Marv
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 48 |   |
Öde: 8
|
Praktiskt recension av Noir - 2007-01-13 22:03
Jag har nu läst igenom Noir och konstruerat en första huvudperson samt utsatt denne för en mindre berättelse för att kolla regelsystemet.
Huvudpersonen blev en journalist som är löst baserad på Dwight från Sin City (A Dame to Kill For). Tycker karaktärsskaparsystemet verkar mycket bra i och med att man slipper slumpmässighet, men tycker möjligtvis att det är en onödig regel att man måste ha en 6a och en 2a inbakad. En tuff journalist som kan slåss och föra sig i alla lägen blev lite lurigt, slutade med att han fick en 2a i kroppsbyggnad eftersom alla andra verkligen krävde en högre siffra. Hade föredragit att kunna föra över en poäng från sexan till tvåan istället, men gjorde den här utan husregler. I bakgrunden fick det framgå att Peeter (blev hans namn) hade haft en period med supande, sjukdom och deppression precis innan spelstart för att kunna motivera hans klenhet.
Peeter Zerawitz blev annars en djärv och oförvägen journalist, statskritisk och skrivande för flera subversiva tidningar, men också rapporterandes slaskjournalistik till Sandukars Aftonpost för brödfödan. Stora alkoholproblem (Tål ej alkohol i kombination med Svaghet för alkohol), brukandes uppåttjack när fyllan slår till och också tämligen våldsam. Han hade tidigare tränat någon karateliknande kampsport (fick lite svårt att sätta namn på något, Zavate?). Glasögon fick han också för att spetsa till hårdingen lite. Peeter fick tre kontakter: Ett vackert ex att storma över, arbetande som byråkrat (ogillande, passion), redaktören för Sandukars Aftonpost (neutral) samt en hragisk brottsling, smugglare och motståndsman som höll till nere i hamnen (neutral).
Peeters bakgrund blev att hans far hade varit en alkoholiserad hemtyrann, extremt statstrogen och journalist för Hoppets Röst. Efter många års misshandel hade Peeter tränat upp sig nog för att spöa farsan vid fjorton års ålder (viktig händelse), rymde hemifrån och levde som diskare och diversearbetare i hamnen i ett halvår. Han fångades in och sattes sedan i internatskola. Efter skoltiden började han som frilansare för de stora tidningarna och fick efter en tid fast anställning. Han var på väg att gifta sig med Janya (exflickvännen), men lämnade in en alltför provocerande artikel om polisvåld varefter han blev avskedad och Janya lämnade honom. Började då hänga alltmer i slummen skrivandes sina artiklar om polisvåld och korruption för förbjudna tidningar istället, men fortfarande frilansande för kvällsbladet. Ett år innan spelstart hade han och två journalistkamrater på samma linje som han utsatts för mord och mordförsök, där polis hade slagit ihjäl hans kollegor och han med nöd och näppe klarat sig undan hyrmördare från en lokal gangsterfalang. Peeter lyckades ta kontakt med gangstrarna och muta sig ifrån en omedelbar död (skuldsatt 50%) och gick därefter under jorden, hängandes på sunkiga hamnhak och sovandes på billiga hotellrum. Efter att ha läst om ytterligare en kritisk journalist som mördats för någon månad sedan ryckte Peeter upp sig. Om någon kan klara att föra ut korruptionen och orättvisorna i det öppna så är det han! Beväpnad med kamera, diktafon, två pistoler – en legal för gangstar och en illegal för poliser – och en drivkraft att föra upp statens och gangstrarnas konspiration på förstasidorna ger han sig ut på Sandukars gator. Dessutom har han en rejäl skuld till några inte alltför trevliga gangstrar som måste ombesörjas mer akut.
Peeter får karaktärsdragen Riskbenägen (nyfiken, djärv, självsäker), Misstänksam (kritisk) och Aggressiv (uppkäftig, våldsam).
Efter att jag konstruerat en rollperson till ett nytt rollspel brukar jag alltid utsätta den för regelsystemet för att se hur det fungerar. Så tänkte jag även göra med Peeter, men jag kom på idén att också testa systemet för berättelsekonstruktion som finns med på samma gång. Ett snabbt skisserande på Peeters relationskarta gav flickvän, redaktör, hragisk brottsling samt gangstrar som Peeter är skyldig pengar. En poliskapten som gangstrarna ogillade fördes till för att ge lite sprutt i berättelsen. Jag kom på några bomber:
-Gangstrarna vill att P skall följa med utan bråk.
-Janya har ett förhållande med redaktören.
-Polisen gör razzia mot hamnen med hragen.
-Peeter frestas med alkohol.
Efter detta fick Peeters beslut i dessa valsituationer fattas av tärningen. Vad som sen följde kom att bli rätt lärorikt för framtida spelledande av Noir. Krönikan kan kanske ge några äventyrsuppslag också (postar den i Krogen därför).
Jag vaknade av ett taktfast bultande. Först trodde jag bara att det var min skalle, gårdagkvällen hade varit hård, men efter en stund förstod jag att det var ytterdörren. Någon jävel ville komma in. Bredvid mig i sängen låg en kvinna och sov, lika spritstinkande som jag. Svart hår, olivfärgad hy, snygg. Resten av lägenheten såg inte lika snygg ut. Spritflaskor och underkläder låg utspritt huller om buller med kameror och framkallningsutrustning. Mödosamt svängde jag benen över sängkanten, fick tag i en öppnad burk smärtstillande och svepte i mig lite. Sen klev jag upp och öppnade dörren. En kort och en lång. Kortisen med dimmig blick, läderjacka och keps, den långe med keps och långrock. Slug och Boris. Walorfs pojkar.
”Du ska komma med oss, Zerawitz” gnällde Slug.
”Aah, just det” tillförde Boris.
Fan. Skulden. Hade inte betalt något på flera månader och nu var de här för att hämta mig. Men helvete att de skulle få mig utan att kämpa för det.
”Visst, skall bara ta på mig, kom in” rosslade jag och backade två steg inåt. När Slug tveksamt klev in sparkade jag honom i huvudet så det studsade mot dörrkarmen. Med ett vrål var de båda över mig och inne i lägenheten. Jag gastade minst lika högt när jag skickade näve efter näve mot Boris näsa. Möbler flög och bruden kröp skrikande ihop i ett hörn av sängen.
Ok. Första speltestet. ”Slåss” används flitigt av samtliga kombatanter i ett tjugotal rundor. Enär Peeter måste använda chansförsvar för att behålla sitt initiativ över sex rätt mycket så råkar han på något mer stryk än de två gangstrarna. Ett bra instrument för att ge en taktisk nackdel till berättarpersonerna för att öka huvudpersonens chans att vinna (om man nu vill det) är att aldrig låta dessa Överblicka läget och konstant röra sig på ett initiativ mellan ett och fem. Detta knep håller Peeter något jämnare mot sina två motståndare. Den stora mängden bedövande skada ger inte upphov till några sår och det skall till en jäkla massa Omtöckning för att slå ut någon. (Uthållighet på 16, -4 från Omtöckning gör fortfarande att du har rätt bra chans att klara dig). Till slut är alla rätt nednötta från omtöckning, men ingen svimmar. Jag låter Boris greppa Peeter för att få slut på scenen.
En sak jag inte lyckades klara upp är om man måste komma upp på över 20 med tärningarna när man Slåss, eller om det bara räcker att komma över motståndarens försvarsslag (eller chansförsvar) för att träffa? Körde på det sistnämnda.
”Du ska faan passa dig din jävla fiende-fan-journalistjäävel!!” skrek Slug mellan krossade framtänder. Lägenheten var helt sönderslagen från slagsmålet. Boris tryckte ner min sargade kropp mot golvet med mina armar uppbrutna mot ryggen medan Slug höll fast kvinnan från igår i sängen, där hon skrek och vred sig i sina försök att komma loss. Jag visste att mer motstånd var lönlöst men det hindrade inte att jag tänkte försöka.
”Aah, just det” bidrog Boris, märkbart sluddrande med fläskläpparna.
”Nu får du betala priset! Din flickvän här får betala priset! Fattar du eller!?”. Slugs byxor hade fallit till hans fötter och han kämpade med flickan för att få ner henne på mage.
”Aah, just de!”
De måste trott att vi kände varandra bättre, inte att vi precis mötts.
”Ge fan i henne, jag känner henne inte ens!” gastade jag, ”Jag följer med utan krångel!”
Slug skrockade hysteriskt när han våldtog flickan. Hon hade blivit helt knäpptyst och tittade in i väggen. Jag kunde inte se hennes ansikte. Jag gastade däremot desto mera. Hur hård jag än gjorde mig kunde de alltid komma efter mina vänner, de djävlarna. Jag gjorde det till en post på min mentala minneslista att Slug och Boris skulle få betala dyrt för det här.
Här kommer relationskartans enkla struktur väl till pass, någon som först är tänkt som oviktig berättarperson kan snabbt föras in i berättelsens dynamik. ”Kvinna” ritas in med kopplingar till Peeter och gangstrarna. Slug och Boris har också fått en egen ruta, kanske har de mer i sig än att bara vara bossens hantlangare? Några idéer till händelser och bomber föds.
En annan grej man slås av är att Noirboken är något svår att orientera sig i när man skall försöka bläddra upp regler snabbt. Om det finns en smart plan med kapitelplaceringen så har jag inte lyckats knäcka den än, så en spelledarskärm kommer att komma väl till pass.
De tog mig till ett ställe i de sämre delarna av ikonen. Lyckohjulet, spelhåla i en källare, ägt av en lägre klassens gangster vid namn Joachim Walorf. Jag hade vart här förut, den gången jag uppsökte Walorf och hans mannar för att köpslå om mitt liv. Slug och Boris satt och surade i bilen hela vägen, gnidandes sina blessyrer. De hade låtit flickan gå. Hon försvann utan ett ord medan jag höll på att få på mig kläder. Stackars tjej. Tror hon var celenk vad jag kunde minnas från kvällen innan, de har det ju sällan för fett till att starta med.
Jag knuffades in på Lyckohjulet bakvägen. Nere i källaren satt Walorf och höll hov, omgiven av billiga fnask och nedsupna gorillor. Walorf var en smågangster som trodde han var stor, en riktig liten skit. Tyvärr var han mäktig nog för att få död på en kollega till mig och närapå mig också. Han flinade mot mig när jag kom in, svett rinnandes på flinten och såsfläckar över skinnjackan.
”Zerawitz. Försökt spöa mina män ser jag. Lönar sig inte. Varför gjorde du det?”
Jag stod tyst och väntade på det oundvikliga. Jag hade inte pengar nog till att få gå fri den här gången.
Fortsättning följer så fort jag får tid!
Peeter hann ramla in i en eldstrid också, reglerna verkar jäkligt schyssta, men får skriva om det senare.
"Now that is one fine coat you're wearing there" |
