wingate32
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 305 |   |
Öde: 16
|
- 2007-01-06 15:23
Franz Umberto såg ut igenom fönstret i dörren och lyssnade. Det var helt tyst och det enda man kunde höra var ett lågmält mummel ifrån alla skrivmaskiner, stämplar och ärenden som behandlades där nedanför. Han befann sig i ett trångt rum i en korridor fylld med kontorsbås i den Förste Imperiebankens ståtliga byggnad. Det här båset låg vid kanten på korridoren så han kunde se ner i den stora hallen där majoriteten av alla ärenden hanterades. Tystnaden bröts när tjänstemannen på andra sidan skrivbordet tilltalade honom.
”Så, herr…”, tjänstemannen blickade ner i akten, han visste redan vad Franz hette men ville bara klargöra hur lite han betydde för honom.
”…Umberto. Ni vill alltså ha ett lån?”
”Ja herr tjänsteman, det är därför jag är här igen…”
”Och den här gången är alla formulär korrekt ifyllda?”, tjänstemannen tittade på Franz igenom sina hornbågade glasögon med en skeptiskt blick.
Tjänstemannen i sig var egentligen ingen minnesvärd person, klädd i svart kostym, svarta skor, vit skjorta, svart slips och sidbena prydligt lagd på hjässan. Inte muskulös men inte heller för smal, inga ärr i ansiktet och inte för många djupa rynkor. Han var en sån person som det var svårt att gissa åldern på, medioker helt enkelt.
Franz bet sig i läppen och svarade:
”Det kan du ge…ehh, givetvis herr tjänsteman. Jag har gått igenom allihopa två gånger, skickat kopior till arkiveringsministeriet som ni sa och bifogat mina skatterapporter för tre år tillbaka…allt enligt era instruktioner herr tjänsteman.”
Tjänstemannen sa inget utan nickade bara och tog upp akten och började läsa någonting. Franz kände nervositeten krypa in och kom på sig själv att sitta och rotera med kepsen så han tryckte bryskt ner den i knät och la armarna ovanpå. Han längtade efter att få öppna dörren och få lite frisk luft. Eftersom kontoret, om man nu kunde kalla denna skokartong för det, inte hade några fönster och dörren oftast var stängd så blev det lätt kvavt därinne.
”Anledningen till erat lån var?”
Franz rycktes ur sina tankar av tjänstemannens släpiga röst och stammade fram ett svar:
”ja..jo, andle,anled…anledningen var att jag behöver pengar till en ny taxi. Det står ifyllt där om jag inte…, tjänstemannen avbröt honom och fortsatte:
”och var var det som hände med den förra taxin?”
Nu såg han inte ens på honom.
Franz kände irritationen krypa upp längst ryggraden men behärskade sig och svarade kontrollerat:
”Den blev vandaliserad och stulen. Jag har anmält det hela till polisen men det hjäpte inte mycket och försäkringsbolaget sa att försäkringen täckte vandalisering men inte stöld.”, svarade Franz bittert.
”Så ni behöver låna pengar för att kunna köpa en ny och därmed tjäna ert leverbröd?”
”Ni förstår precis herr tjänsteman.”, svarade Franz och log.
Tjänstemannen tittade upp på den store mannen på andra sidan skrivbordet. Den person som mötte hans blick var en stor man i 40-årsåldern som antagligen började närma sig de 50. Han var dåligt rakad med skärsår här och var och satt nerklämd i en för trång kostym med en fluga runt den tjocka halsen som verkade fungerade bättre som strypsnara. Som krona på verket hade han den där löjliga kepsen som han inte kunde låta bli att fingra på hela tiden.
Tjänstemannens namn var Sepp Heinrich och han hade arbetat på Första Imperiebanken så länge han kunde minnas och han hade älskat varenda sekund utav det. Han hade börjat som en lågavlönad kassör på Uttag/Insättningar och arbetat sig hela vägen upp till Lån/Kredit avdelningen. Han hade fått sitt eget kontor som de andra, det var kanske inte stort men det var hans och därinne hade han sin borg. Där var han Staten.
Sepp tittade ner i Franz Umbertos papper igen, mest för syns skull, han visste redan vad som stod skrivet däri. Beslutet hade han fattat redan när de träffades för första gången. Det var något med Umberto som han inte gillade, antagligen hans buffliga uppsyn men det spelade ingen större roll, nu var det bara en anledning som fattades.
”Dåså herr...”, konstpaus igen, åh vad han älskade det här.
”...Umberto, allting ser ut att vara i sin ordning”, han log och slog demonstrativt ihop pärmen och såg när Franz aniskte fylldes med hopp.
”Men tyvärr så måste vi meddela er att eran ansökan har blivit avslagen.”
Franz leende försvann och ersattes istället med en förvånad min
”Va? Men ni sa ju…”
”Ni har helt enkelt inte tillräckligt med säkerhet, för en summa så stor som den ni begär krävs det att ni åtminstonde kan lämna något slags fordon i säkerhet.”
Franz ansikte svällde upp som en övermogen tomat och han reste sig upp och nästan skrek:
”Det är ju en biljävel jag vill låna till! Hur i helvete ska jag kunna använda något jag vill låna till som säk...”
Sepp reste sig upp och mötte den store mannens blick, han var inte rädd. Hade det varit på en bar eller i en mörk gränd så skulle Sepp antagligen pissat på sig utav rädsla men inte här. Här härskade han.
Han avbröt Franz bryskt och resolut:
”Herr Umberto! Detta är inte Statens eller Första Imperiebankens problem, detta är något ni måste lösa själv.", han stirrade Franz i ögonen och lät orden sjunka in när han såg att Franz insåg hur obetydlig han egentligen var. Obetalbart.
"Så herr Umberto Om ni nu ursäktar mig så har jag mycket att stå i…”, Sepp satte sig ner bakom skrivbordet och pekade emot dörren med handflatan.
Franz Umberto visste inte vad han skulle ta sig till när den lille tjänstemannen så bryskt avbröt honom. Han visste att han skulle kunna knäcka nacken på honom på mindre än fyra sekunder men han motstod sin impuls, han hade ingen lust att förklara sig för Stapo. Så han tog sin keps och lämnade det trånga kontoret bakom sig. Han sa ingenting utan ville bara ut ur bankeländet så fort som möjligt. När han väl komnit ut ur banken så slet han av sig flugan och tog några djupa andetag, försökte att tänka klart.
Han förbannade Första Imperiebanken och den anonyme tjänstemannen, han hade inte velat komma till det här vägskälet men nu var det försent, han hade inte längre något val. Han hade verkligen försökt att gå den "rätta" vägen men de hade nekat honom den hjälp han behövde. För att få verklig rättvisa finns det bara ett ställe ett bege sig till tänkte han och satte kurs emot Den Fallna Staden. Där skulle han få det han behövde...
\"Sasha A. Weingate, en god medborgare och vän av Staten.\" |
