Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
- 2007-04-13 14:53
Den här rapporten var den som skickades från en av spelgrupperna som testspelade äventyret - enjoy.
Berättare: Fredrik Sergler
Spelare: Niklas Cederwall och Hjalmar Dunås
Speltid: ca 16:00 - 00:00
Huvudpersoner:
Hjalmar Dunås som Ares Yagreb:
Ares Yagreb är en skrupelfri elitgymnast; med en riktig vinnarskalle. Han gör allt som står i hans makt för att vinna och är både stolt och enträgen. Det som driver Ares är att nå perfektion inom gymnastiken, vilket har gjort honom ytterst bestämd, något som även har medfört att han vägrar inse ett nederlag och att han aldrig ger upp oavsett hur illa en situation blir.
Det som märktes och påverkade mest i berättelsen, var just hederkodexet Aldrig ge upp. Mer om det nedan.
Niklas Cederwall som Paul Yagreb:
Paul Yagreb är en före detta löjtnant inom armen, som på senare tid börjat ta jobb som råskinn för att försörja sig. Som Ares farbror så har han följt sin brorsons framgångar inom idrotten och har även försökt göra sig en förtjänst genom att satsa pengar på honom, vilket till slut har gett honom en större skuld till en mindre liga. Som person så är Paul en mycket cynisk man som har sett det mesta vid sin tid i fronten, han har även ett mycket hetsigt temperament.
Hans skulder har fått honom att bli en ganska girig och strävar mer eller mindre alltid efter att göra sig en förtjänst, vilket inte alltid är bra som han senare fick lära sig.
Det som märktes i spelet, var främst hans starka band till brorsonen, och dels hans hunger efter blod och pengar (och en yxa, men det var väldigt, väldigt internt...)
Vad som hände:
Egentligen användes ganska få av berättarpersonerna, mycket på grund av att huvudpersonerna genom sina val inte fick fördjupa sig i bakgrunden. Det blev en stark karaktärsmässig betoning på berättelsen – Paul var skuldsatt och spelarna (och huvudpersonerna) såg Kirils män som indrivare, utan att egentligen få så mycket chans att efterforska i ämnet. Det kom aldrig till en konfrontation med Leonas, och konservatorn användes inte alls.
Vad berodde detta på? Mycket på att det var få huvudpersoner. Två stycken var förmodligen för lite, fyra rekommenderas. Ödet tog slut mycket fort, kontaktnätet – som användes framgångsrikt och rikligt – hade ändock mått bra av att vara större, och fler användningsområden och branscher vari huvudpersonerna var bevandrade, hade gjort saken bättre. Två huvudpersoner ledde till en tämligen ”smal” händelseutveckling, de följdes åt rätt hårt och höll sig rätt lugna vad gäller interagerande med andra.
Berättelsen har många intressanta bakgrundsintriger, och stora möjligheter till fördjupning på varje område, men en trolig händelsekedja borde ändå vara den som huvudpersonerna följde:
1 – polisen kommer in. Här funderar de först på att ge sig, och låter sig faktiskt fängslas. Vad hade hänt, om inte Ares (hederskodex ”Aldrig ge upp”) trots allt inte bestämt sig för att fly? Helt klart hade intressanta berättelser skapats, men i och med att ingen av huvudpersonerna var särskilt duktiga sociala agenter, och dessutom tämligen våldshärjade ytligt sätt, hade de haft svårt i ett förhör. Det hade lika gärna kunnat sluta i en cell, utan vidare.
2 – de flyr trots allt. Först till Ares träningslokal, som de upptäcker är bevakad av en polisbil, sedan till hans moder, en kvinna numera omgift med en mindre maffiaboss. Ogillande, som relationen är, grusas tyvärr deras möjligheter till fortsatt interaktion där, även om själva scenen blir lyckad med härligt rollspelande mamman och Ares emellan.
3 – Återvändande till träningslokalen, som nu är utan kontroll. Här kommer första mötet med Kirils män, som alltså tas för vanliga indrivare. Situationen hade kanske teoretiskt sett många olika utveckligsmöjligheter, men det var svårt att deala med dem och det slutade i misslyckad flykt, och blodspillan utan vidare. De hade gärna fått lämna något skriftligt meddelande eller förklarat sig mer. Paul flydde, och trodde att de var ute efter honom och därmed skulle följa efter, varpå Ares fick väldigt mycket stryk – väldigt mycket. Återigen, stark karaktärsmässig prägel – vilket är positivt! Ares vägrade att ge upp. Han räddades, men då var nästan all Öde borta. Två huvudpersoner... Ja, det ställde till det lite.
4 – Det spelarna har att gå på – kuvertet och nyckeln – är det som de, ja, går på. Kontakt tas med Lindita Tesarik, vars inblandning också var svår att få in. I och med att det var ytterst svårt att komma åt liket, i och med det mycket troliga scenariot ”illflykt från lägenheten utan större lust att komma dit igen och hälsa på utredarna som troligtvis är där”, så blev relationen mest ett litet drivhjul framåt till banken. Själva rollspelandet här var kul, förstås.
5 – Banken, och här börjar det hända saker. Hämtningen av bilderna gör att spelarna får varsin stor näve ur berättelsens verkliga godispåse. Utan att egentligen veta allt för mycket om det, utom en viss aning om att Aksinya förmodligen sett bilderna och därmed legat i riskzonen, tar huvudpersonerna kontakt med stadsdirektören. Utpressningen tros ligga närmast till hands för de flesta spelgrupper, även den här. Huvudpersonerna såg till att Villis visste att även om något skulle hända dem (huvudpersonerna), så skulle bilderna publiceras, och så vidare. De dealade ihop något de ansåg vara dugligt för att gå ur situationen någorlunda nyrika, innan de försiktigt avvaktade.
6 – Paul begav sig till lägenheten, efter att ha sett till så att polisen stuckit därifrån, för att hämta pengarna. Problematiken med att Kirils män – vars bakgrund spelarna/huvudpersonerna som sagt inte uppdagade, bara hade två egentliga knytpunkter till dem, kom i bruk, och de överföll Paul, som, Ödeslös som han nästan var, tyvärr inte överlevde det hela. Vi är en ordinär och ganska vanlig spelgrupp, och detta, tror vi, ungefär var det scenario man kunde vänta sig...
7 – Ares tvingas snart inse att något hänt med Paul. Han beger sig, enligt planen, till en bekant inom pressen för att sälja bilderna. Han får mer eller mindre spel när hon vägrar – Pauls troliga död har tagit hårt på honom, journalisten får betala med sitt blod. Därefter försvinner bilderna till Rulovligan, vilka Ares ryktesvägen vet är de mest hänsynslösa i staden, samt till de (också enligt ryktet) korrumperade poliserna i Ikonen. Tyvärr gör detta att Ares hamnar på förhör. När Stapo tar över utredningen, anses både berättelsen och huvudpersonen vara avslutad...
Några av huvudpunkterna, är att berättelsen bör rekommenderas till minst tre spelare, helst fyra. Även om det var väldigt roligt att spela, så var det ett faktum att det hade behövts mer kontakter (som för övrigt, vilket vi kanske nämnt, var rätt lätta och tacksamma att placera i denna sörja), mer Öde, mer samlad kunskap och fler olika personer, för att till fullo ta del av hela berättelsens härliga bredd. Båda spelarna var ense om att berättelsen hade stor potential och intressanta intriger, men att det var svårt att ta del av bakgrundshistorien, om man inte handlade på ett visst sätt. Att lägenheten inte var tillgänglig för dem var en bidragande orsak, samtidigt är detta tämligen troligt. Lägenheten är en viktig knytpunkt för berättelsen, liksom liket, som var minst sagt svårtillgängligt. Dessutom är lägenheten en av de områden som alla parter vet var den finns. Ger sig huvudpersonerna därför ut vind för våg på gatan, så blir det svårt att jaga efter dem, vare sig man vill köra social eller fysisk konflikt.
En positiv sak, som dock fick stora konsekvenser för berättelsen, var att det var en stark karaktärsmässig prägel på den. Om inte huvudpersonerna hade varit de de var, så hade det förmodligen både slutat och börjat på annat vis. Detta gör det också en smula vanskligt att lämna reflektioner, men två halvskumma kombattanter får ändå ses som ganska vanliga Noir-huvudpersoner.
Kanske hade det behövt en eller ett par platser till, som inte var så direkt knutna till någon av personerna – platser det är troligt att de besöker hursomhelst, eller platser som är så pass generella (någon krog?) att de kan stoppas in vid behov. Gärna någon bomb knuten till platsen också.
Summa summarum – ju fler huvudpersoner, desto bättre, även om spelmötet som sådant kan bli svårt att genomföra med fler än fem interaktionshungrande spelare. Bredd, kontakter, Öde och manskapskraft är av godo så väl storymässigt som för ”framgång” i berättelsen, om man nu kan tala om det.
Rapporten skrevs av:
Hjalmar Dunås (Hjalle) och Fredrik Sergler (Vicotnik).
Hoppas det blir bra!
/Hälsningar från gänget
|
