jag är nerblodad så är även mina knivar, golvet, madrassen. Jag sätter mig ner i fåtöljen och torkar rent mina händer på stoppningen som sticker ut ur fåtöljensarmstöd och då det inte räcker så drar jag ut mera. Sen sjunker jag ner i fåtöljen, det är som jag vill försvinna, för kunde jag kontrollera min ilska. Sakta kommer tårarna från mina ögon, jag plockar fram min näsduk från min bakficka och försöker torkar bort tårarna som bara fortsätter att rinna ner för mina kinder. Min näsduk blir sakta men säkert allt rödare. Det är inte blodet från henne, det är mitt blod, jag gråter blod. Jag ska förklara varför, men inte nu.
Fortsättning följer.
|
|
|
|
Rikard
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 444 | |
Öde: 16
|
Sv:[Novel] Konrad Markovic - 2007-01-09 20:02
Ehhh, galet sjukt  Tur att det är en saga för något dylikt kan jag aldrig tänka mig händer i Hoppets stad 
"Inget säger adjö som ett fall från 7:e våningen"... Personen på taket kommer inom kort. |
|
|
|
Vicotnik
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 42 | |
Öde: 8
|
Sv:[Novel] Konrad Markovic - 2007-01-09 20:18
Ja, så klart det är en saga. Aldrig att det finns såna sjuka människor i vår älskade stad. 
|
|
|
|
|
