wingate32
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 305 |   |
Öde: 16
|
- 2007-01-03 06:56
Här kommer ett litet stycke jag filat på sen jag hörde talas om Noir, hade först tänk utspela det på en kanonbåt men det kan bli en annan historia. Hoppas ni tycker om det och kritik välkommnas med öppna armar, positiv/negativ spelar ingen roll.
------------------------------------------------------------
------------------------
När jag spanade ut över kanten kunde jag inte se något annat än dimma och kanonrök, det verkade till och med mer än vanligt den här natten. Det hade varit lugnt, inga anstormningar eller artelleri-bombardemang på 2 dagar men det förändrade ingenting. Man kunde fortfarande smaka krutresterna i luften med tungan och känna det sticka i ögonen av det senaste gasanfallet.
Snön hade kommit tidigt i år och hade lagt sig som ett rent lakan över landskapet framför mig och endast topparna av de gamla stormhindren syntes och bildade osynliga dödsfällor för en eventuellt anstormande fiende, men det var egentligen bara en tidsfråga om när nästa bombardemang skulle brisera och fläka upp marken likt avslitna sårskorpor.
Jag kröp ihop i värnet på den frusna marken och blåste på mina kalla händer medans jag gned dem mot varandra, röken som bildades av min varma andedräkt försvann lika fort som den kommit. Kylan var bitande kall och uniformen gjorde inte mycket för att hålla den ute.
Jag hade gett min högra arm för att få patrullerande post istället för att sitta här och frysa i ett satans hål men jag var tvungen att erkänna att kylan förde med sig några fördelar, den var fan så mycket bättre än surt regn och leran är inget problem längre.
Plötsligt skärper jag öronen när jag tycker mig höra något ifrån dimman.
Med nakna fingrar greppade jag den isiga gevärspipan och svor tyst. Jag drog snabbt fram bajonetten och fixerade den på sin plats, redo att göra sin blodiga plikt. Efter vad som kändes som en halv evighet så slängde jag upp geväret på kanten och spanade ut efter mål. Till en början så verkade det vara ett falskt alarm, men sen såg jag honom. En person som sakta vandrade över stäppen med släpiga, stapplande steg. Antagligen en sårad Fiende-soldat. Jag sänkde pipan och kisade med ögonen när jag försökte att urskilja om det var fler i närheten och om han var beväonad men det var omöjligt att avgöra. Innan personen hinner bort i dimman så tar jag min chans. Jag lägger snabbt an, håller andan och fyrar av. Min skott bryter tystnaden och skär igenom luften men den är ingenting gentemot ljudet som personen avger när han blir träffad. Det låter inte som något jag någonsin hört förut och det skär i mina öron likt rakblad emot en griffeltavla. Men personen står fortfarande, jag laddar om och avlossar ett skott igen, det andra skotten tar rakt i bröstkorgen. Ännu ett skrik och det får min ryggrad att frysa till is men han står fortfarande. Ingen levande man hade kunnat stå efter en sån träff...
"Menige Nikitin! Du kan utgå."
Jag vänder mig om med ett ryck och får syn på en man jag aldrig sett förut, han har Statens uniform på sig men inga som helst utmärkningar. Han stirrar ner på mig ifrån kanten på värnet och totalt genomborrar mig med sina knivskarpa ögon. Svetten rinner ner för min kind trots att det är minusgrader och för en sekund så stirrar jag bara i ren skräck på gestalten framför mig övertygad om att det är döden själv som har kommit för att hämta mig. Han ser lång ut nedifrån men jag kan inte urskilja några avslöjande drag. Det enda som egentligen utmärker honom är hans officershatt.
" Men...jag såg..."
"Du såg Fienden soldat, inget annat. Utgå mot de bakre leden om du inte vill ha hela ansiktet fullt av splitter, är det förstått?
"..."
"Är det förstått menige Niktin?!"
Jag nickade snabbt och började ta mig ur hålet och jogga tillbaka mot de bakre leden. Medans jag sprang kunde jag inte hjälpa att kasta en snabb sista blick över axeln ut över det vita snölandskapet, bara för att få en skymt till av det jag såg men någonting sa mig att aldrig skulle få se det igen. Ett avlägset dån hördes och jag stannade inte kvar för att ta reda på vad det kunde vara för någonting.
Den natten exploderade världen och jag såg aldrig den namlöse officeraren igen. Men jag glömde aldrig det jag hade sett och om någon frågade så svarade jag:
"Fienden min vän, det var Fienden"
Inlägg ändrat av wingate32, den 2007-01-03 08:00
\"Sasha A. Weingate, en god medborgare och vän av Staten.\" |
Jag kan mycket väl tänka mig hur soldaten efterhand börjar misstro det han själv sett, att hans beslutsamhet vacklar och den omvälvande upplevelsen faller in i glömska. 
